Pessimism och optimism

Penicillinkur, arbete, trötta kvällar. Förmår inte uppskatta det vackra vårvädret.
Och jag har återigen gjort misstaget att beställa böcker försent.
I denna väntan börjar jag läsa om "Saturnus ringar", vilket inte är så dumt. Verket öppnar sig än mer, jag uppfattar både strukturer och detaljer på ett nytt sätt.

En av de författare som Sebald tar upp är Sir Thomas Browne (1605-1682), en märklig man, läkare, författare, filosof, lärd, mystiker - läs om honom här.

Sebald skriver att Browne ser "hur intet har bestånd."

"Över varje ny form vilar redan förstörelsens skugga. Varje individs, varje samhälles och hela världens historia löper nämligen inte i en båge som svingar sig allt vidare och vackrare uppåt, utan i en bana som när middagshöjden är nådd leder ner i mörkret."

"Läkaren som ser sjukdomarna växa och grassera i kropparna har bättre begrepp om dödligheten än om livets blomning. För honom framstår det som ett under att vi står oss ens en dag. Mot den förrinnande tidens opium finns inget motgift, skriver han. Vintersolen varslar om hur snart ljuset slocknar i askan, hur snart natten omsluter oss. Timme efter timme radas upp på räkningen. Till och med tiden själv blir gammal. Pyramider, triumfbågar och obelisker är pelare av smältande is."

Man förstår att Sebald här funnit en själsfrände.
Det är en pessimism som tilltalar mig.
Hur kan man tilltalas av pessimism? Borde man inte vara optimist? Jo, och det är varje pessimist - också. Nästan varje dag ser jag skäl för optimism. Mest i det lilla, det nära.
Men i grunden är jag pessimist. Det som rör villkoren, det man rimligen kan förvänta sig, det man måste lära sig att leva med.

Läs slutraderna i Gunnar Ekelöf, "En verklighet (drömd)" ...

"Det bara är
Det finns en lyckokänsla som kommer sällan men kommer
ändå
Det finns detta vårt förnimmandes vittnesbörd
och detta att vara till.
Flyktigt är allt medvetande
Men flyktigt är inte fåfängligt.
Så sluts min bukoliska sång"