Ska det vara misantropi så ska det vara rejält

Berättaren i Thomas Bernhards "Gå" promenerar tillsammans med Oehler, som förespråkar mänsklighetens långsamma utdöende och en fullkomligt människobefriad jord, och återger dennes åsikter om barnalstrande.

"Att skapa en människa om vilken man vet att hon inte önskar det liv man gett henne, säger Oehler, ty att ingen människa önskar det liv man gett henne visar sig förr eller senare, men med säkerhet hos varje människa, innan hon upphört att vara till, att skapa en sådan människa är verkligen brottsligt. Människorna intalar sig bara, säger Oehler, i en tarvlighet som förklätts till hjälplöshet, att de vill ha sina liv, medan de i själva verket aldrig vill ha sina liv, eftersom de inte vill gå under inför det faktum, att de avskyr sina liv mer än någonting annat, och ytterst ingenting mer än sina ansvarslösa avlare, oavsett om dessa avlare har dragit sig undan från det avlade eller inte. Denna otroliga lögn intalar sig alla dessa människor, säger Oehler, miljoner intalar sig denna lögn, de vill ha sina liv, säger, intygar de offentligt var dag, men sanningen är, att de inte vill ha sina liv. Ingen människa vill ha sitt liv, säger Oehler, var och en har funnit sig tillrätta med sitt liv, men han vill inte ha det, om han nu en gång har sitt liv, säger Oehler, måste han inbilla sig, att hans liv betyder någonting för honom, men i själva verket är det bara vedervärdigt för honom."

Runt Nycklamossen

Vad gör man när en envis och iskall sydostlig vind gör det omöjligt att hålla en dräglig temperatur i huset, när man drabbats av den sedvanliga senvinterdepressionen och inte kan läsa och inte tänka, när man bara väntar på våren?

Jo, tillsammans med sin följeslagerska ger man sig ut på en vandring runt och tvärs över Nycklamossen i Stamnared.

Medan vi går ljusnar det och vinden känns inte och till slut lyser solen. Vi kan sitta och fika i skogskanten.

Det är en mycket säregen miljö. Tack vare att det är fruset kan vi gå ute på mossen.

Här tas fortfarande upp torv i liten skala. Man harvar, låter den torka och tar sen upp den för hand.

Vi tillryggalägger drygt åtta kilometer. Det börjar nästan skymma när vi uppe i skogen passerar Svartadamm.

Om själviakttagelse och självbeskrivning

"Medan vi utan vidare kan iaktta någon annan, utan att han vet om (och varseblir) det, alltså hans gång liksom hans tänkande, kan vi aldrig iaktta oss själva, utan att vi vet om (och varseblir) det. När vi iakttar oss själva, iakttar vi ju aldrig någonsin oss själva, utan alltid någon annan. Vi kan således aldrig tala om själviakttagelse, eller också talar vi om att vi iakttar oss själva som den vi är, när vi iakttar oss själva, men som vi aldrig är, när vi inte iakttar oss själva och följaktligen iakttar vi, när vi iakttar oss själva, aldrig den, som vi hade för avsikt att iaktta, utan någon annan. Begreppet själviakttagelse, således också begreppet självbeskrivning är alltså falskt."

Thomas Bernhard: Gå. i: Helt enkelt komplicerat och andra texter. Norstedts, 1991.

Våraning

Tog en rask lunchpromenad runt fästningen i dag. Det var kallt, men inte outhärdligt.

Vallgravens is har brutits upp och vid matplatsen var det trångt.

För att inte förintas av världen måste han angripa den.

Efter att ha läst "Wittgensteins brorson" måste jag medge att Thomas Bernhards oavbrutna utbrottsprosa kan vara rolig.

Eller: den är rolig, i sin frenetiska uppsluppenhet, där hiskliga överdrifter och nattsvart pessimism serveras i groteskt parodisk form. Man kan med Bernhard, just i hans överdrifter, skratta åt världens elände. Det är kanske helt enkelt Bernhards strategi, att göra världen skrattretande, för att stå ut med den.

