En stjärna på slottet kåserar

Eftersom arbetet nu under terminens början tar alltför stor andel av min energi [nu småler de som känner mig och min arbetssituation...], så valde jag att läsa något som jag tänkte var mindre tungt. Paul Austers nya "Vinterdagbok" (Bonniers, 2013) fanns lämpligt nog där i hyllan.

Med tanke på att Austers senare böcker har varit av varierande halt, så var mina förväntningar inte höga, men de fanns ändå. Det skulle handla om åldrande och kropp, om "Hur det har känts att leva inuti den här kroppen från den första dagen du kan minnas i livet och fram till denna. En katalog över sinnesdata. Något man kanske skulle kunna kalla en andningens fenomenologi", som Auster formulerar det på den inledande sidan.

Jag blev besviken. Första halvan av boken är bara en katalog - en närmast mekanisk uppräkning av allt från barndomens blessyrer i form av skrubbsår och olyckshändelser, noggrant bokförda tonårsförälskelser och senare kärlekar och en numrerad rad av beskrivningar av alla Austers olika hus och lägenheter (21 stycken) - en rätt sövande genomgång – och en redovisning av de resor till olika länder som han har företagit, alla noggrant förtecknade, bl a två dagar i Sverige.

Om hustrun, Siri Hustvedt, får vi framför allt veta att hon är en underbar kvinna och hustru och visserligen skriver böcker, men som (främsta?) exempel på hennes skrivande framträder hon i boken med ett citat, tre sidor putslustigt protokoll från bostadsrättsföreningsmöten...

Nej, jag får bara känslan av här vill en ganska självgod Berömd Författare visa upp sig. Och det är bitvis pinsamt. En stjärna på slottet kåserar.*

Jag var på väg att sluta läsa. Så plötsligt, mitt i boken, när Auster får ett telefonsamtal om moderns död, då får texten en helt annan tyngd. När han skriver om sin sorgereaktion, om attacker av panikångest och rädsla, då är det inte bara familjeanekdoter, då förmedlas något allmängiltigt. Men snart är han tillbaka i kåserandet.

Jag är en flitig Austerläsare. På senare år har han gått på tomgång. Mitt minne är väl inte det bästa, men av den svärta och det djup som fanns i t ex "The country of last things" (1987), "Leviathan" (1992) eller "The invention of solitude" (1982) finns inte mycket kvar. Det är synd.

Kanske är jag väl elak här. Men någon gång ska jag väl vara det.

* En länk för de fåkunniga, eller för senare tiders läsare...

Även dagar som denna ska ju finnas

Söndag eftermiddag. Jag ser ut genom fönstret, står och lyssnar till vinden. Därute ett vinterlandskap fattigt på färger, med ett tunt snötäcke, fullt av spår kors och tvärs. Trädgårdens växter, svarta och bruna, rister i blåsten. Trädgrenarnas mönster mot det vita. Bort över åkrar och betesmark ett lätt dis, tuvor av gulnat fjolårsgräs som sticker upp.
Så börjar det snöa. Diset blåser undan när de tunna snöflingorna faller, virvlande i vinden. Jag känner värmen stråla från elementet. Men sådana här vinterdagar med kraftig blåst hjälper det inte hur hårt jag än eldar. Då är det svårt att hålla varmt i ett gammalt hus.

På förmiddagen gick vi en timme på skogsvägar och konstaterade att det är lite si och så med konditionen. Nu är det bara att hålla sig inne. Nu är det läge att läsa. Men istället står jag vid fönstret och tittar på snöfallet. Rastlös, okoncentrerad, utan att kunna ta mig för något. Med tankar som irrar hit och dit. Bättre då att uppgå i betraktandet av detta slitna vinterlandskap. Även dagar som denna ska ju finnas.

Elsa Morante: "Historien"

Jag fortsätter att läsa Imre Kertész. Det har utvecklat sig till ett större läsprojekt. Böckerna radar upp sig i hyllan. Lite frustrerande för en långsam läsare med koncentrationssvårigheter och ont om sammanhängande lästid. Mer än vad jag kan greppa just nu.

