Sven Lindqvist

Sven Lindqvist är död. Jag läser texterna i tidningarna och det finns väl ingen anledning för mig att här försöka mig på något (bättre) sammanfattande om Sven Lindqvists betydelse. Alla, med något undantag på högerkanten, är ense om hans storhet. Jag instämmer i det mesta.

Jag går till hyllan och räknar: tjugosex volymer. Inte en komplett samling, men nästan. Alla lästa, de flesta omlästa, både en, två eller fler gånger. Jag började läsa Lindqvist på sjuttiotalet och har följt honom sen dess. De äldre böckerna köpte jag på antikvariat.

Senast läste jag intervjuboken ”Sanningskonst. Samtal om ett författarskap” (Bonniers, 2018)  där Stefan Jonsson och Sven Lindqvist samtalar om författarskapet kronologiskt, verk för verk, och dels gör några tematiska tvärsnitt. För den som länge följt och beundrat Sven Lindqvist är det här en guldgruva.

Några av femtiotalsböckerna, "Ett förslag", "Handbok", "Hemmaresan" och "Praktika" läste jag om under 2014 och försökte skriva något mer ingående, men det resulterade bara i några korta blogginlägg. Om "Ett förslag" HÄR, och om "Hemmaresan" HÄR.

Den omdebatterade "Utrota varenda jävel"(1992) är naturligtvis viktig, men den bok som för mig framstår som mest central i Lindqvists författarskap kom redan 1967, "Myten om Wu Tao-tzu".
Där lämnar Lindqvist diktarens elfenbenstorn och världen öppnar sig. Det är en djupt pessimistisk bok.


Det är dags att läsa om den nu.

Den boken måste jag läsa...

"Kännetecknande för Walser, det märker man strax, är hans dragning till det monotona, det enahanda, det som inte skiljer ut sig. Detta utifrån en insikt om att det verkligt iögonfallande paradoxalt nog hindrar oss från att se. Ett verkligt seende handlar om att få syn på det permanenta i det ögonblickliga eller övergående, det som annars inte självklart utbjuder sig åt någon blick." 

Så skriver Steve Sem-Sandberg i en recension av Robert Walsers ”Promenaden” och ”Betydande människor kallar mig ett barn (mikroskrifter i urval” (Bokförlaget Faethon, 2019).

I morgon dimper boken ner i min brevlåda.

Giorgio Bassani: Den förlorade trädgården

Min tystnad här på bloggen börjar bli besvärande, åtminstone för mig.
Det är som om jag, för att inte avbryta vad jag hållit på med sedan 2008, bara av något slags förvänd pliktkänsla förmår mig till att då och då skriva några rader. Här kommer i alla fall några till.

Ett verkligt fynd på årets bokrea var Giorgio Bassanis "Den förlorade trädgården" (i nyutgåva på Modernista 2017, med ett fint förord av Torbjörn Elensky).

Den utspelar sig i huvudsak mellan oktober 1938 och krigsutbrottet 1939, i den italienska småstaden Ferrara, författarens hemstad.

Berättaren är en ung student som läser litteraturhistoria i Bologna, spelar tennis i den lokala tennisklubben och är förälskad, utan att få något gensvar, i överklassflickan Micòl Finzi-Contini. Bådas familjer är judiska. När raslagarna införs stängs judiska spelare ute från tennisklubben och tennisplanen i familjen Finzi-Continis stora trädgård blir en tillflyktsort för en krets av ungdomar, med tennis, politiska diskussioner och flirtande.

Den tilltagande antisemitismen inskränker steg för steg de judiska familjernas rättigheter. De noteras som kränkningar och förödmjukelser, men inte mer. Livet fortgår under nya omständigheter.

Men redan i romanens inledning utsägs att alla inblandade utom berättaren kommer att deporteras och dö i förintelselägren. Att vi som läsare vet detta färgar läsningen. Och gör boken till en mycket vemodig och drabbande läsning, där trädgården kan ses som en symbol, en sista tillflykt, som till sist går förlorad.

