"I have only been preparing myself -- a mere apprentice to life."

Höst. Ett positivt värdeladdat ord för mig. Nu väntar jag bara på den första nattfrosten och på att grönskan på allvar ska övergå i höstfärger och att löven ska falla och att det ska komma dagar med kyla i luften och en hög blå himmel
Nu dunsar frukten ner, men gräset växer fortfarande.
I morse stod två älgar och glodde på mig borta i skogskanten. Snart har vi dem i trädgården.
(De nya fruktträden är väl skyddade av nät).

Det här ska ju vara en blogg om läsning och visserligen läser jag, om än inte så mycket.
Men jag har haft lite svårt att få ner ens några rader om det jag läser. Nu gör jag ett försök.

Henry Ryecroft, den fiktive dagboksskrivaren i George Gissings "The private papers of Henry Ryecroft" (1903), är en fattig londonförfattare som genom en oväntad livränta blir ekonomiskt oberoende och därmed kan fly storstaden och bosätta sig med sina böcker i en bekväm stuga på landet och där ägna sig åt att läsa, njuta av tystnaden, naturen och ensamheten och åt att odla sin misantropi.

Boken består av dagboksanteckningar under ett år, från vår till vinter. Jag tänker mig att tiden är sent 1800-tal.

Ryecroft avskyr industrialismen, storstaden och massan och är skeptisk till demokratin - vad kan den inte föra med sig om massan kommer till makten?

Han läser klassiker, sina favoritförfattare, och filosoferar över alltings förfall och degeneration och drömmer om ett ursprungligt, genuint landsbygdsengland, där livet var enkelt och rent, utan storstadens destruktiva frestelser.

Han söker och njuter av tystnad och stillhet, skriver om sina vandringar i landskapet, där han följer naturens och odlingens skiftningar
Jag uppskattar de meditativa, vemodiga raderna om läsning och naturiakttagelserna och den glädje man kan finna i ett långsamt, eftertänksamt liv.
Men man kan nog med fog kalla honom reaktionär och bakåtsträvare och ibland kan han förfalla till rent gnäll. Han är kritisk till det moderna livet, men är samtidigt patriot. Ett försvarstal för det engelska köket i motsats till det kontinentala är närmast komiskt.

Ändå, det är mycket jag läser med instämmande. Det är inga sensationella ting, inga oöverträffade djupsinnigheter. Det är ett innehåll, men kanske framför allt en stil, en stämning, som tilltalar mig.

"As I walked to-day in the golden sunlight -- this warm, still day on the far verge of autumn -- there suddenly came to me a thought which checked my step, and for the moment half bewildered me. I said to myself: My life is over."

Och så låter han tanken sjunka in och menar att han visserligen är i en ålder då många tänker sig ännu ett eller två decennier av aktivt liv, men för honom är det inget alternativ: "I have had my chance -- and I see what I made of it":

"I, who only yesterday was a young man, planning, hoping, looking forward to a life as to a practically endless career, I, who was so vigorous and scornful, have come to this day of definite retrospect? How is it possible? But, I have done nothing; I have had no time; I have only been preparing myself -- a mere apprentice to life."

Han tänker på att det är just detta han läst om hos filosoferna, om livsloppets korthet. Men det är först nu han inser sanningen. Hela livet har han trott att livet ständigt ligger framför honom, att det han gjort bara är en början, utan att inse att det var just detta som var livet.

"Life is done -- and what matter? Whether it has been, in sum, painful or enjoyable, even now I cannot say -- a fact which in itself should prevent me from taking the loss too seriously."

"Destiny with the hidden face decreed that I should come into being, play my little part, and pass again into silence ..."

Och, skriver han, om jag nu förbluffas över livets korthet och min obetydlighet, så är det mitt eget fel; jag borde ha lyssnat till varningarna från dem som gått före mig. Det bästa är att se sanningen och acceptera den och inte beklaga sitt öde.

"I will be glad rather than sorry, and think of the thing no more."

PS: Ett tack till Christina Sjöholm som tipsade mig om den här boken. Hon har översatt George Gissings "Vid Joniska havet" som jag skrev om här.