Så, innan jag glömmer den (fast den är svår att glömma), några rader om en bok som jag däremot läste under idealiska förhållanden, under de lugna och stilla mellandagarna, då jag  låg jag på soffan timmar i sträck med Elsa Morantes roman "Historien" ("La storia", 1974).
En bastant och vackert formgiven volym i Norstedts klassikerserie på mer än sjuhundra sidor och en läsning som man bara inte vill släppa.

Elsa Morante, 1912-1985

Berättelsen utspelar sig i Rom, under och strax efter andra världskriget, under den tyska ockupationen med deportering av judar, livsmedelsbrist och bombningar av staden.

Man möter ett myller av gestalter och öden, men i fokus är den medelålders änkan och lärarinnan Iduzza. Hon våldtas av en förvirrad ung tysk soldat, föder sonen Useppe, en intagande ljusgestalt, om vilken många säger att han är för god för denna världen, vilket får en att ana hans öde. Det är han som får Iduzza att kämpa, trots de svåra förhållandena.
Han sprider glädje omkring sig. Han förstår hundars och fåglars språk. Men Iduzza oroas alltmer av hans epileptiska anfall.
Useppe är ständigt närvarande. Allt det fruktansvärda som händer speglas i hans oskuldsfulla sinne. Här finns ett slags magisk realism som ger en märklig relief åt och förstärker det katastrofala skeendet.

Iduzza har redan en tonårsson, Nino, som först dras med i den ungfascistiska rörelsen och som sedan blir kommunist och partisan och deltar i attacker mot tyskarna.

Iduzza är mycket osäker och skör, rädd för att avslöjas som halvjudinna. Ändå dras hon till judekvarteren och den som förlöser henne i hemlighet är en judisk barnmorska. Iduzza blir också tillsammans med Useppe vittne till hur boskapsvagnar lastade med judar lämnar en järnvägsstation. I sin hand får hon en lapp med hälsningar utkastad genom ett fönster.

Familjen blir utbombad och tvingas leva under svåra förhållanden i ett asylboende.

Där finns också Ninos kamrat, den unge juden David, först glödande pacifist som försöker förena sig med folket på en som helvete skildrad fabrik i norra Italien och som, sedan hela hans familj utplånats i förintelselägren, går till partisanerna.

Efter krigsslutet blir de två kamraterna representanter för en desillusionerad efterkrigsgeneration. Nino blir cynisk, sysslar med svarta börsaffärer och smuggling och möter ett våldsamt slut.

David plågas av minnen från partisantiden, hamnar i drogberoende och dör av en överdos, efter att, utan att någon lyssnar, ha försökt föra ut sin helvetesvision av den historiska utvecklingen.

Freden innebär förbättringar men Useppes epilepsi förvärras och situationen för Iduzza blir alltmer desperat och allt går mot en tragisk upplösning.

Boken består av nio delar som alla inleds med summariska notiser om den stora historiens gång, den politiska utvecklingen och krigshändelserna, som kontrast till den lilla historien, Iduzzas, Useppes och de andras öden.
Perspektivet är den allvetande berättarens, som vet allt om vad som rör sig i både människor och i djur. Och då och då kommer inpass som ger intryck av att berättaren som ögonvittne varit direkt eller indirekt nära hela skeendet.

Det är en gripande och djupt pessimistisk roman. Man kan sammanfatta den som en utslungad anklagelse mot den grymma Historien, en förtvivlad protest mot det historiens rullande hjul, som obarmhärtigt krossar människor på sin väg.

Kanske ingen roman man läser om, men absolut en som man bör ha läst.

Vinter, Kertész: "Galärdagbok" (nu med ett PS)

Mer snö. Mer kyla. Mer vinter. Och jag tycker inte om vintern, det är bara att erkänna.
Jag lever ett ganska normalt liv, det är inte det, men jag är inte riktigt där.

Men när jag nu återupptar läsningen av Imre Kertész, närmare bestämt tredje delen av "Galärdagbok", betitlad "Släpper (rodret) Drar in (årorna) Är lycklig", då känns det som om jag är på väg tillbaka igen.

Det är inte så att man blir en lyckligare människa av att läsa Kertész, men att ta del av hans erfarenheter är omvälvande. Jag läser och stryker för och tror mig ibland förstå precis vad han menar och ibland inte alls. Det är mörkt, det är pessimistiskt, det är misantropiskt - men det är öppet, inte slutet. Läsningen provocerar, tvingar till eftertanke.

