För att disciplinera mig själv (något jag behöver...) läser jag under hösten på halvfart en kurs på avancerad nivå vid Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet: Svenskt agrarsamhälle under 1700- och 1800-talen. En chans att återvända till mina gamla jaktmarker - och kanske fastna i arkiven igen...
Men jag hinner med annat också. Av och till under ett par månader har jag nu bland en del annat läst den första kompletta svenska översättningen av Giacomo Leopardis "Moraliska småskrifter" (översättning och efterord av Gustav Sjöberg, Celanders förlag, 2015). Den har jag väntat på sedan utgivningen aviserades i vintras. Tidigare finns ett urval, översatt av Vilhelm Ekelund: Giacomo Leopardi: "Valda skrifter" (Björck & Börjesson, 2. uppl. 1925). Här några rader om den nya utgåvan.
Leopardi är en ständigt följeslagare för mig, som trogna bloggläsare säkert uppmärksammat. Lite olika vägar har lett mig fram till hans verk - dikter, prosa, aforismer och den väldiga "anteckningsboken" "Zibaldone" - med dess illusionslösa syn på människans plats i världen.
Den bästa ingången jag vet är Tobias Dahlkvists gedigna "Förtvivlans filosofi - Vilhelm Ekelund och mottagandet av Giacomo Leopardi i Skandinavien" (Ellerströms, 2010).
"Moraliska småskrifter" skrevs till största delen 1824, men kompletterades senare och den postuma utgåvan 1845 anses som den definitiva. "Moraliska" betyder här att ett antal hållningar till eller perspektiv på världen utmanas: vårt förhållande till naturen, döden, njutningen, ledan. Det sker både i korta prosastycken och i dialoger, både mellan historiska personer och - märkligt nog - mellan naturfenomen.
Leopardi är pessimist, ja ibland nattsvart pessimist. Liv är lidande, lyckan är omöjlig att uppnå, allt är fåfänglighet, det bättre att inte vara född, kunskap och upplysning leder oss inte alltid till framsteg, etc.
Men han kan också skratta åt eländet och skriver ibland med lätthet och en underbart svart humor. Han är ingen misantrop eller kall cyniker. Han är fylld av medkänsla för människans utsatthet. Och det är ingen gråtande medkänsla, snarare märker man ofta en uppfordran till en stolt hållning inför tillvarons prövningar.
Jag tror att man kan utläsa en etik, en uppmaning till solidaritet människor emellan, när nu villkoren är som de är. Inför den likgiltiga naturens nycker är vi alla lika och har ett gemensamt ekologiskt ansvar. Kritiken av den konsumtionsdrivna kapitalismens rovdrift på miljö och människor får här en ny dimension. Jag funderade på detta när jag skrev om den underbara dikten "Ginsten".
Sjöberg talar i sitt efterord om bokens "uppgörelse med en antropocentrisk optik" och den formuleringen tycker jag säger något om kärnan hos Leopardi. Människan tror att människan är skapelsens krona och det centrum kring vilket allt rör sig. Men Leopardi avvisar all idealism, allt är materia och det finns inga högre skäl till att något ska ska existera eller inte existera. Universum struntar i oss.
I en av dialogerna, "Dialog mellan Naturen och en Islänning", beklagar sig islänningen i ett möte med Naturen över allt elände som vederfarits honom - "och jag drar slutsatsen att du är en öppen fiende till människor och andra djur, och till alla dina verk".
Varpå Naturen svarar:
"Trodde du kanske att världen skapades för er skull? Du ska veta att jag med mina skapelser, ordningar och verkningar med ytterst få undantag alltid haft och har en helt annan avsikt än människans lycka eller olycka. När jag sårar er på ett eller annat sätt och genom vilka medel det vara må, inser jag det själv inte annat än ytterst sällan: liksom jag vanligtvis inte vet om jag gläder eller understödjer er; och jag har inte, som ni tror, gjort dessa ting, och utför inte dessa handlingar, för att glädja eller tjäna er. Och i sista hans skulle jag inte märka om jag så råkade utplåna hela ert släkte."
6 kommentarer:
Med tanke på din nyvunna pensionärsstatus har jag lagt upp min favoritskildring av hur man tycker att pensionärens liv borde vara men kanske inte alltid är. Men du har ju börjat bra skriver du. Och nu för tiden är vi ju alla "fulla pensionärer" åtminstone så länge bromsen inte slagit till.
Länk: http://flarnfri.blogspot.se/p/pension.html
(Lägger kanske in den i min egen blogg något senare)
Tack Bengt! En ära för mig att tillägnas denna dikt! Du ska absolut lägga ut den. (Men utan något "h" i Erling...)
Jag är rädd att jag alltför väl porträtteras i dikten. Inte i teorin, men i praktiken, blir jag allt mer samhällsfrånvänd. Det är inte bra. Men kanske något jag kommer att ändra på. Det kan bli för mycket kålodlande och tittande på starar...
Förlåt,Bengt, men jag kan inte låta bli att påpeka att vi bara nästan alla är "fulla pensionärer". Vad jag syftar på är en undersökning som säger att Systembolaget profiterar på vår ambition att höra till den gruppen.
Tack, Lennart, för din underbara pensionärsblogg. Har länge önskat mig en sådan.
Och jag ser att du lyckas förträffligt med ditt nya "fria" liv.
Hm.., jag undrar om inte du, Malou, och Bengt avser olika saker med "fulla pensionärer"...
Nu när min första pensionsutbetalning närmar sig hoppas jag att jag då och då i alla fall kan bli en "påverkad pensionär"... :-)
Tror du verkligen det, Lennart?
I varje fall så gläds jag mycket åt din pensionärsblogg och jag ser att du har fått kläm på det där med att vara tidsmiljonär.
För att inte förvirra yngre läsare vill jag påpeka att det där med "full pensionär" var ett uttryck för A:lfr-d V:stl-nds/Nils Hasselskogs förmåga att genom avsiktligt dålig poesi förvilla läsarna. I det pensionssystem (sic!) han skriver om kunde man också ha "halv pension" osv. beroende på kvalifikationstid antar jag. Det var naturligtvis bättre att få "full pension" även om vi som inte ser på verkligheten med samma troskyldiga ögon som A:lfr-d naturligtvis får andra associationer.
Detta sagt unnar jag både Malou och Lennart (utan "h" nu) en "liten gul aperitif" vilket Al:fr-d också tog sig ibland vid högtidliga tillfällen.
Skicka en kommentar