Sven Lindqvist om fickor

En god vän ringde härom kvällen och frågade om jag kunde minnas var Sven Lindqvist hade skrivit om fickor.

Eftersom jag nyligen läst några av Lindqvists femtiotalsböcker kunde jag snabbt ta fram "Hemmaresan" (1959), där texten finns. Den är även omtryckt, något bearbetad,  i urvalsvolymen "Livstidsmänniskan" (1992). Nu tog jag mig tid att läsa om.

Lindqvists korta text är ett kunskapsteoretiskt resonemang utifrån talesättet att "hitta som i sin egen ficka" eller "känna något som sin egen ficka".

Han använder talesättet för den kunskap som är tyst, som man inte kan teoretisera om, ett slags självklar förtrogenhetskunskap. Allt det som man lärt sig genom att göra det. Och som man inte kan lära sig genom att läsa om eller få förklarat för sig. Man måste göra det själv. Man måste leva det.

Å andra sidan finns den kunskap som man kan läsa sig till och förstå på ett teoretiskt plan. Men som man inte är hemmastadd i. Som man inte känner som sin egen ficka.

"Det viktiga är att bristen på samband mellan vad som vets vetenskapligt och vad som vets vardagligt. En sak är teoretiskt bevisad och insatt i den vetenskapliga systembyggnaden. En annan sak vet jag på grund av vad jag varit med om, som ett resultat av levandet. Och mellan dem har jag ingen personlig förmedling."

"Det gäller att med fantasin arbeta in de utifrån komna kunskaperna i vad man vet inifrån. Att i det påtagliga fantisera fram tillämpningar av abstrakta och teoretiska saker, för att göra även dem till bebodd kunskap."

Lindqvist ideal är att förena dessa båda sorters kunskap.

"Om vi lyckades fullständigt med detta skulle allt vad vi tänker innehållas i vad vi gör och allt vad vi gör innehålla vad vi tänker."

"Ty man vet inte riktigt vad man inte känner. Men i fickan kan man känna det."

Var och en som läst Sven Lindqvist vet att detta är kärnan i hela hans författarskap.