Läsning om läsning

Så här under årets sista dagar, när jag inte utan en viss ruelse ser tillbaka, må det väl vara tillåtet att plocka fram en gammal text om en bok och skaka om den lite, göra ett tillägg och sen lägga ut den på nytt?

I Arne Melbergs "Essä" återges ett utdrag ur en liten volym av Marcel Proust, "Om läsning" (Pontes 2007), som är ett förord till Proust franska översättning av John Ruskins "Sesame and Lilies". Vilket får mig att plocka fram boken och läsa om den, fem år efter första läsningen.

Proust skriver om barndomens läsning, när han tar varje tillfälle i akt att befinna sig i böckernas värld. Och när omgivningen, föräldrar och familjeliv är ett förargligt hinder. Och han skriver om olika sätt att läsa.

Om Ruskin är odelat övertygad om läsandets betydelse, så har Proust en del intressanta invändningar. Han varnar för läsningen som självändamål. Den ska utlösa kreativitet, sätta fart på vårt eget andliga liv, inte ersätta det.

"Läsningen befinner sig vid tröskeln till det andliga livet; den kan leda oss in i det: den utgör det inte."

"Vi känner mycket väl att vår klokhet börjar där författarens slutar..."

Proust diagnostiserar

"vissa så att säga patologiska fall, av andlig depression, där läsningen kan bli en sorts vårdande disciplin med uppgiften att genom ett upprepat sporrande ständigt återinföra ett trögt intellekt i det andliga livet. [ ... ] Det finns vissa sinnen ... sådana här sjuklingar ... som en sorts lättja eller lättsinne hindrar från att spontant ta sig ner till de djupaste områdena av sig själv, där det sanna andliga livet tar sin början." 

"Läsningen blir […] farlig när den i stället för att väcka upp oss till intellektets personliga liv tenderar att ta dess plats..."

Det finns inte, skriver Proust,

"något materiellt som placerats mellan böckerna blad likt honung som framställts helt och hållet av andra och som vi bara behöver bemöda oss om att hämta på bibliotekets hyllor och sedan passivt avnjuta i en fullkomlig kroppslig och andlig vila."

Det goda läsandet, som jag ser det, är just ett läsande där man läser av behov, för att man kan använda sig av det som andra skrivit, till nya insikter och tankar, där med Prousts term det egna "andliga livet" berikas och utvecklas av det lästa.
Då finns det inga böcker som man måste ha läst och bocka av. Då behövs inte, som Proust skriver, "denna fetischistiska respekt för böcker". Då finns det bara böcker som man behöver eller inte behöver.

Kan man umgås med böcker, med författarskap, med författare? Kan man, om det t ex gäller klassikerna, med Lars Gustafssons formulering, ha vänner bland de döda? Proust skriver:

"Utan tvivel är vänskap, vänskap som tar hänsyn till individer, en lättsinnig sak, och läsning är en vänskap. Men det är åtminstone en uppriktig vänskap, och det faktum att den riktas mot någon som är död, någon som är frånvarande, ger den ett oegennyttigt och nästan rörande drag. Det är dessutom en vänskap som är fri från allt det som är fult i annan vänskap. Eftersom vi alla, vi som lever, bara är döda människor som inte har trätt i funktion, är all denna artighet, alla dessa hälsningar i hallen som vi kallar vördnadsbetygelser, tacksamhet och tillgivenhet, och som vi blandar in så många lögner i, något sterilt och tröttande."  (Kursiveringen är min)

Jag tror nu inte att Proust menade att detta umgänge skulle ersätta verkliga vänner - med allt vad de innebär - och så gör naturligtvis inte heller jag. Men varför avstå från den läsning "som initierar oss och vars magiska nycklar längst inne i oss själva öppnar dörren för oss till de boningar vi inte hade kunnat ta oss in i", den som utvecklar vår känslighet och vår klokhet?

Hur kommer det att gå med Den långsamma bloggen?

