Raymond Chandler

Nu är det femtio år sedan Raymond Chandler dog.
Carl Erland Andersson skriver klokt om Chandler här.
Men jag hinner inte läsa Chandler.
Det är bara uppsatsskrivande nu. Och vårsol.

PS 2011-06-17: Länken leder inte längre till artikeln. Länkdöden!

Vårsöndag

Bruno K. Öijer

I går kväll, på scengolvet hos Teater Halland i Varberg, stod Bruno K Öijer ensam i strålkastarskenet och läste - nej inte läste, utan framförde, agerade sina dikter under mer än två timmar inför en fullsatt salong.
Jag hittar bara slitna ord: som en sentida bard trollband han oss med sin oerhörda närvaro och säregna diktion. Hela hans kropp är med i framförandet, det är nästan som en dans. Han tar några steg tillbaka inför varje dikt, ser åt sidan, där det står en uppstoppad lokatt, han räknar in dikten, vänder upp sina handflator och ser ner i dem som om texten fanns där, så tar han tag i mikrofonen och med slutna ögon börjar han läsa. Ansiktet är härjat, naket utan de svarta glasögonen, ibland öppnar han ögonen och ser snett uppåt, knappast åt oss i publiken, utan längre bort. Han rör sig, ändrar ställning, vinklar upp foten, gestikulerar med en ringprydd hand. Rösten ibland tydlig, ibland väsande, han glider på vokalerna, lägger oväntade betoningar. Varje dikt avslutas med några steg bakåt och en gest och yess! Där satt den!

När han lämnar mikrofonen för att dricka vatten från ett bord ser jag en äldre, lätt kutryggig man i svart, kort kavaj med en gnistrande brosch, vit skjorta, svarta byxor och skor och med en kullig hatt nedtryckt över det burriga håret.
Han ser precis ut som alla bilder av Bruno K. Öijer.

Jag har inte läst Öijer. Någon enstaka dikt då och då genom åren. På sjuttiotalet tyckte jag antagligen att han var flummig.

Att nu lyssna på honom är en stark upplevelse.
Och jag blir överraskad. Det här är ju en poet som skriver om vardagliga ting. Om vänskap och kärlek, om minnen och om de döda. En social poet, som nog så aktuellt gisslar giriga bonusdirektörer, som skriver om folkhemmets upplösning och ett samhälle där allt dragits in i kommersialismens nät.
Det handlar om en förlorad värld, om barndomens förlorade värld, en protest mot en utveckling där allt som är fast förflyktigas, där äkthet, solidaritet och moral gröps ur och där fördumning, sken och yta regerar.

Ja, jag ser honom som en moralist. Och demonin, outsiderpositionen, om den nu ens någonsin funnits och inte bara är en mediebild, bryts ibland av ett snabbt, varmt, nästan blygt leende, som knyter ett band till oss i publiken och får oss att känna att han talar till oss, att han vill oss något. Och vi lyssnar.

Foto © Maya Eizin Öijer

Sebald: "a militant elegist"

Några notiser, under en arbetsvecka som snart runnit undan.
Det är redan torsdag och jag tänker på hur lite av uppsatsarbetet som blivit gjort. Den gamla vanliga psykologiska mekanismen träder i funktion: jag skjuter upp det i och för sig intressanta arbetet för att jag är för trött och okoncentrerad efter jobbet, vilket leder till att jag får dåligt samvete, vilket gör mig irriterad och okoncentrerad, vilket... I stället för att jag tar tag i någon bit och börjar jobba på den och sen en till och en till, tills massan blir stor nog att av sin egen tyngd rulla på.
Nå, något har jag ju gjort, förstås.

Två böcker damp ner i postlådan, Karin Stensdotters "Arnes kiosk" och Thomas Nydahls "Alla de andra som också skrev". Frestelser. Jag bläddrar lite och tänker att Thomas bok passar bra att läsa i småportioner och kombinera med uppsatsen.

