fredag 18 februari 2011

För att inte förintas av världen måste han angripa den.

Efter att ha läst "Wittgensteins brorson" måste jag medge att Thomas Bernhards oavbrutna utbrottsprosa kan vara rolig.
Eller: den är rolig, i sin frenetiska uppsluppenhet, där hiskliga överdrifter och nattsvart pessimism serveras i groteskt parodisk form. Man kan med Bernhard, just i hans överdrifter, skratta åt världens elände. Det är kanske helt enkelt Bernhards strategi, att göra världen skrattretande, för att stå ut med den.

Nu när jag läst fyra verk av Thomas Bernhard, närläst dem, utan att skaffa mig en bild av det totala författarskapet, läser jag Anders Olssons och Daniel Birnbaums intressanta efterord i "Helt enkelt komplicerat" (Norstedts 1991) och finner där mycket som bekräftar min läsning.

Anders Olsson skriver:
"Att läsa dessa verk innebär, ofrånkomligen, att rent grammatiskt bli delaktig av det vanvett som rullas upp. Det är en lika skrämmande som euforisk upplevelse. Att läsa dem innebär att villkorligt säga ja till den tvångsmässiga upprepningen och rigorösa tankestilen, och därmed ingå en säregen pakt med galenskapen. Alternativet är att lägga ifrån sig boken."
Ja, när jag läser Bernhard lämnar jag, eller tvingas lämna, mitt normala sätt att läsa: det går inte att läsa honom långsamt, det gäller att hålla i hatten och låta sig dras med av det maniska malandet, som dock inte är mekaniskt, utan melodiskt varierat - och ganska oemotståndligt när man väl accepterat det...

Bokens skildring av Bernhards vänskap med Paul Wittgenstein, hans själsfrände och like i många avseenden, är gripande. Olikheten dem emellan kanske kan sägas bestå i att medan Paul dukar under, går in i sin sinnessjukdom och till slut dör, som en reaktion på inre och yttre tryck, så kan Bernhard värja sig och överleva tack vare sitt skrivande.

Bernhard uppmanar vännen att skriva sina memoarer, men allt denne lyckas åstadkomma under flera år är tio eller elva sidor - till skillnad mot Bernhards frenetiska produktivitet.

Jag läser och läser om flera stycken, t ex det där Bernhard skriver om sin olycksaliga kaféuppsökarsjuka.

Eller när han ska motta Vetenskapsakadmiens Grillparzerpris och anländer till lokalen och ingen känner igen honom, så han sätter sig mitt bland publiken och förvirring uppstår på hederstribunen när han inte är på plats. Till slut upptäcker en medlem av akademien honom, men han vägrar flytta på sig om inte Vetenskapsakademiens president hämtar honom. Talen är tomt strunt, ingen notis tas om Bernhard, hela prisceremonin blir en fars och till slut får han nog och lämnar lokalen i vredesmod.

Ett av Bernhards stilgrepp är kursiveringar av ord och uttryck.
Han vill läsa en artikel i Neue Zürcher Zeitung och i sina försök att hitta ett försäljningsställe i Österrike jagar han och hans vänner runt i bil, mil efter mil till stad efter stad, kors och tvärs i detta, som Bernhard hävdar, kulturlösa land där man inte kan köpa Neue Zürcher Zeitung någonstans och en komisk effekt uppstår rent grafiskt när gång på gång Neue Zürcher Zeitung upprepas kursiverat (23 gånger på tre sidor, tror jag).
"Och, detta måste uttryckligen sägas, i en öppen bil, vilket för oss tre oundvikligen ledde till en förkylning som pågick i veckor."
De båda vännerna sitter på kaféer och iakttar folk och hela tiden finner de något att racka ner på. Angreppen är ibland på ganska låg nivå.
"Om vi på Sacher satt i vår vrå hade vi genast ett offer för våra spekulationer. [ ... ] om en infödd eller utlänning här ... åt sin tårta alldeles för fort, hällde i sig sitt kaffe alldeles för girigt, hur som helst, då gick det exempelvis ut på att brännmärka den stupida glupskhet som allmänt hade gripit omkring sig under de senaste årtiondena. Från en tyska, vilken som till straff iklädd sin smaklösa päls glufsade i sig vispgrädde, kunde vi exempelvis utan omvägar härleda vår motvilja mot alla tyskar i Wien, från en holländare i knallgul pullover, som satt vid fönstret och som, i tron att han inte var iakttagen, oupphörligt med högra pekfingret petade ut stora feta kråkor ur näsan, var det för oss inte långt till det total fördömandet av allt nederländskt..."

Det verkar som om jag kommer att fortsätta läsa Bernhard. Åtminstone de självbiografiska böckerna som finns översatta. Jag är långt ifrån färdig med honom.