Och det är som om jag för att bibehålla min livskänsla kräver ett (visst) mått av svartsyn, vilket är ett understatement när det gäller Kertész.

Så jag bara varnar, jag kommer att återuppta bloggandet...

 "Jag lever inte tillräckligt radikalt. Jag lever som om evigt liv väntade mig och inte fullständig förintelse. Det betyder att jag lever i min framtids slaveri och inte i min dödlighets oändliga frihet."

Jag läste "Mannen utan öde" före jul, här, och i "Galärdagbok" finns en passus som jag tror bidrar till förståelsen av romanen. (En iakttagelse som kanske är en självklarhet, men jag är ju bara en common reader...)

Kertész skriver om vad som räddade honom från självmordet, från att följa Borowskis, Celans, Amérys, Primo Levis och andras exempel. Han menar att det var hans erfarenheter av ett "samhälle" (Kertész sätter ordet inom citationstecken) i stalinismens skepnad som "bevisade att frihet, frigörelse, stor katharsis och annat - idel sådant som intellektuella, tänkare och filosofer i lyckligare delar av världen inte bara talade om utan uppenbarligen även trodde på - inte ens kunde kunde komma på tal" för hans del.

Därför drabbades han inte heller av någon våg av besvikelse; det var ju en fortsatt fångtillvaro. Och han förkastade "frihetens vilseledande slagord, sådana som 'oförklarligt', 'historiskt misstag', 'kan inte förklaras rationellt' ".

Han skriver: "... i min förnedring finns inte bara förnedring utan även frälsning, om mitt hjärta är tillräckligt modigt för att ta emot frälsningen: denna nådens förvisso grymma uppenbarelseform".

"Inte förkasta utan acceptera, säga ja i stället för nej - kämpa sig fram till livets, det verkliga, av ideologier icke förfalskade och från mitt eget jags besmittelser renade livets hemlighetsfulla port. Kommer den att öppna sig?"

                                                                  *

PS, lördag 19 jan: Jag vill gärna länka här till Karins intressanta och välskrivna inlägg på Blott Sverige, om Kertészläsning och situationen i dagens Ungern.

Fredagsläsning

Jag läser Imre Kertész "Galärdagboken". Och jag läser på fel sätt - jag vet: rakt igenom, utan att egentligen stanna upp. Som om den hade en sammanhängande intrig, en historia, som det bara gäller att följa och hålla i minnet.
Men som omständigheterna nu är så blir det så. Samtidigt som jag vet att jag borde lägga undan den till senare så dras jag till den, bär den med mig och läser den på det här dumma sättet.

Eftersom jag inte kan skriva något eget, så vill jag här som fredagsläsning bjuda på ett citat ur "Galärdagboken". Något betydligt bättre, alltså.

"När jag läser mycket naturvetenskap får jag en känsla av att världen är en väl fungerande mekanism, en i sig själv sluten struktur med därtill hörande elektroniska impulser, instinkter, skapad för ätandet, döden, tillblivelsen och förökningen, i vilken människans uppdykande bara är en slumpmässig urartning - antagligen en konsekvens av särskilt gynnsamma förhållanden på jorden -, där denna urartade varelse med sitt medvetande stör… ja, vad egentligen? Mekanismen. Ty hon genomskådar dess absurditet - visserligen genomskådar hon den enbart för det mänskliga medvetandet, och det är likaså sant att det bara är det mänskliga medvetandet som betraktar den som absurd. Hur ska vi då föreställa oss Gud? För även om människan, enligt vad som sagts, inte är en skapelse, en frambringad varelse, en i förväg uttänkt företeelse, så består icke förty också hon av materien och är fjättrad hon också av detta något, av denna, ska vi säga, skapelse, eller, om man föredrar att kalla det så, av detta lappverk. Är Gud vanmäktig? Lat? En nyfiken iakttagare av utvecklingen? En grubblare som än så länge inte funnit lösningen? I vissa skeden ser man det på det ena, i andra på det andra sättet. För mig framstår Gud som en humorist, en något grym humorist, som dock inte heller saknar den äkta humoristens visa, om också måttligt tilltagna godhet. - Det stämmer förstås inte: humorn har människan uppfunnit, för övrigt på grund av Guds otillräcklighet; vore Gud fullkomlig och med honom livet (genomskådlig samt utan död och skräck), då skulle humorn inte finnas till."