Nu när jag läst fyra verk av Thomas Bernhard, närläst dem, utan att skaffa mig en bild av det totala författarskapet, läser jag Anders Olssons och Daniel Birnbaums intressanta efterord i "Helt enkelt komplicerat" (Norstedts 1991) och finner där mycket som bekräftar min läsning.

Anders Olsson skriver:

"Att läsa dessa verk innebär, ofrånkomligen, att rent grammatiskt bli delaktig av det vanvett som rullas upp. Det är en lika skrämmande som euforisk upplevelse. Att läsa dem innebär att villkorligt säga ja till den tvångsmässiga upprepningen och rigorösa tankestilen, och därmed ingå en säregen pakt med galenskapen. Alternativet är att lägga ifrån sig boken."

Ja, när jag läser Bernhard lämnar jag, eller tvingas lämna, mitt normala sätt att läsa: det går inte att läsa honom långsamt, det gäller att hålla i hatten och låta sig dras med av det maniska malandet, som dock inte är mekaniskt, utan melodiskt varierat - och ganska oemotståndligt när man väl accepterat det...

Bokens skildring av Bernhards vänskap med Paul Wittgenstein, hans själsfrände och like i många avseenden, är gripande. Olikheten dem emellan kanske kan sägas bestå i att medan Paul dukar under, går in i sin sinnessjukdom och till slut dör, som en reaktion på inre och yttre tryck, så kan Bernhard värja sig och överleva tack vare sitt skrivande.

Bernhard uppmanar vännen att skriva sina memoarer, men allt denne lyckas åstadkomma under flera år är tio eller elva sidor - till skillnad mot Bernhards frenetiska produktivitet.

Jag läser och läser om flera stycken, t ex det där Bernhard skriver om sin olycksaliga kaféuppsökarsjuka.

Eller när han ska motta Vetenskapsakadmiens Grillparzerpris och anländer till lokalen och ingen känner igen honom, så han sätter sig mitt bland publiken och förvirring uppstår på hederstribunen när han inte är på plats. Till slut upptäcker en medlem av akademien honom, men han vägrar flytta på sig om inte Vetenskapsakademiens president hämtar honom. Talen är tomt strunt, ingen notis tas om Bernhard, hela prisceremonin blir en fars och till slut får han nog och lämnar lokalen i vredesmod.

Ett av Bernhards stilgrepp är kursiveringar av ord och uttryck.

Han vill läsa en artikel i Neue Zürcher Zeitung och i sina försök att hitta ett försäljningsställe i Österrike jagar han och hans vänner runt i bil, mil efter mil till stad efter stad, kors och tvärs i detta, som Bernhard hävdar, kulturlösa land där man inte kan köpa Neue Zürcher Zeitung någonstans och en komisk effekt uppstår rent grafiskt när gång på gång Neue Zürcher Zeitung upprepas kursiverat (23 gånger på tre sidor, tror jag).

"Och, detta måste uttryckligen sägas, i en öppen bil, vilket för oss tre oundvikligen ledde till en förkylning som pågick i veckor."

De båda vännerna sitter på kaféer och iakttar folk och hela tiden finner de något att racka ner på. Angreppen är ibland på ganska låg nivå.

"Om vi på Sacher satt i vår vrå hade vi genast ett offer för våra spekulationer. [ ... ] om en infödd eller utlänning här ... åt sin tårta alldeles för fort, hällde i sig sitt kaffe alldeles för girigt, hur som helst, då gick det exempelvis ut på att brännmärka den stupida glupskhet som allmänt hade gripit omkring sig under de senaste årtiondena. Från en tyska, vilken som till straff iklädd sin smaklösa päls glufsade i sig vispgrädde, kunde vi exempelvis utan omvägar härleda vår motvilja mot alla tyskar i Wien, från en holländare i knallgul pullover, som satt vid fönstret och som, i tron att han inte var iakttagen, oupphörligt med högra pekfingret petade ut stora feta kråkor ur näsan, var det för oss inte långt till det total fördömandet av allt nederländskt..."