Är det ett förfallssymtom? Är jag slut, på väg neråt, på det sluttande planet, mot...?

Jag konstaterar att jag har producerat färre och kortare blogginlägg än förra året och att detta dessutom är en trend sedan starten 2008.
Jag har också läst färre böcker i år än 2012.
Och så nu detta med facebook… Hur kommer det att gå med Den långsamma bloggen?

Jag får trösta mig med att blicka tillbaka på det gångna året. Jag har ju trots allt läst en del. Ingen årskrönika, men jag ska nämna några böcker här.

En stor läsupplevelse var Elsa Morante: Historien som jag sträckläste för ett år sedan. Berättelsen utspelar sig i Rom under Andra världskriget och om den skrev jag att den är "en gripande och djupt pessimistisk roman. Man kan sammanfatta den som en utslungad anklagelse mot den grymma Historien, en förtvivlad protest mot det historiens rullande hjul, som obarmhärtigt krossar människor på sin väg".

Ett större läsprojekt var Imre Kertész. Jag inledde med "Mannen utan öde" och sedan följde så gott som hela hans översatta författarskap, elva böcker. Vid ett tillfälle skrev jag så här: "Kertész "ämne" är och förblir Förintelsen och hans erfarenheter av att leva i lägerstaten Ungern under den kommunistiska diktaturen, den lägertillvaro som han såg som en fortsättning på och i grunden av samma natur som den nazistiska lägertillvaron. Och det nav som hans skrivande ständigt kretsar kring och behandlar är omöjligheten(?) av att förmedla denna erfarenhet i berättelsen, i konstens form."

Till sist vill jag nämna Richard Fords fantastiska: "Kanada" - denna långa, vemodiga och gripande berättelse om en femtonårig pojke som plötsligt förlorar sin trygghet och vars livsbana tar en helt annan väg än vad han drömde om. En i grunden optimistisk roman om försoning och acceptans.

Var hittar jag sådan uppslukande läsning nu?

Nå, jag läser vidare i Arne Melbergs "Essä". Och kanske var det rapporteringen om högervåld och vänstervåld den senaste tiden som fick mig att ta fram Hannah Arendts "On violence" för en omläsning. Vad händer när våld möts med våld, när våldet eskalerar? Jag tror Arendt har rätt när hon skriver: "The practice of violence, like all action, changes the world, but the most probable change is to a more violent world."

Obs! Inget självporträtt...

Kvällsdikt: Czesław Miłosz

En bloggläsare hör av sig och jag får anledning att läsa Czesław Miłosz. Kanske hade han rätt?

DENNA VÄRLD 

Det visar sig ha varit ett missförstånd.
Bokstavligt tog man det som var på försök.
Snart skall floderna återgå till källorna,
vinden skall upphöra att vandra.
I stället för att knoppas skall träden söka rötterna.
Åldringar skall springa efter bollen,
se sig i spegeln och där är de barn på nytt.
De döda skall vakna och ingenting fatta.
Tills allt som har gjorts till slut skall göras ogjort.
Vilken lättnad! Andas ut, ni som har lidit så!

Dikten finns i Czesław Miłosz "Ärlig beskrivning" (översättning av Anders Bodegård, Brombergs, 2011)

"Naturen och böckerna tillhör de ögon som ser"

"Ur drömmen vaknar vi till drömmen och illusionen har ingen ände. Livet består av sinnesstämningar på rad, som ett pärlband, och när vi passerar dem visar de sig vara mångfärgade linser som målar världen i sin egen nyans och bara visar vad som ligger i dess fokus. Från berget ser du berget. Vi ger liv åt det vi kan och vi ser bara det vi ger liv. Naturen och böckerna tillhör de ögon som ser. Det beror på människans sinnesstämning om hon ser solnedgången eller den vackra dikten. Det finns alltid solnedgångar och det finns alltid snille; men bara några få ögonblick är så ogrumlade att vi kan njuta av naturen eller litteraturen."

