måndag 5 oktober 2009

Mordets praktik

Så har jag då, långt efter alla andra, läst Kerstin Ekmans "Mordets praktik".
Jag väntade tills det kom en regnig och blåsig helg, för att få en sammanhållen läsning. Mina förväntningar var höga och de infriades nästan helt.
Jag lade undan boken efter läsningen. Men kände genast att jag borde läsa om den, för att kunna säga något om den.
Jag gör det i alla fall. Skriver ner några rader.

Eftersom denna bloggs läsare säkert läst boken så tänker jag inte referera handlingen.

Ekmans dialog med Hjalmar Söderbergs "Doktor Glas", hennes återanvändande, som vissa recensenter tyckte resulterade i en bok som var alltför perfekt, en så perfekt pastisch att den stängde ute läsaren, eller var en så utstuderad litterär lek att konstgreppen förtog illusionen - den har jag inget emot alls.
Ekman är förvisso en fruktansvärt skicklig författare. Och jag tycker att hon har lyckats.

Eller: det är kanske ingen dialog, kanske snarare en replik från Ekmans sida, som säger: det är så här det var egentligen, om du skrivit på allvar, Söderberg...

Boken utgörs av Pontus Revinges anteckningar.
Revinge är en Doktor Glas kommen ur underklassen, en fulare, råare Doktor Glas, en samvetslös, amoralisk människa, från början både ekonomiskt skuldsatt och moraliskt havererad.
"det slentrianmässiga pratet om moral som ända sedan jag var en liten gosse surrade i mina öron. Ingen menade någonting särskilt med det. Det kunna de icke ha gjort, för då skulle deras handlingar ha sett annorlunda ut."
Han hyllar liksom Doktor Glas tesen att liv är handling - och han handlar till skillnad från denne utan samvetskval.

Han stöter ihop med Hjalmar Söderberg och menar sig ha givit författaren idén till tillvägagångssättet vid mordet på Pastor Gregorius.
Han iakttar Söderbergs rädsla inför handlingens konsekvenser:
"...han ville behålla fotfästet i den triviala världen och blunda för insikten om vad en verklig handling innebär."
Det är en spännande bok. Skräcken för att bli avslöjad förföljer Revinge. Styvdottern Fridas väninna, en kvinnlig läkare, misstänker honom.
Och det är kanske detta deckarinslag som gör mig lite, men bara lite, besviken.
Jag hade förväntat mig att Ekman skulle fokusera mindre på det personliga, individuella brottet, med sina rötter i Revinges bakgrund, och mer på den diskussion som Doktor Glas, åtminstone hos mig, väcker om det tidstypiska i kvinnosynen, det minst sagt misogyna, och i människosynen, att den överlägsne har rätt att döda den underlägsne.

2 kommentarer:

Bengt O. sa...

Mycket intressant. Jag har själv sedan någon vecka funderat på ett inlägg om boken men liksom inte hittat rätt ansats. Det är ju ett mästerligt hantverk av högsta Ekmanklass. Ändå kände jag en ganska stor tomhet när jag läst färdigt: var det bara det här? Men kanske måste man, som du antyder, läsa den en gång till.

Intressant att du blir besviken på "deckarinslaget." Jag hade i stället tänkt skriva: "där visar Ekman lejonklon." Där var det mera Kerstin Ekman än Hjalmar Söderberg. Om jag säger så.

Kanske jag återkommer.

Lennart Erling sa...

Det är naturligtvis dumt att kritisera en bok för att den inte är som man tänkte sig att den skulle vara. Mina förväntningar kom lite på skam, bara. Det hade varit bättre om jag glömt dem och bara läst.
Romanen är en mycket skickligt slipad diamant och alla fasetterna ser man inte vid första läsningen.
Miljöerna, rummen, det sociala livet, maten och måltiderna, Revinges arbete med besiktning av prostituerade, kroppar och kroppsodörer - det är så fruktansvärt skickligt målat och bara därför så läsvärt.
Jag förstår inte de kritiker som tyckt att det på något sätt var f ö r bra.
Idémässigt, ja huvudtesen är kanske att visa på att det som hos Söderberg var en tankelek, det kunde i praktiken se ut så här.