Vandring runt Stora Neten

Söndagen ägnades åt en vandring runt sjön Stora Neten. Vi kunde inte valt en bättre dag.

Det är ännu kyligt när vi går från Nösslinge kyrka. Vid nio har den täta morgondimman över sjön börjat skingras i solen.

Vi följer Hallandsleden brant uppför från sjöstranden och kommer så småningom till Långasjö där vi äter frukost. 

Lunch äter vi på andra sidan sjön i denna vackra betesmark nära Bokeholmen.

Här finns en husgrund med en trappa. Förr var detta inägomark. Här fanns en gård eller två.

Fägator löper ut till betet på utmarken. Gärdsgårdar inhägnar det som en gång var åkrar. Och överallt finns odlingsrösen som berättar om slitet. Det här var en fattig bygd. Gårdarna låg glest. I början av 1800-talet skriver S. P. Bexell i "Hallands historia och beskrivning" att jordmånen är sämre och att sädesproduktionen "är svag och lämnar någon gång föda endast för halva året åt innevånarna".

Bexell noterar också att "Stora Nätsjön, som på längden sträcker sig bredvid socknen, omgiven av skogar och lundar, gör att även Nösslinge äger några ställen, utmärkta av en skön naturbelägenhet."
Vilket man bara kan hålla med om.

De åldrade fruktträden står ännu kvar.

Åter vid Nösslinge kyrka ser vi på de unika restaurerade gravstenarna från 1600- och 1700-talen.
Det är stora, flata hällar med texten inhuggen i koncentriska cirklar. Texten börjar upptill i den yttersta cirkeln, fyller den medurs och fortsätter sedan i den inre cirkeln, ibland in i centrum.

På den här stenen kan man läsa:

HER VNDER HVILER SALIG BÖRTA PEDERS DOTER LILLA KIÖRSHULT SOM I HERREN AFSOMNAD 19 MAIVS ANNA 1716

Trodde du kanske att världen skapades för er skull?

Mitt nya liv som pensionär har börjat bra. Den gamla kroppen hänger med och jag njuter av det milda höstvädret. Jag har skapat nya rutiner - eller snarare har de bara uppstått - och använder den extra tid som nu ges till förnuftiga saker, både praktiska och intellektuella. Och kanske en del annat.

För att disciplinera mig själv (något jag behöver...) läser jag under hösten på halvfart en kurs på avancerad nivå vid Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet: Svenskt agrarsamhälle under 1700- och 1800-talen. En chans att återvända till mina gamla jaktmarker - och kanske fastna i arkiven igen...

Men jag hinner med annat också. Av och till under ett par månader har jag nu bland en del annat läst den första kompletta svenska översättningen av Giacomo Leopardis "Moraliska småskrifter" (översättning och efterord av Gustav Sjöberg, Celanders förlag, 2015). Den har jag väntat på sedan utgivningen aviserades i vintras. Tidigare finns ett urval, översatt av Vilhelm Ekelund: Giacomo Leopardi: "Valda skrifter" (Björck & Börjesson, 2. uppl. 1925). Här några rader om den nya utgåvan.

Leopardi är en ständigt följeslagare för mig, som trogna bloggläsare säkert uppmärksammat. Lite olika vägar har lett mig fram till hans verk - dikter, prosa, aforismer och den väldiga "anteckningsboken" "Zibaldone" - med dess illusionslösa syn på människans plats i världen.
Den bästa ingången jag vet är Tobias Dahlkvists gedigna "Förtvivlans filosofi - Vilhelm Ekelund och mottagandet av Giacomo Leopardi i Skandinavien" (Ellerströms, 2010).

"Moraliska småskrifter" skrevs till största delen 1824, men kompletterades senare och den postuma utgåvan 1845 anses som den definitiva. "Moraliska" betyder här att ett antal hållningar till eller perspektiv på världen utmanas: vårt förhållande till naturen, döden, njutningen, ledan. Det sker både i korta prosastycken och i dialoger, både mellan historiska personer och - märkligt nog - mellan naturfenomen.

Leopardi är pessimist, ja ibland nattsvart pessimist. Liv är lidande, lyckan är omöjlig att uppnå, allt är fåfänglighet, det bättre att inte vara född, kunskap och upplysning leder oss inte alltid till framsteg, etc.
Men han kan också skratta åt eländet och skriver ibland med lätthet och en underbart svart humor. Han är ingen misantrop eller kall cyniker. Han är fylld av medkänsla för människans utsatthet. Och det är ingen gråtande medkänsla, snarare märker man ofta en uppfordran till en stolt hållning inför tillvarons prövningar.

Jag tror att man kan utläsa en etik, en uppmaning till solidaritet människor emellan, när nu villkoren är som de är. Inför den likgiltiga naturens nycker är vi alla lika och har ett gemensamt ekologiskt ansvar. Kritiken av den konsumtionsdrivna kapitalismens rovdrift på miljö och människor får här en ny dimension. Jag funderade på detta när jag skrev om den underbara dikten "Ginsten".