Det verkar som om jag kommer att fortsätta läsa Bernhard. Åtminstone de självbiografiska böckerna som finns översatta. Jag är långt ifrån färdig med honom.

På ett ställe karakteriseras vännen Paul och formuleringen glider över i att gälla även för Bernhard:

"Det fanns ingenting som han inte anklagade. Folk som han fick ögonen på förblev aldrig längre än den allra kortaste tid oantastade, strax hade de ådragit sig en misstanke och gjort sig skyldiga till ett brott eller åtminstone en förseelse, och de gisslades av honom med de ord som också är mina, när jag opponerar mig eller värjer mig, när jag måste rycka ut mot världens oförskämdhet, om jag inte vill dra det kortaste strået, bli förintad av den."

Jag tror detta säger mycket om Bernhard.

För att inte förintas av världen måste han angripa den.

"...kommer naturen att ordna det för oss."

Söndagen bjöd på blå himmel, strålande sol och bitande kall vind. Vi gick längs den nyanlagda vägen upp på Gummareåsen för att vandra i skogen och för att se närmare på de fem omstridda, nyanlagda vindkraftverken.

Om man som jag är positivt inställd till alternativ energi så hamnar man i ett dilemma. Jag vill ha "ren" energi. Jag vill skydda naturvärden och bevara kulturlandskapet.

Av en slump läser jag denna söndag en bok av civilingenjören Stellan Tengroth, "Tillväxt till döds", utgiven på eget förlag 2010. Det är en lättläst bok som med stor tyngd i argumenten visar att den tillväxt som är ett mantra i våra ekonomier i värsta fall är en tillväxt just till döds.

Jag klampar nu in på områden jag inte behärskar, men jag fascineras bland annat av Tengroths beskrivning av olika former av tillväxt i naturen. Den där tillväxten bryts av motverkande faktorer och når en balans, gång på gång. Den där tillväxten är programmerad till en viss nivå, som hos människans celldelning. Och så tillväxten hos cancertumören, vars celldelning inte känner några gränser och som fortsätter växa tills man lyckas döda den eller tills den har dödat människan.

Tengroth är dock inte odelat pessimistisk vad gäller mänsklighetens framtid. Han ser glimtar av hopp. Man kan tänka på den rika världens människor vars jättelika ekologiska fotavtryck nu kräver ett och ett halvt jordklot. Men också på motverkande faktorer och initiativ.

I längden är ohämmad tillväxt naturligtvis omöjlig. Det är

"... inte frågan om vi skall ta oss tillbaka till en långsiktigt möjlig tillvaro. Då handlar det bara om när och hur det ska ske. Och om inte vi människor själva löser det kommer naturen att ordna det för oss."

Stellan Tengroth har en blogg här: http://www.tillvaxtreflektera.se/

Försoningen hos Thomas Bernhard

Fullblodsmisantroperna, de där totalt kompromisslösa människohatarna, hamnar till slut (eller borde hamna, om de är konsekventa), i valet mellan att antingen på något radikalt sätt lämna det här livet eller att på något sätt försona sig med tanken att världen en gång nu är som den är och att även de är människor bland människor.

Thomas Bernhards alter ego i "Gamla mästare", Reger, når till slut fram till denna punkt.

Vi får lyssna till den gamle rentieren Regers diatriber, en strid ström av åsikter och omdömen, återgivna av vännen Altbacher. Reger har valt ut den tålmodigt lyssnande Altbacher till sin förtrogne. Han behöver någon som lyssnar. Han tycks ha ett outtömligt behov att uttrycka sin syn på världen och människorna.

Reger har bett sin vän att komma till Konsthistoriska museet i Wien. Han har något mycket viktigt att berätta för honom. Altbacher är förvånad, då dagen för sammanträffandet inte är den vanliga. Han stannar till i salen intill den sal där Reger redan sitter, för att kunna iaktta honom.

Vi får följa vad Altbacher tänker och minns medan han betraktar Reger.