Sen måste jag citera Susan Sontag, som skriver i "Regarding the pain of others" om problemet med att vi använder bilder och foton som ett sätt att minnas, att det till slut blir vårt enda sätt att minnas, att det utplånar andra sätt att minnas och förstå.
Och, skriver hon,

"even a writer as steeped in nineteenth century and early modern literary solemnities as W. G. Sebald was moved to seed his lamentation-narratives of lost lives, lost nature, lost cityscapes with photographs. Sebald was not just an elegist, he was a militant elegist. Remembering, he wanted the reader to remember, too."

Svenska hus, ensligt belägna

Nej, det blev ingen helg med vårsol. Det stannade vid några glimtar i det grå. Och nu i kväll kommer tunga moln in från havet med regn.
Men både lördag och söndag vandrade vi i den mellanhalländska skogsbygden.

Vid detta hus i Kärramosse stannade vi till och jag deklamerade inte ur minnet Tomas Tranströmers dikt Svenska hus, ensligt belägna ur samlingen Hemligheter på vägen från 1958. Mitt minne för exakta ordalydelser är alltför dåligt. Den inleds i alla fall så här:

Ett virrvarr av svarta granar
och rykande månstrålar.
Här ligger torpet sänkt
och det tycks utan liv.

Tills morgondaggen sorlar
och en åldring öppnar
- med darrande hand -
fönstret och släpper ut en uv.

Och i ett annat väderstreck
står nybygget och ångar
med lakanstvättens fjäril
fladdrande vid knuten

mitt i en döende skog
där förmultningen läser
genom glasögon av sav
barkborrarnas protokoll.

På den alltid läsvärda bloggen Under pausträdet handlade en del kommentarer till ett inlägg om att man ville - eller inte ville - ingå i de fiktioner man tar del av. Jag skulle kunna tänka mig att, om några år, vara åldringen som öppnar fönstret och släpper ut uven...

Regarding the pain of others

Susan Sontags "Regarding the pain of others" (2003) är en ganska tunn bok, 131 sidor, men så sprängfylld av intressanta tankar, idéer och perspektiv att det är omöjligt (åtminstone för mig) att ge en rättvisande sammanfattning.

Men några saker vill jag nämna.

Temat är bilder av mänskligt lidande genom historien och människans förhållande till dessa bilder. Bilder av krig och krigets offer.

Boken fortsätter "On photography" (1977), som jag läste i januari och skrev om här och här.
Sontag är inte längre lika säker på att den alltmer tilltagande exponering som vi genom olika media utsätts för av mänskligt lidande i krig och katastrofer, att denna exponering nöter ner vår förmåga till inlevelse.
Inlevelseförmågan finns nog kvar, menar hon, men i det moderna livet, som i mycket utspelas just i ett medielandskap, där ett överflöd av ting och sensationer pockar på vår uppmärksamhet, är det en naturlig reaktion att vända sig bort från det obehagliga.
Särskilt som detta fragmentiserade överflöd av eländesbilder utan sammanhang bara skrämmer oss och ger oss känslan av att inte kunna göra något åt det, inte kunna göra något av vår medkänsla.

Sontag anknyter till vad hon skrev tidigare om hur den fotografiska bilden och filmen, till skillnad från den resonerande texten, aldrig kan informera oss på ett intellektuellt plan, bara visa upp. Och att chocktröskeln in till vår uppmärksamhet hela tiden blir högre.

Oavsett fotografens uppsåt är det bildens betraktare som avgör vad bilden står för. En protest mot kriget. En heroisk handling. Meningslöst våld. Meningsfullt våld.

Det har alltid funnits och finns i vår tid kanske mer än någonsin en fascination inför bilder av våld och lidande. Masskulturen, film, TV och datorspel excellerar i våld och inhumanitet. Vad som tidigare var avskyvärt är nu underhållning.

