måndag 17 november 2014

Patrick Modiano: "Lilla smycket"

"Lilla smycket" är den andra av Patrick Modianos böcker som jag läser. Och jag kommer att läsa fler.
Jag fascineras av detta lågmälda, långsamma utforskande av det förflutna, av minnet och av det som finns kvar av den tid som en gång var och som oåterkalleligt försvinner, sakta men säkert.

Artonåriga Thérèse lever i Paris och försörjer sig på ströjobb. Bakom sig har hon en minst sagt problematisk uppväxt. Thérèses förträngda minnen av de svåra barndomsåren förföljer henne. Som barn skickas hon av sin mor till släktingar på landet, medan modern, en misslyckad dansös, till slut flyttar till Marocko, där hon sedan uppges ha dött. "Lilla smycket" kallades hon av sin mor, som ville göra henne till den stjärna hon själv inte blev - och som sedan övergav henne.

Så en dag på metron får Thérèse syn på en äldre kvinna i en sliten gul kappa och tror sig känna igen sin mor. Hon följer efter henne till en förort. Hon vill, men vågar inte tilltala henne.

När hon arbetar som barnflicka hos en ung familj där föräldrarna tycks syssla med skumma affärer och som behandlar sitt barn, en flicka, med en märklig kyla, ser hon sin egen barndom i flickans situation. Det förflutna finns alltid närvarande.

Det är Thérèse som berättar, från en position senare i livet.
"Jag var fortfarande densamma, som om Lilla smycket hade bevarats intakt i en glaciär. Fortfarande samma paniska skräck som grep mig på gatan eller när jag vaknade med ett ryck klockan fem på morgonen. Ändå hade jag fått uppleva långa perioder av lugn då jag så småningom glömde alltsammans."
Hon träffar en ung man som lyssnar till henne och en kvinnlig apotekare som likt en räddande ängel tar sig an henne - en kvinna vars godhet och mildhet står i kontrast till moderns egoism och hänsynslöshet - och långsamt får hon kraft att våga berätta om sin barndom.
"Allt som jag hade velat glömma fram till dess, eller som jag snarare hade undvikit att tänka på, liksom den som anstränger sig att inte se bakåt av rädsla för att få svindel, allt detta skulle så småningom dyka upp igen, och nu var jag redo att se det i ögonen."
Framställningen är realistisk vad gäller miljön, platser och gator i Paris, men gränsen till dröm och fantasi är tunn. Thérèse lever lika mycket i sina mörka minnen som i nuet.

På många sätt är det en enkel historia om hur en ung människa hinns upp av traumatiska minnen, genomgår en kris, får hjälp och stöd och når fram till ett slags försoning.
"Allt som hade gjort mig rädd och betryckt och som ända sedan barndomen fått mig att tro att jag aldrig skulle bli fri från det onda öde som drabbat mig, allt detta tycktes mig plötsligt som bortblåst."
Men enkelheten bedrar. Det förflutnas närvaro i nuet gör att berättelsen öppnar sig och ger den ett stort djup. Det förflutna är ju så mycket större än framtiden.




4 kommentarer:

Gabrielle Björnstrand sa...

Tack. Så bra. Så lugnt bra.

Lennart Erling sa...

Tacka Modiano! Ja, jag fortsätter att läsa. Två nya på väg.

Gabrielle Björnstrand sa...

Och jag har nu en Lispector-period. Läser två av hennes novellsamlingar. Helt förtrollande och konstigt och så jävla bra skrivet. Fritt. Läser på eng. Ska köpa de på svenska (Tranan).

Lennart Erling sa...

Jag läste "Hemlig lycka" för ett par år sen och det var inte likt något annat.... Men sen blev det inte mer läst. Tiden, den där knappa tiden och så alla dessa böcker...
Så här skrev jag då:
http://langsambloggen.blogspot.se/2012/04/clarice-lispector-hemlig-lycka.html