De ses regelbundet på detta konstmuseum, dit Reger gått varannan dag i trettio år bara för att där sitta på en viss bänk i en bestämd sal och betrakta Tintorettis målning "Porträtt av man med vitt skägg". Det är den plats enda plats där Reger kan tänka klart, menar han. Salens temperatur är perfekt.

Och tänker gör han och orerar om allt, från (naturligtvis!) Österrikes politiska och sociala elände och österrikarnas allmänna uselhet (inklusive de smutsiga allmänna toaletterna...) till i princip all konst, litteratur, filosofi, musik och teater. Det mesta dömer han ut som totalt undermåligt och att säga att han inte skräder orden är ett understatement.

Efter hustruns död har han sökt tröst i den goda konsten, hos de Gamla mästarna.

Men vad han då funnit är att, vid närmare betraktande, även alla gamla mästare inom t ex konsten egentligen är behäftade med diverse fel. Han kräver det perfekta och finner att inget är perfekt.

"De Gamla mästarna tröttar snabbt ut oss om vi ser på dem utan skrupler och de gör oss ständigt besvikna när vi underkastar dem ett ingående betraktande, när vi gör dem till ett så att säga hänsynslöst objekt för vårt kritiska förnuft ...".

Ja,

"Konsten i sin helhet är ju inte heller något annat än en överlevnadskonst, det faktumet får vi inte lämna obeaktat, den är ett försök, som inalles ändå ständigt ter sig rörande till och med för förnuftet, att få bukt med den här världen och dess vedervärdigheter, vilket ju, som vi vet endast är möjligt genom att framför allt ständigt använda sig av lögner och förljugenhet, av hyckleri och självbedrägeri...".

Konsten misslyckas ständigt, är bara en spegel av den ofullkomliga världen.

Reger berättar om hur han mötte sin blivande hustru just på konstmuseet och efter att ha beskrivit deras förhållande i ganska misogyna termer mynnar det hela ut i en kärleksförklaring och i insikten om att när han förlorade henne förlorade han också allt.

"Jag trodde alltid att det är musiken som betyder allt för mig, ibland också att det är filosofin, det goda och det främsta och det allra främsta författarskapet, att det helt enkelt är konsten överhuvudtaget, men allt det, hela konsten, vad det vara må, är ingenting jämfört med denna enda älskade människa. [ ...] just i livsavgörande ögonblick är vi lämnade åt oss själva av dessa betydande och stora och som man säger odödliga, de har inte mer att ge oss i ett sådant livsavgörande ögonblick än faktumet att vi är ensamma också mitt ibland dem, är utlämnade åt oss själva i en fullkomligt fruktansvärd mening..."

Det är nu, långt efter hustruns död, vid 82 års ålder, som Reger kommit fram till denna insikt om existensens grundläggande utsatthet. Han trodde sig länge kunna finna skydd i Konsten, i det perfekt sköna, men finner till slut att den bara är just en "överlevnadskonst", att ingenting kan ersätta en älskad människa.

Ja, han går så långt som till att säga att "Utan människor har vi inte den minsta överlevnadsmöjlighet..."

Det Reger ville framföra till Atzbacher var en inbjudan till att följa med honom på en föreställning på den förhatliga Burgtheater, som Reger alltid avskytt och inte besökt på årtionden, för att se en uppsättning av "Den sönderslagna krukan".

Så mynnar "Gamla mästare", liksom "Skogshuggning", som jag ser det, ut i ett slags paradoxal försoning med att vara "utlämnad åt den här hemska världen", som den nu är, när man nu en gång är människa bland människor.

Jag tänker på de tre romaner av Thomas Bernhard som jag nu läst.

Hur förhåller sig den radikala misantropin till det som jag uppfattar som en försoningstanke? Hur hänger de ihop? Och humorn hos Bernhard som en del talar om. Jag ser den inte riktigt här. Om den inte finns i överdrifterna i sig, i det besinningslösa som ibland blir parodiskt? OK... Misantroper som utvecklar en svart humor är ju roliga, medan misantroper utan humor är tråkiga (och ofta bara posörer).

Jag vet inte, jag får läsa vidare och tänka vidare.

