On Photography

Varför ska jag alltid fastna för böcker som Susan Sontags "On photography"?
Böcker som är fullkomligt sprängfyllda av intressanta perspektiv och tankegångar, som är skrivna på en prosa lika komplicerad som innehållet. Texter som jag, långsamläsaren, om möjligt ännu långsammare än vanligt tar mig fram genom, sida för sida, och våndas
över att de insikter läsningen ger upphov till inte på ett klart och enkelt sätt kan bevaras.
Men jag läser vidare. Här lite anteckningar igen, kanske upprepningar...

Sontag är minst sagt skeptisk till fotot som realistisk verklighetsåtergivning. Hon menar att foton tvärtom ger en surrealistisk verklighetsbild. Fotonas fragmentiserade utsnitt finns inte i verkligheten, de finns bara som foton. Den fotografiska bilden skär ut en del av verkligheten på ett sätt som vår naturliga upplevelse av världen inte kan göra.

Den fotograferande människan anpassade sig snart till att verkligheten består av saker värda att fotografera, lärde sig att se världen som motiv.

Det socialt engagerade fotot är inte på egen hand informationsbärande - det kan visa, uppröra, men inte förklara. Det kan bara beskrivande bildtext - men den kan å andra sidan använda bilden på ett annat sätt än fotografen avsåg.
Och även det socialt engagerade fotot är ett objekt, har en estetisk sida, kan göras till konst.

"As Wittgenstein argued for words, that the meaning is the use - so for each photograph.
And it is in this way the presence and proliferation of all photographs contributes to the erosion of the very notion of meaning, to that parceling out of the thruth into relative thruths wich is taken for granted by the modern liberal consciousness."

Men så kan ju även texter användas. Allt kan användas. Jag är inte ute i någon bildstormarkampanj. Boken är bara så jäkla intressant...