Vissa fotografier, skriver Sontag, som t ex bilden av den lille pojken i Warszawas getto 1943 med höjda armar, kan vara en påminnelse och en utgångspunkt för tänkande och resonemang om en historisk händelse. Men i flödet av bilder som sköljer över oss får varje bild en allt kortare livslängd. Det finns ingen tid att tänka efter:

"Space reserverd for being serious is hard to come by in a modern society, whose chief model of a public space is the Mega-store..."

Krokus

På vägen hem från Halmstad i dag, genom ett tidigt vårlandskap där den låga solen tände alla färger, hade jag Rigmor Gustafssons sång i öronen.
Hemma gick jag av en slump runt huset och där - plötsligt, fanns de där igår? - krokusarna. Jag la mig raklång och såg på de vackert sidenglänsande blommorna.

Det är som Tranströmer skriver om blåsipporna:

Att förtrollas - ingenting är enklare. Det är ett av markens och vårens äldsta trick: blåsipporna. De är på något vis oväntade. De skjuter upp ur det bruna fjolårsprasslet på förbisedda platser där blicken aldrig annars stannar. De brinner och svävar, ja just svävar, och det beror på färgen. Den där ivriga violettblå färgen väger numera ingenting. Här är extas men lågt i tak. ”Karriär” ovidkommande! ”Makt” och ”publicitet!” löjeväckande! De ställde visst till med stor mottagning uppe i Nineve, the giordo rusk ok mykit bangh. Högt i tak över alla hjässor hängde kristallkronorna som gamar av glas. Istället för en sådan överdekorerad och larmande återvändsgränd öppnar blåsipporna en lönngång till den verkliga festen, som är dödstyst.

("Blåsipporna", i Det vilda torget, 1983)

Mindfulness

Mindfulness-teorin har jag två förhållningssätt till.
Dels att den i grunden är mycket klok och dessutom användbar.
Dels att den är orimlig och bara spär på den ständigt närvarande känslan av att livet rinner undan i oväsentligheter.

"17. Olevda ögonblick

Varje ouppmärksammat ögonblick är ett OLEVT ögonblick. Varje stund som jag inte upplevt gör det troligare att jag inte upplever nästa stund, att jag genomlever den höljd i tanketomma automatiskt utförda vanor i stället för att leva i, av och genom medveten närvaro."

(Jon Kabat-Zinn: Hitta hem till dig själv - 108 lektioner i mindfulness, Natur & Kultur 2009)

Svanarna på Skogalyckan

Under eftermiddagen kommer ett vårljus över fälten. Inget vettigt blir gjort, så jag tar kameran och går ut mot de hundratals svanar som samlats på Skogalyckan.

När jag närmar mig...

flyger de iväg.


Så jag går in igen.

Pågågelsöga

En meningslös förkylning ger mig tid att betrakta det meningslösa snöfallet, som nu övergått i dis och tö. Lite film, några rader i en bok. Men huset måste hållas varmt och när jag lyfter på ett vedträ väcker jag en sovande fjäril, ett vackert Påfågelsöga. Jag ber om ursäkt och hoppas att den somnar om. Än är det inte vår.

Den gordiska soffan

Så har jag då läst klart "Den gordiska soffan".
Min tanke att omslagsbilden signalerade kvalitet visade sig riktig. Det är verkligen en bok med stora kvaliteter.
Jag skriver ingen recension här, bara några spridda notiser och funderingar. Jag är inte riktigt klar med boken ännu. Och det säger något om den.

Det är en roman om den moderna familjen, läser jag på omslaget. Ja, det det är sant.
Skilsmässobarnet Hannele skriver ner berättelsen om sin fars arkitektens väg från en lyckad familj där lyckan stelnat, till en yngre kärlek och en ny familj och till en tillvaro som inte blir som han tänkt sig och till slutet som nedgånget fyllo och döden.