Morgon vid havet

Blå himmel, vindstilla och sol lockade mig till en morgonpromenad innan jag började trampa runt i grottekvarnen.

Gårdagens storm hade pressat upp en isvall längs stranden.

Jag gick med lätta steg. När jag svängt runt fästningens sydvästra hörn gick jag rakt in i det flödande solljuset och fick för en stund en illusion om en varmare årstid.

Huka er, heideggerianer...

Thomas Bernhards "Gamla mästare" har undertiteln "Komedi" och det inte utan skäl.

En av de gamla mästare som vi enligt huvudpersonen Reger inte ska beundra är Martin Heidegger.

Huka er, heideggerianer...

"Heidegger ... denne skrattretande nationalsocialistiske knickerbracka ... Heidegger ... ser jag alltid sittande på sin Schwarzwaldhusbänk bredvid sin hustru, som i sin perversa stickentusiasm oavbrutet stickar vinterstrumpor till honom av ullen som hon själv klippt från de egna Heideggerfåren ... bredvid sin hustru, som härskade över honom hela hans liv och som stickade alla strumporna och virkade alla hättorna åt honom och bakade brödet åt honom och vävde sängkläderna och till och med tillverkade hans sandaler åt honom."

"Hediegger var ett kitschhuvud ... löjeväckande ... alltid bara komisk... förödande storhetsvansinning, en skröplig tänkare från Alpernas utlöpare ... alltigenom en oandlig person, utan någon fantasi, utan någon sensibilitet, en urtysk filosofiidisslare, en oavbrutet dräktig filosofikossa ... som betat på den tyska filosofin och sedan lät släppa sina koketta komockor i årtionden i Schwarzwald ... Heideggerkossan har visserligen magrat, men Heideggermjölken mjölkas alltjämt ... Heidegger i sina filtknickers framför det förljugna blockhuset i Todtnauberg ... den tänkande brackan med Schwarzwaldhättan på huvudet, där ju ändå bara den tyska svagsintheten hela tiden kokades ihop ... en filosofisk marknadsförsäljare, som bara förde stulna saker till torgs ... prototypen för efteraparen ... tyskarnas toffel- och nattmössefilosof ..."

"en höggradigt talangfull bladvändare"

"...jag har aldrig i hela mitt liv läst ut en enda bok, mitt sätt att läsa är det hos en höggradigt talangfull bladvändare, alltså det hos en person som hellre bläddrar fram och tillbaka än läser, som alltså bläddrar igenom dussintals, under vissa omständigheter hundratals sidor innan han läser en enda; men när en sådan person läser en sida så läser han den så grundligt som ingen annan och med den största läslidelse som tänkas kan."

"Det är ju bättre att vi läser allt som allt tre sidor i en fyrahundrasidesbok tusen gånger grundligare än den normale läsaren som läser allt men inte en enda sida grundligt, sade han. Det är bättre att läsa tolv rader i en bok med högsta intensitet och alltså tränga igenom till fullo, som man kan säga, än vi läser hela boken som den normale läsaren som vid slutet känner den av honom lästa boken precis lika lite som en flygresenär känner landskapet han flyger över. Han varseblir ju inte ens konturerna. Så läser alla människor idag allt i flykten, de läser allt och vet inget."

Reger, refererad av vännen Atzbacher, i Thomas Bernhards "Gamla mästare : komedi", Tranan 2010.

Jag fortsätter att läsa Thomas Bernhard

Om Thomas Bernhards hat i "Undergångaren" gällde alla andra människor, alla dessa undermåliga, förfärliga människor som bara var värda förakt, så utvidgar han det i "Skogshuggning" till att även gälla honom själv, i ett självhat, som tyder på en så djup existentiell förtvivlan inför allt och alla att svart är en ljus färg.

(Själv har jag svårt att hata andra människor. Främst av det skälet att hat tar tid och energi och gröper ur ens existens. Bättre då att sudda ut och glömma. Varför låta de dumma bestämma över ditt liv?)

