Ni, kultiverade läsare, har säkert redan läst Modianos nobelföreläsning, men här finns den på svenska i alla fall: http://www.nobelprize.org/nobel_prizes/literature/laureates/2014/modiano-lecture_sv.html
Slutorden lyder:
"Jag tror tyvärr att det har blivit omöjligt att gå på spaning efter den tid som flytt med samma kraft och klarhet som Marcel Proust. Det samhälle han skildrade var artonhundratalets, och det var fortfarande stabilt. Prousts minne levandegör det förflutna in i minsta detalj, som en "tableau vivant". Jag har intrycket att minnet numera är långt mindre självsäkert och att det ständigt måste kämpa mot glömska och amnesi. Under detta lager, denna massa av glömska som täcker allt, går det bara att snappa upp fragment av det förflutna, spår som upphör tvärt, flyktiga, nästan ogripbara människoöden.
Men förmodligen är det romanförfattarens kall att på glömskans stora vita ark blåsa nytt liv i några halvt utplånade ord – isberg som har lossnat och driver omkring på havsytan."
Om Modiano har rätt vet jag inte. Men all den "information" som pockar på uppmärksamhet kanske just genom sin mängd döljer mer än den informerar. Blir till en "massa av glömska som täcker allt".
10 kommentarer:
Jag är också helt fångad av Modiano och eftersom jag bara hittar hans böcker på spanska har jag tillbringat denna vecka med att lyssna på Radioföljetongen som ger just Nätternas gräs. En helt fantastisk roman som inte går att sträck-höra trots att uppläsaren är suverän och verkligen kan förmedla den spänning, melankoli, sorg, konstaterandet att så är livet, den helt perfekta rytmen och språket, som jag upplever när jag lyssnar.
Lyssna och njut.
Birgitta
Ja, det är lätt att fängslas av Modiano. Jag läste just ut "Nätternas gräs" för andra gången. Om det är någon som lämpar sig för omläsning så är det Modiano. Och kanske ska jag lyssna också?
Har just läst färdigt "Pour que tu ne te perdes pas dans le quartier" (vilket jag tror är hans senaste bok). Det var den första bok av M. som jag läst och jag borde kanske ha varit bättre förberedd. Här är det fråga om en man som söker efter sin barndoms händelser efter en "frivillig minnesförlust." Liksom i en av de böcker du skriver om är det också här fråga om tre tidsplan som delvis flyter ihop och ibland kan vara svåra att särskilja. Boken inleds med ett citat från Stendhal om att det är omöjligt att återge fakta, bara deras skugga.
Kanske skriver jag ett eget inlägg om boken. Den var mycket lättläst och en riktig "bladvändare". Men när jag började förstå att mysterierna aldrig skulle fullständigt förklaras blev jag en aning nervös. Jag hade nog också behövt en lapp med anvisningar från någon som velat se till att jag inte gick vilse i kvarteret. Delvis finns den i dina inlägg vilka jag dock medvetet avstod från att läsa innan jag läst boken.
Bengt O.,
man måste nog vara "stämd" på ett visst sätt för att uppskatta Modiano. Han verkar ju faktiskt skriva samma bok gång på gång, med samma teman, minnet och det förflutnas försvinnande. Hur vackert det än är formulerat så kan det nog, för den som inte uppskattar det, vara lite tjatigt. Kanske sentimentalt, trivialt. Privata "problem" utan tyngd.
Ett par av de fem böcker jag läst har dock tyngd, tycker jag. "Dora Bruder" med ockupationen och Förintelsetemat, "De yttre boulevarderna" likaså.
Sen kanske inte alla uppskattar alla mystifikationer, obesvarade frågor, antydningar och halvkvädna visor som böckerna vimlar av. I kontrast till alla exakta adresser och platser. Men det är ju det som skapar stilen och förstärker Modianos teman.
Det är nog oundvikligen så att jag kommer att läsa ytterligare ett par Modiano i julhelgen.
Hej Bengt. Jag vet inte om jag är så överens med Stendhal denna gång. För mig finns i Nätternas gräs en svart antecningsbok, ett sakförhållande utifrån vilken de anteckningar som gjorts romanen tar form. Den är ingen skugga utan fakta för mig. Däremot visar det sig att anteckningarna inte räcker för att att rekonstruera vad som hände och det är här som jag kommer in i vad som för mig är den verkligen njutningen i att läsa. Jag upplever och tolkar och minns och kanske är det här som Stendhals skuggor framträder.
Ändå tror jag att vår moderna tid med fotografier, videon, till och med bevarade röster har förändrat vårt sätt att uppleva vad som hände i gången tid.
Och ändå, trots detta överflöd kan man ändå finna hur olika vi människor upplever och tolkar, trots fakta. Kanske har Stendhal rätt iallafall?
God jul
Birgitta
.
Läser nu Lilla Smycket, jag blir bara så glad. En nobelpristagare för mig. Detta stillsamma händelseförlopp, små nyanser av besvikelse, medömkan. Den där smutsgula kappan, mockasinerna. Flickan i det stora huset. Människor som man inte riktigt vet vad de heter, var de kom ifrån, varför de bor där de bor...Underbart. Bästa jag läst efter Lispector, och - förstås - Modiano är mkt "snällare". Skriver mer om det sen.
Gabrielle,
kan bara hålla med dig om Modiano... Vad bra att du nämner Lispector! Jag får inte låta Modiano helt dominera julläsningen. Av Lispector har jag bara läst en novellsamling. Nu får det bli lite mer.
Tack för länken förresten. Letade förgäves efter den på Peter Englunds blogg mm. Nu tog jag en del av det lugna, anspråkslösa talet, till min blogg.
Och fick förstå hur mycket han tyckte om Anna Karenina, liksom jag, och Stendahl, och städernas rymd.
Det är inte viktigt att minnas allt.... det tråkiga kan man välja bort och minnas de bra sakerna.
Så sant, Hanele, men det är inget enkelt recept. För att låna Tranströmers boktitel: "Minnena ser mig"...
Skicka en kommentar