Hannele måste skriva, för att förstå sin far och sig själv och för att lägga allt bakom sig, för att försonas.
Det är ingen vacker bild av sin far hon ger. Han är en omoralisk, hänsynslöst självcentrerad människa, ett omoget självömkande kräk till karl som medvetet väljer att svika och göra illa.
Ja.
Men också en stackare som går fel och - sprattlande i ödets garn - finner att plötsligt är allt oåterkalleligt - och att en ömtålig väv trasats sönder.
Tilliten går sönder, människor går sönder.

Det finns en nivå i boken där en allvetande berättare sätter i scen handlingen i tid och rum och placerar människorna där de ska vara.
På en annan och den viktigaste nivån finns Hanneles berättelse om sin far, där hon kan skildra honom som om hon följde honom med en kamera. Inte bara i deras egna möten, utan också när hon inte rimligtvis kan ha en aning om hur det var.
Det är ju författarens privilegium, här överlåtet till en av bokens personer.

Det är mycket som stannar kvar efter läsningen. Språket, ömsom slängigt drastiskt, ömsom exakt, ömsom poetiskt målande och färgrikt. Årstiderna, ljuset, gatorna och byggnaderna, Stockholm.

Det finns en del scener som är som dokumentärfilmsscener, ett slags inzoomningar med speakerröst och allt. Jag gillar dem verkligen.

Hannele och Tårt, halvbrodern, deras bundenhet till varandra. Deras relation är gripande. Hanneles sagoberättande för Tårt, vad betyder det? Och vad är det hon inte kan berätta?

Det finns en del teman som inte fullföljs, frågetecken som finns kvar. Det är ingen brist. Det är en egenskap som romanen delar med verkligheten.

Ja, vad är det här för bok? Vad vill den säga? Vad vill författaren säga?
Under läsningen dyker olika tolkningar upp och som ljuset kan växla under dygnets timmar växlar också tolkningarna. Vad som är rätt i det ena ljuset kanske inte är det i det andra.

Jag läser den i alla fall som en roman om att livet alltid ger upphov till något slags skuld.
Det är ett ödesdrama, där åtminstone de levande efteråt kan vrida och vända på skärvorna och begrunda sin andel av skulden. Som Hannele och Tårt gör.
Inte för inte, tror jag, uppträder i prologen en blind siare som i sin spådom på hexameter föregriper bokens handling.

PS: Och ja, en soffa blir sågad mitt itu.

W. G. Sebald

En blogg som jag alltför sällan hinner läsa är Vertigo: Collecting and reading W. G. Sebald.
Där finns en länk till förlaget Hamish Hamilton’s nedladdningsbara magasin Five Dials, som bl a innehåller en del intressant om Sebald.
Två studenter, David Lambert och Robert McGill, som följde hans undervisning förde anteckningar och de publicerar nu yttranden av Sebald, The Collected ‘Maxims.’ .
Så här skriver de:

"W.G. Sebald taught his final fiction workshop
at the University of East Anglia during the
autumn of 2001. In the literary world he was
rapidly gaining renown: there had been the
succès d’estime of his first three books, and
then the publication of Austerlitz earlier that
year. In the classroom – where David Lambert
and I were two of sixteen students – Sebald was
unassuming, almost shy, and asked that we call
him Max. When discussing students’ work he
was anecdotal and associative, more storyteller
than technician. He had weary eyes that made
it tempting to identify him with the melancholy
narrators of his books, but he also had a gentle
amiability and wry sense of humour. We were in
his thrall. He died three days after the final class.
As far as I’m aware, nobody that term
recorded Max’s words systematically. However,
in the wake of his death, David and I found
ourselves returning to our notes, where we’d
written down many of Max’s remarks. These
we gleaned and shared with our classmates. Still,
I wish we’d been more diligent, more complete.
The comments recorded here represent only a
small portion of Max’s contribution to the class."

Här är några smakprov under rubriken "On Reading and Intertextuality":

"• Read books that have nothing to do
with literature.

• Get off the main thoroughfares; you’ll
see nothing there. For example, Kant’s
Critique is a yawn but his incidental writings
are fascinating.