Sjöberg talar i sitt efterord om bokens "uppgörelse med en antropocentrisk optik" och den formuleringen tycker jag säger något om kärnan hos Leopardi. Människan tror att människan är skapelsens krona och det centrum kring vilket allt rör sig. Men Leopardi avvisar all idealism, allt är materia och det finns inga högre skäl till att något ska ska existera eller inte existera. Universum struntar i oss.

I en av dialogerna, "Dialog mellan Naturen och en Islänning", beklagar sig islänningen i ett möte med Naturen över allt elände som vederfarits honom - "och jag drar slutsatsen att du är en öppen fiende till människor och andra djur, och till alla dina verk".

Varpå Naturen svarar:

"Trodde du kanske att världen skapades för er skull? Du ska veta att jag med mina skapelser, ordningar och verkningar med ytterst få undantag alltid haft och har en helt annan avsikt än människans lycka eller olycka. När jag sårar er på ett eller annat sätt och genom vilka medel det vara må, inser jag det själv inte annat än ytterst sällan: liksom jag vanligtvis inte vet om jag gläder eller understödjer er; och jag har inte, som ni tror, gjort dessa ting, och utför inte dessa handlingar, för att glädja eller tjäna er. Och i sista hans skulle jag inte märka om jag så råkade utplåna hela ert släkte."

Tillvarons flyktighet (uppdaterad 2015-09-25)

Jag har bytt bild i blogghuvudet. Efter mer än sju år kanske det var dags. Mina tänkande stenar ligger förstås kvar i betesmarken och tar förändringen med samma jämnmod som allt annat, i sitt lite mer långsiktiga perspektiv.

Den nya bilden visar Törlan, som rinner genom betesmarken på sin väg mot västerhavet. På sina håll är ån rätad och förvandlad till kanal, men genom Tyllered slingrar den sig fram som förr.

Tylleredshemmanen omnämns under det första årtiondet på tolvhundratalet i ett dokument som bestämde gränserna för ett område som ärkebiskop Absalon i Lund år 1197 skänkt till Sorö kloster på Själland. Där finns den äldsta skrivningen av namnet, Thyrleruth.

All mark, var man än går, är i en mening historisk. Men när jag går min dagliga runda här kan jag nästan fysiskt förnimma min tillvaros flyktighet i ett landskap format av åtskilliga generationers liv och arbete.

Samma meditation kunde vi göra då vi körde ner till Österlen för ett tag sen och stannade till vid
Lyngsjö medeltidskyrka. Inte en resa utan ett besök på en eller annan kyrkogård. Det är ju ett gammalt talesätt att gravstenarna berättar och här fanns belägg för det.

Anna Kristina Axelsson, född 1844, gifte sig först med bleckslagaren G. Pettersson, född 1841. När han avled 1892 gifte hon om sig med skräddaremästaren J. O. Holmström, född 1838, som även han avled, efter bara två år.

Var vilar Anna Kristina? På stenen anges inget dödsår. Men läs den underbara versen!

Ömma makar sof i ro
Jag vill också hos er bo

Och makarna svarar:

O maka kär välkommen här
När dina dagar ute är

Uppdatering: efter benägen hjälp av en vänlig kyrkoherde och efterforskningar på nätet står det nu klart att Anna Kristina verkligen fann sin sista vila tillsammans med sina båda makar. Men inte förrän 1922. Och hon tycks ha levt ett innehållsrikt liv...

Huvudet är alltmer där kroppen är

Nu, efter några veckor, är jag verkligen där.
Jag arbetar inte längre, men varje dag är en arbetsdag. Eller en dag då jag gör saker.
Ingen frihet utan begränsningar. Men en mycket större frihet.

Och så dessa fantastiska tidiga höstdagar, med värmande sol från en blå himmel och en sval vind i skuggiga lägen och den alltmer matta grönskan där höstfärgerna börjar smyga sig in. De kyliga morgnarna. Daggen i gräset. Stillheten.

Jag börjar hitta en rytm, den rätta växlingen mellan olika sysslor. Allt som ska göras, inne och ute, allt som skjutits upp och som försummats. Allt som inte hunnits med. Allt som jag vill göra. Jag gör det nu. Inte allt. Men mycket mer än tidigare.

Ja, jag upptäcker, som alla andra i min situation, att tiden inte heller nu är oändlig. Att allt inte hinns med. Men också att det inte gör något. Åtminstone att det inte betyder lika mycket som förut. Jag har mer än nog att göra, men inget pressar mig framåt, mot nästa sak och mot nästa igen. Blicken som tidigare var fästad i marken, i spåret mellan nu och sedan, kan nu riktas uppåt, eller åt sidorna. Stanna upp. Förundras.

Jag tog en paus och satt i solen vid växthusväggen i går. Såg upp på molnen som rörde sig sakta. Fjärilar och humlor dansade runt i kryddland och rabatter. En paus utan föreskriven längd. Just då fanns bara ett nu där jag befann mig. Tiden gick, men hade stannat. Jag var där.

Så är det numera. Åtminstone ibland. Huvudet är alltmer där kroppen är.

Jag vet att sämre dagar och sämre tider kommer. Att de redan är här. Jag följer nyhetsflödet och vet att jag lever på en privilegierad ö i världshavet. Jag vet också att ingen människa är en ö.