Jag har läst Patrick Modiano: "Dora Bruder"

En femtonårig judisk flicka, Dora Bruder, rymmer i december 1941 från en internatskola i det ockuperade Paris. Trots sitt utsatta läge som judar anmäler föräldrarna flickan som saknad. En notis förs in i en kvällstidning. Patrick Modiano råkar läsa notisen 1988 och kan sedan inte släppa tanken på flickan och hennes öde och ägnar så de nio följande åren åt att försöka ta reda på flickans och hennes föräldrars historia. Det är om detta "Dora Bruder" (Elisabeth Grate bokförlag 2014) handlar.

Nu har jag läst boken två gånger. Det tål den. Eller, rättare, den kräver omläsning. Den andra gången med eftertankar och blickar bakåt och framåt i texten. Det är en mycket bra bok. Jag har nog inte riktigt tänkt färdigt. Jag tror jag måste läsa mer av Modiano. Men några rader här i alla fall om "Dora Bruder".

Det skrivs mycket om Modiano nu och "Dora Bruder" tycker jag bekräftar vad som skrivs. Modianos teman är minnet och tidens flykt, en sorgsenhet och ett vemod över hur det förgångna ohjälpligt suddas ut och över vår oförmåga att hindra denna ständigt pågående erodering av det som en gång var. Han är släkt med W G Sebald i detta minnesarbete.

I sina efterforskningar rör sig Modiano i Paris, han söker i arkiv och hos myndigheter, han söker i sina egna minnen av de kvarter där familjen Bruders tragedi utspelade sig, den tragedi som delades av så många judar i Frankrike, som till slut ledde till utrotningslägren.

Boken vimlar av gatunamn och adresser, stadsdelsnamn och platser. Det är som om exaktheten i alla dessa gatunamn och adresser, platser och stadsdelar är en besvärjelse av, en ersättning för, det skugglika hos dessa människor, eller som Modiano skriver:

"Det man vet om dem kan ofta sammanfattas i en enkel adress. Och denna topografiska precision står i kontrast till det man aldrig kommer att få veta om deras liv - denna vita fläck, detta block av okänt och tystnad."

Modiano söker förbindelser mellan det förflutna och nuet och han minns 1965, minns de gator han då gick på, minns sin väntan på kaféer och de intryck som den tiden gav och då han ingenting visste om Dora Bruder, men - menar han, kanske gick han utan att vara medveten om det

"i Dora Bruders och hennes föräldrars spår. De fanns där redan, i bakgrunden."

"Man föreställer sig att åtminstone platserna behåller ett svagt avtryck av de människor som bott där […] varje gång jag har befunnit mig på en plats där de har levat har jag fått en känsla av frånvaro och tomhet."

Tålmodigheten hos Modiano: "jag söker efter ledtrådar, längst bort i tiden."
Det tog Modiano fyra år att upptäcka Doras exakta födelsedatum, den 25 februari 1926. Varför denna jakt på några öden i det förflutna? För att rädda minnet av dessa nazismens annars anonyma offer? För att blottlägga undangömd skuld? För att hantera känslan av frånvaro och tomhet? Det han finner är de knapphändiga uppgifter om Dora Bruder och hennes föräldrar som finns i arkiv och människors minne. Men trots denna knapphändighet är det en mycket tankeväckande bok. Både spännande och vemodig, sammanvävd av författarens eget liv och de människors liv vars spår han söker efter. Och staden Paris.
Jag kommer att läsa mer av Modiano.

PS: Läs också vad Karin Stensdotter skriver om "Dora Bruder" i en av sina bloggar, Franska romaner.

Passande läsning en fredagskväll

Passande läsning en fredagskväll: Thorsten Jonssons novell "Ensam med en halv liter konjak", i samlingen "Fly till vatten och morgon" från 1941. Novellkonst när den är som bäst. Passande av flera skäl.

Notis

Världsrymden är mycket större än vad vi tidigare trott, säger forskningen.
Det verkar vara så ödsligt därute. Själv har jag nog med att hantera jordelivets prövningar.

Källa: Forskning & framsteg nr 9 2014.

Ytterligare om vad jag inte gör och ytterst lite om läsning

Jag sysslar mest med att inte göra saker. Det jag gör är bara det nödvändiga.

Efter en fin helg kom den riktiga hösten med regn och blåst. Och lite åska i morse.
Jag läser Raymond Chandler, "The long good-bye". I´m in the mood for wisecracks, tydligen.

Jag kan ingenting om rosor, men jag uppskattar deras skönhet. Så här vackert blommade Rose de Rechts i söndags.
Bilden får utgöra pausbild här ett tag. Kortare eller längre tid.

Om vad jag inte gör och lite om läsning

Vad jag inte gör? Jag läser inte alla intressanta böcker som trängs i hyllan. Eller - jag börjar läsa, men slutar efter ett tag. Och så gör jag allting annat, varav en hel del sådant som jag ska göra, men också en hel del sådant som jag inte ska göra. Eller inte borde göra.
Prokrastinering kallas det och verkar vara väldigt populärt nuförtiden. Jag stöter ständigt på nya artiklar och böcker om det. Så jag är väl en trendnisse. Eller bara ett offer för tidsandan.
I alla fall är det därför det är lite tunnsått med inläggen här.

En bok som lite slumpartat hamnade i mina händer har jag i alla fall lyckats avsluta, Per Svenssons "Vasakärven och järnröret - om den långa bruna skuggan från Lund" (Weyler 2014).

Det är en bra bok. Svensson visar på ett övertygande sätt att det finns en linje mellan trettiotalets "bruna" Lund, med nationalistiska, fascistiska och nazistiska studentrörelser, och den inre kretsen i dagens SD: Åkesson, Söder, Jomshof. De träffades också i Lund och i grunden är SD ett "apokalyptiskt kulturrevolutionärt och därför främlingsfientligt nationalistparti" av samma stuk som sina föregångare. De judar och andra främmande folkelement som hotade nationens renhet då har ersatts av islamsk massinvandring.

Sen blev jag ståene framför bokhyllan och valde att läsa Raymond Chandler. Inte så konstigt och inte första gången. Lika väl som man kan lyssna bra musik många gånger kan man läsa bra litteratur många gånger. Jag läser Chandler ungefär som jag lyssnar till musik. Och det behöver jag nu.