B. har återvänt till Wien från sin Londonexil. (Jag kallar boken namnlösa jag för B. Boken är en nyckelroman och Bernhard stämdes för ärekränkning). Samma dag som han får beskedet att en väninna från ungdomstiden har hängt sig stöter han på paret Auersberger, som en gång varit hans hjälpare och förebilder och får av dem en inbjudan till en "konstnärlig kvällsmåltid", där huvudattraktionen är en äldre skådespelare, som ska ansluta efter en Ibsenföreställning.

Åter är det ett långt oavbrutet textflöde, utan stycke- eller kapitelindelning; en B:s inre monolog där han under kvällen, sittande i en fåtölj, vid matbordet, i röksalongen, återger sina minst sagt beska omdömen om sällskapet; minnen från deras intensiva umgänge för tjugo och trettio år sedan; hur dessa kulturmänniskor nu har sålt sin själ, har anpassat sig till det vedervärdiga officiella Österrike, har förrått alla ideal och gjort konstnärlig och moralisk bankrutt.

De betydde visserligen allt för B. när han ung och fattig kom till Wien, men de sög bara ut honom och utnyttjade honom på alla sätt och nu när han nått framgång hatar de honom lika mycket som han hatar dem. Det som styr livet människor emellan, den bärande principen är att

"[m]änniskor träffar på varandra och går in i en vänskap, står bara inte ut med denna vänskap utan intensifierar den tills den brister och hatar därefter varandra i decennier."

Men efterhand dömer B. också sig själv, ser och erkänner sin egen lumpenhet och sin egen falskhet och oärlighet. Det var lika mycket han som använde dem för att främja sina intressen. Det han tillvitar de andra tillvitar han också sig själv. I en värld full av svek och lumpenhet är han inget undantag.

När B. lämnar tillställningen kysser han, som för tjugo år sedan, den hatade Fru Auersberger på pannan till avsked och prisar hennes sångkonst och han hatar sig själv för att han gör det, men kallar situationen för en nödsituation.

"För att rädda oss ur en nödsituation, menar jag, är vi själva precis likna förljugna som dem vi oavbrutet kritiserar för deras förljugenhet och för vars skull vi ständigt föraktar dem och släpar dessa personer i smutsen, så förhåller det sig; vi är inte alls bättre än de personer vi oavbrutet bara upplever som outhärdliga och vidriga personer, än de frånstötande människor vi vill ha så litet som möjligt med att göra och är likadana som de. Vi förebrår alla dessa personer allt möjligt outhärdligt och vedervärdigt och är kanske ännu mer outhärdliga och vedervärdiga än de, menar jag."

Ja, det är sannerligen en fascinerande läsning.

Om jag tyckte att "Undergångare" var visserligen briljant, men hade något mekaniskt i sin maniska prosa, gick på tomgång ibland, på gränsen till parodi på sig själv, så är "Skogshuggning" lika maniskt malande, men också mer musikalisk med alla sina omtagningar och upprepningar. Eller har jag bara fallit till föga för Bernhards stil, accepterat den, låtit mig förföras?

Dessutom gör de våldsamma kasten mellan hat och självhat, mellan förlöjligande och självförlöjligande, mellan fördömande och självfördömande att det här hela tiden finns en spänning som driver på och gör att man bara måste läsa vidare.

Till slut vandrar B. ut i den Wienska natten, från "denna auerbergerska mardröm" och

"tänkte under vandringen att den här staden som jag går genom, hur fasansfull jag än alltid upplever och alltid upplevt den, ändå är den bästa staden för mig, detta förhatliga, för mig alltid förhatliga Wien, är nu med ens återigen det bästa, mitt bästa Wien och de här människorna som jag alltid hatat och som jag hatar och som jag alltid kommer att hata ändå är de bästa människorna, att jag hatar dem men att de är rörande, att jag hatar Wien och att den ändå är rörande, att jag förbannar och ändå måste älska dessa människor och att jag hatar detta Wien och ändå måste älska det..."

Jag går nu vidare i min Bernhardläsning med "Gamla mästare".

(Thomas Bernhard: Skogshuggning. Översättning: Jan Erik Bornlid. Tranan, 2007.)