Ralph Waldo Emerson (1803-1882) har jag inte läst en rad av. Förrän nu, när han finns representerad i Arne Melbergs "Essä" (Daidalos 2013). Melberg skriver att den grupp Emerson tillhörde, "transcendentalisterna", var "ett slags stillsamma idealister med närmast anarkistisk läggning".
Citatet här är från essän "Erfarenhet". Melberg karakteriserar den som "en sekulariserad predikan". Texten böljar och svänger och växlar från högstämdhet till plötsliga infall. Det är den subjektiva upplevelsen som gäller. Och: "våra viktigaste erfarenheter kom i förbifarten".

Idealist med anarkistiska böjelser - ja, det skulle jag nog vilja vara. I alla fall så gillar jag det här citatet. De där ögonblicken är så få.

Varför Facebook?

Den uppmärksamme läsaren ser i högerkanten här att jag numera också finns på Facebook.
Vilket har väckt en viss förvåning, eftersom jag alltid har sagt: aldrig!
Vilket man som bekant aldrig ska säga.

Varför Facebook?
Det enkla svaret är att jag gav efter för min nyfikenhet. Vad skriver den och den och den?
Min tanke är också att låta Facebook vara ett "skyltfönster" för Den långsamma bloggen. Och kanske en plats för ett och annat infall, som inte hinner/kan utvecklas till ett blogginlägg. Och liksom i bloggen vill jag vara personlig utan att bli privat.

Och så kan jag fortsätta med att stilla min nyfikenhet.

Efter snart två veckor har jag upptäckt lite av vad Facebook betyder (ja, ja, jag vet, långt efter att alla andra gjort det…). Mer än bloggen är Facebook ett socialt medium. Och eftersom jag är dålig på det sociala området har Facebook redan inneburit en del både väntade och oväntade kontakter, både förnyade och alldeles nya.

Jag har också upptäckt att det förs en del intressanta diskussioner på Facebook. Och att det går undan - med viss förundran följde jag nyss en diskussion i realtid allt eftersom kommentarerna dök upp. Lite för snabbt för en trög tänkare som jag. Och var finns eftertanken? Det är lätt att halka iväg med orden.

I det stora hela är jag hittills fascinerad - och lite fundersam. Ska jag verkligen ytterligare trassla in mig i nätet? Jag som kanske rentav redan är skadad ("The deep reading that use to come naturally has become a struggle.")? Hur mycket tid kommer att gå åt till klickande hit och dit? Kika på kul nonsens? Och kommer jag att försumma den långsamma läsningen? Bloggen?

Ännu överväger nyfikenheten och fascinationen. Många frågor. Vi får se hur det går.

Söndagsläsning

Efter att ha ägnat mig åt nödvändiga ting denna söndag, som att i snöblandat regn och blåst köra in veckans förråd av ved och dessutom viss julstädning, kunde jag till slut sjunka ner i läsfåtöljen och läsa vidare i Arne Melbergs "Essä".
Boken innehåller som sagt en inledning och sedan tjugosju essäer från skilda tider, alla med en introduktion av Melberg, och sist fyra "essäer om essäer" av utgivaren.

Den fjärde essän är en översättning av det avslutande kapitlet i Sir Thomas Brownes (1605-1682) "Hydriothapia: Urn-Burial or, A brief discourse of the sephulcral Urns lately found in Norfolk" (1658). En fascinerande läsning. En meditation över tidens gång och alltings förgänglighet. Över människans skröplighet och den ofrånkomliga döden. Över det fåfänga i att bygga monument.

Och varför ska man läsa något sådant? Det är naturligtvis en fråga om läggning, om livssyn. Som inte behöver innebära svartsyn. Bara nykter realism. Gärna kryddad med en förmåga att skratta åt eländet.

Browne är en god kristen och tror på återuppståndelsen och det eviga livet. Men, som Melberg skriver, här finns kryptiska formuleringar som också kan tolkas som att vi framförallt ska leva det förgängliga liv vi har så gott vi kan.