I mitt inre bibliotek länkar jag det här till Lichtenberg och till Leopardi - detta ständigt växande bibliotek, med ett otal korsreferenser och mer eller mindre märkliga förbindelser mellan olika författarskap. Ett bibliotek där det samtidigt med det ständiga växandet sker ett ständigt svinn. Och som en gång helt ska utplånas.

Jag har missat ett jubileum

Jag har missat ett jubileum. Vilket kanske är symptomatiskt för den allmänna tröghet i tanke och handling som kännetecknar min början på det här året.
Den långsamma bloggen fyllde nämligen fem år på nyårsdagen.  Kanske ingen aktningsvärd ålder, men i alla fall.

690 publicerade inlägg genom åren, 2235 kommentarer, trettio till femtio besökare per dag - ett ganska begränsat hörn av en liten del av bloggvärlden, alltså. Hur många timmar har jag lagt ner på att skriva och framför allt på att fundera på vad jag ska skriva? Åtskilliga. Hur många gånger har jag tänkt sluta med detta skrivande i vatten? Ofta. Ändå har jag fortsatt. Kanske för att det blivit en vana, kanske för att jag är för envis för att ge upp. Men ännu mer för det givande meningsutbyte som uppstått med er - vad ska jag kalla er? - bloggvänner - ingen nämnd, ingen glömd - och för alla kommentarer från både väntat och oväntat håll, med medhåll och mothugg. Så många intressanta diskussioner, så många impulser till ny läsning.

I söndags upptäckte vi en styvmorsviol i kryddlandet. Den har härdat ut i femton minusgrader och under femton centimeter snö och blommar nu, i det tillfälliga mildvädret.
Föga anande vad som väntar. Nu vill jag väl inte likna bloggen vid denna okuvliga planta, men kanske ändå...

För två år sedan läste jag Virginia Woolf och hittade då några rader om "the common reader" som jag tänker, nu när jag läser dem igen, att jag kanske ska göra till motto för bloggen. Jag känner mig hemma i dessa rader:

"The common reader .... differs from the critic and the scholar. He is worse educated, and nature has not gifted him so generously. He reads for his own pleasure rather than to impart knowledge or correct the opinions of others. Above all, he is guided by an instinct to create for himself, out of whatever odds and ends he can come by, some kind of whole - a portrait of a man, a sketch of an age, a theory of the art of writing."

Jag läser Imre Kertész

När jag hade läst Imre Kertész "Mannen utan öde" och "Dossier K - en självbiografi" la jag dem åt sidan. På något sätt överväldigad - jag hittar inget bättre ord. Hur i all världen skulle jag kunna skriva något vettigt om dessa böcker? Jag borde läsa "Galärdagbok" först. Och åtminstone något av sekundärlitteraturen.
Men det här är ju en blogg. Det här är ju bara nedkastade, spridda anteckningar efter läsning.

Kertész poängterar i "Dossier K - en självbiografi", vilket gör intervjuaren lite misstrogen, att "Mannen utan öde" inte är en självbiografi, trots att den grundar sig på Kertész eget liv, utan en roman, en skapad fiktiv värld, och, säger Kertesz:

"redan från den allra första meningen kan du känna att du träder in i en underlig, suverän värld, där allt, mera exakt vad som helst kan ske. Och i takt med att berättelsen fortskrider tilltar hos läsare känslan av att vara förlorad, han känner mer och mer hur han mister fotfästet..." 

Precis så var det. Det är det jag menar med överväldigad.

Jag ska inte relatera handlingen i boken här, mer än att huvudpersonen György Köves som fjortonårig jude deporteras från Budapest till förintelselägret Auschwitz-Birkenau och sedan till ett koncentrationslägret Buchenwald,  där han överlever trots alla umbäranden och räddas som levande död till ett slags lägersjukhus och där han befinner sig när allierade trupper befriar lägret.

