tisdag 9 februari 2016

Hur jag spelade bibliotekarierollen

De sista tjugoåtta åren av mitt arbetsliv hade jag en yrkesroll, bibliotekariens. Men jag lät den aldrig sammanfalla med mig själv. Jag klev in och klev ut, kan man säga. Oftast var det en roll jag gärna spelade och ofta spelade jag en viss roll för dem som jag mötte i den rollen. Det var nästan alltid ett roligt jobb.

Men det var en roll, en av många i livet, det var inte jag. Samtidigt tror jag att jag lyckades spela rollen på ett sätt som gjorde att jag själv var närvarande i rollen och att det märktes och att det var avgörande för hur väl kommunikationen med låntagarna lyckades.

Jag tror att det är viktigt att upprätthålla en reflekterande distans till sina roller  i tillvarons teater.

Jag kom att tänka på det när jag läser Montaigne, kapitel tio i tredje boken, "Om att hushålla med sin vilja".
"De flesta av våra handlingar är en fars. 'Hela världen spelar teater'. Vi måste spela vår roll på rätt sätt, men då som en lånad rollkaraktär. Av masken och det yttre ska man inte göra ett verkligt väsen, inte göra det främmande till något eget. Vi kan inte skilja mellan hud och skjorta. Det räcker att mjöla in ansiktet, vi behöver inte mjöla in hjärtat. Jag vet människor som byter form och substans och blir nya gestalter och varelser var gång de får nya ämbeten, och jag vet människor som gör sig till prelater ända in i levern och inälvorna och släpar med sig ämbetsvärdigheten ända in på dass."

Giuseppe Arcimboldo: Bibliotekarien, ca 1566

_________________________________________________________________________________
Michel de Montaigne: Essayer. Bok 3. Ny översättning och med kommentarer av Jan Stolpe. Atlantis, 2012.

5 kommentarer:

Gabrielle Björnstrand sa...

Roligt. Jag tänker ofta på det där: livet som teater - vilket ju var Shakespeares och hela 1600-talets förståelse av en människas persona. Men inte bara som ett skydd, utan också som "fun". Dvs - att ju bättre man begrep livet som teater, desto bättre kunde man spela sin roll.
Jag har en högst ovetenskaplig känsla av att det är en del av det engelska arvet, den humor och lekfullhet som finns i det bästa av det engelska tycks sammanfalla med en "teatergen". I Sverige, för att nu inte tala om Finland, och andra tunga länder, har man mindre av den "genen" och mer av det gravallvarliga.

Det är inte heller en fråga om något aristokratiskt eller ens konstnärligt- Om man ser den underbara serien "Akuten" från Kings College Hospital i London, märker man detta bland helt "vanligt" folk, samt personalen. Se där ett äkta humorprogram.

Lennart Erling sa...

Tack Gabrielle, för att du berikar denna torftiga blogg med din kommentar!

Malou sa...

Ja, underbar kommentar av Gabi.. och ett förlösande skratt efter din egen, Lennart!
Du berikar oss alltid med dina inlägg. Och du vet om det.

Lennart Erling sa...

Tack Malou!
Men jag säger som Montaigne: "... här har jag bara plockat ihop andras blommor och inte bidragit med något eget utom snöret som håller ihop dem."

Gabrielle Björnstrand sa...

Jo, fel, jo, det är ju roligt att en man går av och ser sig om efter sin roll. Jag tycker det är ett så bra tecken för din distans, samt vänliga humor.