• There has to be a libidinous delight in
finding things and stuffing them in your
pockets.

• You must get the servants to work for
you. You mustn’t do all the work yourself.
That is, you should ask other people
for information, and steal ruthlessly
from what they provide.

• None of the things you make up will be
as hair-raising as the things people tell
you.

• I can only encourage you to steal as
much as you can. No one will ever
notice. You should keep a notebook of
tidbits, but don’t write down the attributions,
and then after a couple of years
you can come back to the notebook and
treat the stuff as your own without guilt.

• Don’t be afraid to bring in strange, eloquent
quotations and graft them into your
story. It enriches the prose. Quotations
are like yeast or some ingredient one adds.

• Look in older encyclopaedias. They
have a different eye. They attempt to be
complete and structured but in fact are
completely random collected things that
are supposed to represent our world.

• It’s very good that you write through
another text, a foil, so that you write out
of it and make your work a palimpsest.
You don’t have to declare it or tell where
it’s from.

• A tight structural form opens possibilities.
Take a pattern, an established model
or sub-genre, and write to it. In writing,
limitation gives freedom."

Vandring och läsning

Under en ljus men grå himmel och tidvis ett mycket lätt duggregn gick vi från vägen mellan Valinge och Skällinge upp förbi Grubbagården och Bösarp genom skogen till kanten av Nycklamossen. Bonden på Bösarp, som stod och sågade ved, sa att om man har tur kan man se en kungsörn sitta i en av de höga tallarna. Inte i dag. Men Nycklamossen var imponerande.
På väg genom skogen ner mot Toarp villar vi bort oss och kommer oväntat ut vid Mornö. Och där, på de platta fälten, flyger lärkor upp och ryttlar och sjunger några tveksamma strofer! Det ger kraft för vägen tillbaka till bilen. Nästan tre timmar, lite längre än vi tänkt oss.

Väl hemma slår jag mig ner i läsfåtöljen efter en god middag och läser några sidor i "Den gordiska soffan".
Att läsa långsamt som jag gör har den nackdelen att man kan förlora sammanhang. Att tiden blir för utsträckt. Men fördelarna överväger. Man låter meningar och stycken klinga ut. Man lyssnar mer uppmärksamt. Man hör efterklangen.
Och det här är en bok där detta är nödvändigt.

Efter att ha läst fram till sidan 71 är jag, som man säger, inne i boken. Eller, rättare, jag har börjat ta del av den värld som romanen utgör. Jag vet att dess värld inte är en verklig värld, inte är = någon under en viss period verkligt existerande värld. Nej, denna romanvärlds yttersta grund är ju att att vara skapad av författaren.

Ytterst alltså: jag accepterar att författaren försöker få mig att i någon mening "tro" på dessa bilder av en stad, av några människor, deras tankar och handlingar.
Och det är lätt att acceptera. Det är i själva verket så att jag nästan direkt fångas in av bokens språk, det material som romanvärlden är gjord av.
Hannele berättar - och jag lyssnar.