"Cirklar och räta linjer avgränsar och sluter alla kroppar och den dödliga livscirkeln avslutar och tystar allt. Det finns inget motgift mot tidens opium, som gör att allt underkastas tidens gång. Våra fäder begravs i våra korta minnen, vilket påminner om att vi sorgligen begravs hos våra efterlevare. Gravstenar säger en sanning som vara knappt fyrtio år, då nya kroppar läggs ner. Generationer ilar förbi medan träden består; gamla familjer varar inte längre än tre ekar."

Om W. G. Sebalds valfrändskap med Sir Thomas Browne skrev jag tidigare om här.

Läsnotis: Arne Melberg: "Essä"

Ibland sker det intressanta omgrupperingar bland de olästa böcker som trängs i min hylla. Plötsligt knuffar sig en nykomling fram i kön och pockar på min uppmärksamhet och så sitter jag där och börjar läsa… 

Som i går kväll, en stormkväll när vinden dånade ute i träden och det riste och knakade i husets väggar och dörrar knarrade och golvdraget fick mattorna att fladdra -  då jag öppnade Arne Melbergs nya "Essä" (Daidalos 2013), denna som jag efter att bara ha läst inledningen kan säga är en mycket gedigen introduktion till essän och dess historia, tillika en essäantologi från Montaigne till Susan Sontag och med svenska bidrag av Klara Johansson, Frans G. Bengtsson, Marianne Höök och Horace Engdahl.

Kajorna samlas i Societetsparken

När jag lämnar jobbet samlar sig kajorna i Societetsparkens träd. En stämningsbild så god som någon, på vägen in i vintermörkret.

Och när jag tänker på min nuvarande oförmåga att läsa koncentrerat minns jag ett citat från 2010:

"Over the last few years I've had an uncomfortable sense that someone, or something, has been tinkering with my brain, remapping the neural circuity, reprogramming the memory. My mind isn't going - so far as I can tell - but it's changing. I'm not thinking the way I used to think. I feel it most strongly when I'm reading. I used to find it easy to immerse in a book or a lengthy article. My mind would get caught up in the twists of the narrative or the turns of the argument, and I'd spend hours strolling through long stretches of prose. That's rarely the case anymore. Now my concentration starts to drift after a page or two. I get fidgety, lose the thread, begin looking for something else to do. I feel like I'm always dragging my wayward brain back to the text. The deep reading that use to come naturally has become a struggle."

Nicholas Carr: The shallows - what the Internet is doing to our brains. New York: Norton, 2010.

Läsnotis: Camus

Jag läser Camus. Kanske är det artiklarna som kom nu vid hundraårsdagen som fått mig till det. Å andra sidan är det bara tre år sedan jag läste om tre romaner. Och skrev om dem, här: Fallet, Pesten, Främlingen.

Camus har funnits i mina hyllor länge. Jag har "Myten om Sisyfos" som Alduspocket från 1966. Sannolikt läste jag den då, eller något senare, liksom romanerna och kanske något mer. 
"Människans revolt" har jag börjat läsa några gånger, men aldrig läst klart.

Nu hittade jag på antikvariat den legendariske C. G. Bjurströms "Albert Camus - från främlingskap till landsflykt", utgiven 1957, alltså samma år som Camus fick Nobelpriset.
Det är en något gulnad, trådbunden volym, som delvis var ouppskuren - att ta fram pennkniven är något man inte gör så ofta nu för tiden.

Bjurström är djupt förtrogen med Camus verk och skriver kunnigt och intressant.

Jag har också börjat läsa den oavslutade och postumt utgivna självbiografiska roman, "Den första människan" (Bonniers 1997), som Camus arbetade med vid sin död och som skildrar en faderlös barndom i Algers fattigkvarter, kärleken till den hårt prövade modern, kamraterna, lekarna, skolan och vägen ut ur den "omedvetenhetens oskuldsvärld", som Bjurström skriver, till kunskap och medvetenhet och  insikten om tillvarons grundläggande absurditet.