                                        Kanske lika bra att kasta bloggen på elden?

Jag tänkte på Rilkes åttonde Duinoelegi

Efter barnbarnspassning på förmiddagen och trädgårdsarbete efter lunch gick jag ut i skogen med kikaren och såg en orädd  rödhake och en lika orädd trädkrypare, som rörde sig i cirklar upp längs barken på en ek, och en gärdsmyg som hastigt sökte efter småkryp i en mossig stengärdsgård.

Sedan satte jag mig i lä vid växthusväggen och njöt av solskenet och tänkte på Rilkes åttonde Duinoelegi. Det var längesen sist. Jag vet inte varför den dök upp just nu. Kanske var det bara det att jag satt där i solen, avslappnad, vilande, lugn och utan tänka på något särskilt.

Rainer Maria Rilkes åttonde Duinoelegi är en vacker - och kanske skrämmande - dikt om vår existens. Den talar om hur vi människor, till skillnad från djur och kanske också barn, alltför mycket upplever världen genom vårt tänkande och därmed förlorar förmågan att leva i samklang med den natur som vi ändå är en del av. Och det mest skrämmande med den natur vi inte vill vara en del av är naturligtvis döden.

Det jag nu mest tänkte på var slutstrofen:

Vem har då så förvänt oss, att vi alltid
vad vi än gör, med vår hållning liknar
en som ger sig av. Som den på den
sista kullen, som pekar ut sin dalgång
än en gång, vänder sig om, stannar, tvekar -,
så lever vi och tar oupphörligt avsked.

I hyllan har jag både Erik Lindegrens tolkning och Camilla Hammarströms. Det är den senare jag citerar här.

Rainer Maria Rilke: "Duinolegierna". I tolkning av Erik Lindegren. Bonniers, 1967.

Rainer Maria Rilke: "Duinoelegier". Tolkning av Camilla Hammarström. Bokförlaget Lejd, 2010.

Livstecken, vårtecken

Jodå, jag lever och har hälsan. Om inte förr så nu, dessa glasklara dagar med sol och blå himmel och, trots några dagar med nattfrost, allt fler vårtecken. Träd och buskar som knoppas. Grönt gräs. De lysande gula påskliljorna. Ljuset.
                                                                       *
Men jag har svårt att komma till skrivande här i bloggen.

                                                                        *
Jag köpte en del på bokrean i år. Och nu är jag halvvägs i Peter Frankopan: "Sidenvägarna. En ny världshistoria" (Bonniers, 2017), som reviderar den europacentrerade världsbilden. En fascinerande läsning.

Om just Europas väg till ekonomisk och politisk världsdominans, från slutet av 1400-talet, skriver han:

"Den nya gryningen drev fram Europa till scenens centrum, svepte in det i ett gyllene sken och välsignade det med en rad förgyllda tidsåldrar. Men kontinentens uppgång medförde ett fruktansvärt lidande på nyligen upptäckta platser. Det fanns ett pris för de magnifika katedralerna, den fantastiska konsten och den stigande levnadsstandarden, för allt det som blomstrade från 1500-talet och framåt. Detta pris betalades av befolkningar som levde på andra sidan haven: européerna var inte enbart förmögna att utforska världen utan också att dominera den. De gjorde så tack vare de obevekliga framstegen inom militär- och sjöfartsteknik, som gav dem en obestridlig fördel jämfört med dem som de kom i kontakt med. Imperiernas tidsålder och västs uppgång byggde på förmågan att kunna tillfoga våld i omfattande skala. Upplysningens och förnuftets era, utvecklingen mot demokrati, medborgerliga och mänskliga rättigheter, var inte resultatet av en osynlig kedja som sträckte sig tillbaka till antikens Aten eller ett naturligt tillstånd i Europa; de var frukterna av politiska, militära och ekonomiska framgångar på avlägsna kontinenter."

