Diskret, skriver jag, och menar att det inte är en bok att sträckläsa och konsumera, utan snarare en bok att umgås mer långsiktigt med. Kanske lite beroende på att jag inte kan läsa ens en sida utan att flera gånger stanna upp, läsa om och förlora mig i tankar kring det jag läser.
I essän "Realiteternas mysterium" läser jag:
(Världsrymden) Där är förundran. Att solen, som genom årmiljoner likt ett bullrande bål ödelägger sig själv, skapar liv. I det vi kallar evighet når oss solljuset med just den fördröjning som behövs för att skapa liv på jorden och upprätthålla det. Inte evigt liv för den enskilde. Men evigt liv för den sammanhängande helheten, i ett tillstånd av ett slags likvaka mellan liv och död. I solens mening evig. Till dess solen slocknar. Sålunda lever vi i en värld där skapelsen och dess nedbrytning pulserar som delar av varandra i en enastående natur. Och vi är tvungna att tro att vi, bortsett från djuren som ser oss, är ensamma om att veta att vi är här.
[ ... ]
Kan jorden förlåta oss? Jorden, som med sitt lyckosamma förhållande till solen har använt årmiljoner för att skapa en naturgrundlag, där vi, en slumpartad dag i universums tid, kunde bli till. Men knappt har vi varit här i några årtusenden förrän vi utsätter denna naturgrundlag för fara. Den existerande balansen, där skapande och nedbrytning är delar av varandra, rubbar vi. Hela den icke-mänskliga världen bortom gott och ont, som vi är tvungna att använda oss av och skydda oss mot, griper vi in i, förvandlar, komponerar om (också biologiskt), så att den efterhand blivit en så pass människoskapad värld att den inte längre befinner sig bortom gott och ont. Den blir ett icke-mysterium, där övergången från det nedbrutna till det återskapade ser nästintill omöjlig ut att återupprätta, som i Tjernobyl.