Att börja läsa en bok

Det finns många sätt att börja läsa en bok.
Man kan helt enkelt ta boken ur hyllan, öppna den och börja läsa.
Man kan också ta boken ur hyllan (som jag nu gör med Karin Stensdotters "Den gordiska soffan") och hålla den en stund framför sig, i båda händerna, på något sätt väga den, medan man betraktar skyddsomslagets mörka bild med två glasburkar och mellan dem ett rött fotglas. Författarnamnet och titeln och förlagets namn i guld. Hur ofta ser man uppmärksamt på föremål i sin vardag? Sällan. Men när man väl gör det händer det ibland att de efter ett tag förändras, antingen så att de fylls av ny betydelse, att de djupnar, kanske blir gåtfulla - eller töms på betydelse, blir märkligt främmande.
Jag ser på skyddsomslagets bild. Den liknar en gammal oljemålning, något holländskt.
Men så viker jag upp omslaget och ser även baksidan. Aha, glasen står framför en vägg eller en duk och de projiceras på väggen eller duken!
Jag försöker förstå meningen med omslagsbilden. Något skäl till att omslaget ser ut som det gör måste ju finnas. Jag når inte fram till något svar. Kanske är det bara en vacker bild. Men, nej, jag tror det handlar om kvalitet, att omslaget ska säga att det här är en bok med kvalitet. Jag bestämmer mig för det: denna bok har tyngd och kvalitet.
Jag öppnar boken och läser på titelsidan: Den gordiska soffan. Och under titeln: Roman. Jag stänger igen boken och börjar fundera på titeln. "gordiska"? Kan en soffa verkligen vara gordisk? Kommer det att förekomma en soffa i boken? Vad betyder det att den är "gordisk". Jag tar upp omslaget som jag lagt åt sidan och läser baksidestexten uppmärksamt, för att hitta en ledtråd. Jag läser att en Hannele har satt sig med penna och papper och bestämt sig för att skriva ned och berätta. Det är alltså något slags berättelse. Jag bläddrar och läser några stycken här och där.

Då minns jag plötsligt. Vad är det jag gör? Det här sättet att gå runt en bok, att väga den, att lukta på den, innan man börjar läsa -
Jo, nu minns jag.
Le Clézio i BLM 1969! Essän om hur han läser Stig Dagermans "Ormen". Den heter "Hej, Stig Dagerman!" och jag minns artonåringen som läste den och häpen tänkte att även en fin författare kunde närma sig en bok på det där sättet:

"Jag tog den okända boken och lade den på bordet. Jag tittade på den en stund, en gul rektangel som lyste mitt på det svarta bordet. Glödlampan upplyste den brutalt uppifrån taket, och den var ett hårt och kompakt block mitt i natten, precis som en tegelsten som tyngde på ytan där det inte fanns någonting annat. Jag såg också vad där stod skrivet på det gula omslaget, med stora svarta bokstäver..."

Och så bilden av titelsidan. Och sedan Le Clézios läsning.

Uppe på andra våning, i hyllan ovanför trappan, hittar jag BLM nr 2 1969. Där finns några lätt gulnade årgångar av BLM som överlevt alla utrensningar.

Jag kommer inte längre än så här i kväll. Jag lägger "Den gordiska soffan" och BLM-numret tillsammans, närmast läsfåtöljen. I morgon är det också en dag. Oftast.

Korta notiser medan vårsolen skiner

På lunchpromenaden i dag bröt solen fram och vinden kändes plötsligt inte längre så kall. Folk vände ansiktet mot det flödande ljuset och blundade. Alla färger tändes. Tulpanerna lyste i torgstånden. Det finns hopp. Våren är på väg.

Sent i går kväll la jag in de sista uppgifterna om 1700-talets arbetsvandrande hallänningar i min databas. Nu är grundmaterialet klart. Nu återstår bara att skriva en intressant uppsats.
Och, om jag vill ta de 15 högskolepoängen, läsa kurslitteraturen och göra hemtentan.

Dessutom, för alla nostalgiker, har dagens Hallands Nyheter ett underbart bildreportage (länkdöden har slagit till...) om en gammal Caltexmack i Varberg. Dock inte den på Södra vägen, utan den på Kungsgatan.

Orden i skogen

Under helgen ägnade jag åtskilliga timmar åt mitt forskningsarbete.
Men man måste också tänka på hälsan, så vi gjorde två rejäla vandringar i skog och mark. Lite skarsnö och lite fruset smältvatten, men vad går upp mot att äta lunch mitt ute i tysta skogen?

På söndagen gick vi runt Valasjön och Kalvsjön. I den oländiga terrängen mot Grimeton passerade vi genom det område där den märklige godsägaren Alfred Bexell i slutet av 1800-talet lät hugga in hundratals citat och tänkespråk.
Läs mer här och här eller varför inte lyssna här!
Klicka på bilden för att läsa texten!