Och historien fortsätter än idag, nu med flera kapitalistiska kärnområden och med ett större inslag av mer sofistikerade metoder. Välfärden har ett pris. Rovdrift på strategiska råvaror, dumpning av farligt avfall. Om detta ojämna utbyte skrev Alf Hornborg om i "Nollsummespelet - teknikfetischism och global miljörättvisa" (Daidalos, 2015), som jag skrev några rader om HÄR.

                                                                             *

För övrigt har vi besök av ett tranpar.

Återanvändning: Om Giacomo Leopardis "Ginsten"

Jag läser ännu en nedslående artikel om den till synes ohejdbara globala uppvärmingen och dess konsekvenser för mänskligheten. Och tänker att det är dags att reprisera, att återanvända, ett äldre blogginlägg: 

Jag läser,  återigen, Giacomo Leopardis dikt "Ginsten eller Ödemarkens blomma" i Ugo Foscolo & Giacomo Leopardi: I skuggen av cypresser. Dikter i tolkning och med kommentar av Ingvar Björkesson, Alastor press, 2007.

Här några rader och några saker jag tänker när jag läser.

När en koleraepidemi bröt ut i Neapel 1836 bosatte sig Leopardi med sin vän Ranieri och dennes syster i en villa i Torre del Greco, på Vesuvius ödsliga sluttning. Där skrev han också "Ginsten", som kanske kan ses som en sammanfattning av hans syn på människans lott i världen. Denna långa dikt inleds:

Här, på förbrända åsar

av fruktansvärda, intet

förskonande Vesuvius

som inga andra träd och blommor gläder,

syns överallt de glesa snår du flockvis,

doftande ginst, har utstrött,

förnöjd i ödsligheten

Människan borde ta lärdom av ginstens förmåga att uthärda de mest skoningslösa villkor och en säker undergång:

[...] Till dessa nejder

borde den komma, vilken hänfört plägar

människans villkor prisa, och begrunda

hur stort en kärleksfull natur bekymrar

sig om vår ras. Här kunde han värdera

och mäta kraftfullheten

hos detta släkte som den stränga amman

med en lätt rörelse, och utan varsel,

delvis förgör på några få minuter,

och en blott obetydlig

starkare rörelse kan lika plötsligt

förinta helt och hållet.

På dessa stränder ser jag

utmålad mänsklighetens

storartade och progressiva framtid.

Leopardi kursiverar den sista raden och hånar illusionerna hos sitt "stolta, stupida sekel", som tror på eviga framsteg och flyr

Sanningen om den kärva

lott och de usla villkor oss naturen

beskärde [...]

Men man kan också utläsa ett slags solidaritetstanke hos Leopardi. Om mänskligheten inser naturens grundläggande likgiltighet, lämnar illusionerna och

[...] vågar lyfta

sin blick emot det öde

vi har gemensamt, och med orädd tunga

som ej skyr bitter sanning

bekänner att vår lott är ond, och mänskan

själv bräcklig, oansenlig

[...] då kommer allt ärbart,

hederligt mänskligt samliv,

all rättvisa och fromhet att få en annan drivkraft och rot än högmodiga sägner,

i vilka redbarheten endast äger

en löslig grund, som allting

där villfarelsen utgör fundamentet.

Läget är hopplöst på längre sikt, både för individen och släktet, men just denna totala utsatthet kan - borde - utgöra grunden för en solidaritet, ett gemensamt ansvarstagande. Här finns en utopisk, social dimension. I våra dagar av global uppvärmning inte minst i form av ett gemensamt ekologiskt ansvar.

Jag tror inte att man måste vara särskilt pessimistiskt lagd för att inse att vi har långt till den ideologiska omsvängning som krävs.

Prokrastination

"numera knappast br."....  Kanske riktigt 1954. Inte idag. Och speciellt inte här.