På ett ställe karakteriseras vännen Paul och formuleringen glider över i att gälla även för Bernhard:
"Det fanns ingenting som han inte anklagade. Folk som han fick ögonen på förblev aldrig längre än den allra kortaste tid oantastade, strax hade de ådragit sig en misstanke och gjort sig skyldiga till ett brott eller åtminstone en förseelse, och de gisslades av honom med de ord som också är mina, när jag opponerar mig eller värjer mig, när jag måste rycka ut mot världens oförskämdhet, om jag inte vill dra det kortaste strået, bli förintad av den."
Jag tror detta säger mycket om Bernhard.
För att inte förintas av världen måste han angripa den.


10 kommentarer:

Bengt O. sa...

Vet inte hur det är tänkt men det där med Grillparzerpriset kan knappast vara sant. I den frenetiska Bernhardhyllning som pågått i Wien har man i TV upprepade gånger visat när han tog emot priset. Han såg okaraktäristiskt glad och mallig ut och tryckte varmt händerna på alla honoratiores som solade sig i glansen.

Men det kanske skulle vara påhittat?

Det lär ha varit den enda officiell belöning han tagit emot.

Lennart Erling sa...

Ha! Bernhard fabulerar alltså...
Han skriver avslutande om episoden:

"Mig lade Ingen människa märke till. Eftersom jag inte genast lämnat festsalen hann jag nätt och jämt höra hur ministern plötsligt utropade: Var har vi då versmakaren? Då hade jag definitivt fått nog och jag lämnade Vetenskapsakademien så fort jag kunde. Inga pengar och låta sig kackas i huvudet, det var utan tvivel just nu outhärdligt. jag sprang ut på gatan, mer eller mindre slet de mina med mig…"

Bengt O. sa...

Uppenbarligen är det fel att Grillparzerpriset var det enda pris han accepterade. Det var en hel radda andra och han sade att han accepterade dem därför att han behövde pegarna. "Ich bin ein Schwein" sade han i sammnhagbnget.

Uppenbarligen har en posthum bok kallad "Meine Preise" kommit ut som handlar just om detta. Jag har inte haft tid att närmare forska i ämnet, än mindre läst boken. Här är två länkar:

http://www.zeit.de/2009/08/L-Bernhard
http://www.thalia.at/shop/home/artikeldetails/meine_preise/thomas_bernhard/ISBN3-518-42055-0/ID16137223.html

Money makes the world go around...

Beng tO. sa...

"Hvar och en har sitt pris"

Lennart Erling sa...

Jag kanske vet lite mer när jag läst Gitta Honeggers biografi "Thomas Bernhard: the making of an Austrian", som plötsligt har uppenbarat sig i min Att läsa-hylla.
Jag har redan bläddrat lite och stötte på detta:

"By all accounts, Bernhard wasn't as close to Paul as the book might lead one to believe."

Vilket öppnar för funderingar om relationen mellan verklighet och fiktion hos Bernhard.

Att han snodde åt sig pengarna och stack, för att kunna fortsätta att attackera dem han fått pengarna av förvånar mig inte...

Gabrielle Björnstrand sa...

Men medge att texten blir mycket roligare om författaren sitter och gömmer sig och motvilligt måste släpas fram, och hasta ut.
Vi har väl tillräckligt med författare som skulle beskriva situationen i galant konungsliga termer.
Där humorn går ut, går pretentionerna in. Ironi räcker inte.
Så läser jag till exempel på Hr Gustafssons blog om hur han ondgör sig över ankdammen Sverige, vars nyheter handlar om kaffeautomater, under en dag när Egypten skriver historia.
Sedan fortsätter han med vadå: med intressanta artiklar och synpunkter på det historiska ögonblicket? Nej, han plöjer vidare med Hr Gustafssons turnéplan.
Var och en sin egen ankdamm. Och åt Bernhard sin.

Lennart Erling sa...

Gabrielle:
jo, jag medger ju här att Bernhards angreppssätt är komiskt. Att hans sätt att använda sig av skruvad humor är effektivt.
Men är det inte något problematiskt med att i en självbiografisk framställning avvika alltför mycket från hur det verkligen var? Som här med Bengts filmbevis? Om man nu ska läsa honom självbiografiskt?

Gabrielle Björnstrand sa...

I min värld läser var och en som den vill. Men det ett vanligt svar från författare som blir utfrågade om de böcker de författat med egennamnet som berättarröst är att det inte därmed är "enbart självbiografiskt".

Lennart Erling sa...

Gabrielle:
I det här fallet menar jag något i stil med att den moraliska dom som Bernhard i boken utfärdar gentemot dem som ger honom priset ekar något ihålig om det är som Bengt O. säger att TV-filmen visar att "Han såg okaraktäristiskt glad och mallig ut och tryckte varmt händerna på alla honoratiores som solade sig i glansen".

Jag menar naturligtvis inget så fyrkantigt som att allt en författare skriver i jagform ska vara med något slags objektiv sanning överensstämmande. Och även i min värld läser (och skriver) var och en som den vill.

F ö skriver Honegger i biografin jag läser om "Wittgensteins brorson" som en "quasi memoir".

Gabrielle Björnstrand sa...

Jo, jag förstår vad du menar. Alla har sina svagheter och författare har två, som inte går så bra ihop, fåfänga och misstro.