När Köves så efter ett år återvänder till Budapest träffar han på spårvagnen en journalist som vill skriva en artikelserie om hans upplevelser i koncentrationslägrens helvete.
Men han menar sig inte ha upplevt något helvete. Fasor - ja, naturligtvis. I ett koncentrationsläger är fasor något naturligt. Men där liksom överallt annars går tiden steg för steg och om man överlever klarar man av ett steg i taget, når en insikt i taget och det är tiden som gör att man i bästa fall kan klara sig -

"om den här tidsföljden inte fanns och hela insikten drabbade oss med en gång där på ort och ställe är det möjligt att varken vårt huvud eller vårt hjärta skulle orka med det" 

Kan man skildra Förintelsen som något annat är en obegriplig ondska? Kertész är i intervjuboken kritisk mot vad han kallar den "till ett biblioteks storlek uppsvällda ... lägerlitteraturen." Om jag förstår Kertész rätt så vill han visa att även Förintelsen har sin rationalitet, sin "normalitet". Man kan inte förstå den som sprungen ur en obegriplig ondska, ett drabbande öde. Det obegripliga är begripligt. Det ofattbara är fattbart. Och Kertész vill inte se sig som offer för ett obegripligt öde.

Imre Kertész

Georg och Eva Klein menar i bokens förord att det är romanjagets totala illusionslöshet som får honom att överleva. Han ser vad som sker och noterar och berättar, lågmält och till synes lidelsefritt. Som här:

" ... i grund och botten kunde det inte heller ha gått så mycket annorlunda till - åtminstone var det vad jag föreställde mig. När allt kom omkring hade man också här satt sig ner, så att säga slagit sina kloka huvuden ihop; visserligen var det inga skolpojkar, naturligtvis, utan vuxna, mogna män, eventuellt, eller - om jag tänker efter - alldeles säkert herrar i respektingivande kläder, med cigarrer och medaljer, idel befälhavare som inte fick störas just nu - så föreställde jag mig det. Så tänker en av dem ut det där med gasen; en annan kommer genast på badet; en tredje tvålen; en fjärde lägger till blommorna, och så vidare. En del förslag kanske de diskuterade mer ingående och bättrade på, men andra blev de genast glada åt och hoppade upp (jag vet inte varför men det var så jag ville ha det: de hoppade upp) och smällde ihop handflatorna - allt det där var mycket lätt att föreställa sig, åtminstone för mig. Sedan blev befälhavarnas fantasier omsatta i verklighet av många ivriga händer, under mycket spring och flängande, och jag var tvungen att medge att uppvisningen otvivelaktigt var en framgång."

Men är det en medveten illusionslöshet, en medveten hållning?
Eller är det inte naivitet, bristande insikt, en barnslig tillit till att allt skulle ordna sig? Som Kertész uttrycker det i intervjuboken:

"en ofördärvad naivitet som skyddar honom från känslan av total prisgivenhet och total hopplöshet. En vuxen människa kan man knäcka mycket snabbare."

Köves söker upp lägenheten där han bott med sin far och styvmor och finner att den, som så mycket av judisk egendom, har tagits över av främmande människor. Han blir inbjuden till grannar och i ett samtal med två gamla män, på romanens sista sidor, utspelas det Kertész kallar

"det katharktiska ögonblick i vilket Köves inte bara genomskådar utan även är i stånd att förklara sitt öde".

Han blir bjuden på mat och männen berättar om vad som hänt i Budapest, om de svåra förhållandena där och att de inte kunnat göra något, att de är offer. Men Köves invänder att det för dem, liksom för alla och alltid handlar om att de tog steg efter steg och att det bara i efterhand framstår som färdigt och oåterkalleligt avslutat, som ett på förhand givet öde.

"Det gick inte, det måste de försöka förstå, det gick inte att ta ifrån mig allt, det kunde inte vara så att jag varken var vinnare eller förlorare, att jag inte fick ha rätt och inte heller kunde ha misstagit mig, att jag varken var orsak till eller ett resultat av någonting, jag kunde helt enkelt inte - försök inse det, nästan bönföll jag dem - svälja den löjliga bitterheten att bara vara oskyldig."

"varför ville de inte inse detta: om det finns ett öde är friheten inte möjlig; om däremot, fortsatte jag, och jag blev själv alltmer förvånad, talade med allt större hetta - om däremot friheten finns då finns det inget öde, det vill säga [ ... ] det vill säga då är vi själva ödet".

Jag har läst de här avslutande sidorna flera gånger. Men jag vet inte om jag egentligen förstår vad Kertész menar. Kanske kommer "Galärdagboken" att hjälpa mig.