I går kväll, när jag satt i växthuset och läste om Montaigne, blev jag uppmärksammad på ett besök i trädgården. Ljuset var svagt, men jag kunde ta denna bild. Igelkotten förhöll sig avvaktande. Vi såg på varandra. Vem iakttog vem? Jag vet inte riktigt vad igelkotten tänkte, men jag förde mördarsniglarna på tal, framhöll hur goda de är...
söndag 5 juni 2011
lördag 4 juni 2011
fredag 3 juni 2011
Fåglar, poesi
Gabrielle uppmärksammade mig på ett radioprogram, där Ingvar Storm satt vid Djurgårdsbrunnsviken i Stockholm och samtalade med Lars Gustafsson, om fåglarna i hans poesi. Eftersom programmet finns på webben kunde jag sitta i skuggan på altanen nu i eftermiddags och lyssna till det både intressanta och roande programmet.
En upplevelse av ett rum med märkliga dimensioner uppstod.
Under samtalets gång sjöng fåglar i radion, samtidigt som fåglarna sjöng här där jag satt, i parkens träd och i trädgården. Ibland kunde jag inte avgöra om koltrasten fanns i Stockholm eller här.
På andra sidan gärdsgården kom några kvigor från den betande flocken fram och tycktes mycket intresserade av Gustafssons poesi. Och längre bort, från ekarna i beteshagen, gol göken ihärdigt.
En upplevelse av ett rum med märkliga dimensioner uppstod.
Under samtalets gång sjöng fåglar i radion, samtidigt som fåglarna sjöng här där jag satt, i parkens träd och i trädgården. Ibland kunde jag inte avgöra om koltrasten fanns i Stockholm eller här.
På andra sidan gärdsgården kom några kvigor från den betande flocken fram och tycktes mycket intresserade av Gustafssons poesi. Och längre bort, från ekarna i beteshagen, gol göken ihärdigt.
torsdag 2 juni 2011
Auster: Sunset Park
Eftersom jag har svårt att läsa disciplinerat sen en tid, så blev jag glad när jag hittade Paul Austers senaste roman i bokhandeln.
Auster är ju alltid Auster, tänkte jag. Och det är han, även denna gång.
"Sunset Park" (2010), utspelar sig i finanskrisens USA. Huvudperson är 28-årige Miles Heller, som sedan sju år befinner sig på flykt undan familj och universitetsstudier. Han försörjer sig på skitjobb, flyttar från plats till plats. Det är skuldkänslor som driver honom, den skuld han känner för att indirekt, genom en olycklig slump, ha vållat sin styvbrors död.
Nu, 2008, arbetar han i Florida för ett företag som sysslar med tömma hus ("trashing out") som övergivits av ägarna sedan de inte klarat av sina amorteringar. Hans arbetskamrater stjäl ohämmat av de attraktiva kapitalvarorna; den mer kultiverade Miles fascineras av och fotodokumenterar de övergivna tingen.
Han lever enkelt, ägnar sig mest åt att läsa på fritiden. I en park träffar han en 17-årig föräldralös collegeflicka som råkar läsa samma bok som han. De inleder ett förhållande, hon flyttar in hos honom. Miles råkar illa ut när flickans äldre syster hotar att polisanmäla honom för sexuellt umgänge med minderåriga, om han inte förser henne med varor från husen. Han hotas fysiskt av hennes kumpaner och flyr till New York, där han på inbjudan av en ungdomsvän flyttar in i ett ockuperat rivningshus i Sunset Park, i väntan på att flickvännen ska fylla 18 så att de kan gifta sig. (Ja, det är ett mycket osannolikt förhållande).
Miles far och styvmor har hela tiden hållits underrättade genom Miles ungdomsvän om var Miles befunnit sig och när han nu kommer till New York kommer det till slut till stånd en försoning, med fadern och med Miles mamma, en berömd skådespelerska. Styvmodern har däremot svårt att förlåta Miles.
I kapitel rubricerade med namn får vi följa skeendet ur de olika personernas perspektiv; Miles far, modern, styvmodern, de tre andra i rivningskåken, och allt ser efter olika förvecklingar ut att leda fram till en happy end för alla, men ett knytnävsslag - i bokstavlig mening - välter allt över ända och boken tonar ut i totalt mörker.
Auster är som vanlig en god historieberättare, man vänder blad efter blad, men - personerna redovisas genomskinligt och öppet i alla sina tankar och allt sitt görande, inget lämnas osagt och åt läsarens tolkning. Spännade - men spänningslöst.
Och när Auster spär ut med baseballhistoria och en långt reportage om PEN-klubbens verksamhet, då...
Austers senare romaner har skällts för att vara feel-good-romaner för intellektuell medelklass och det inte utan skäl. Så är det här också, ända fram till slutet. Det är som om Auster när han knådade till ännu en bästsäljande roman tänkt att så här kan det ju inte sluta (jag ska ju vara USA:s svar på Kafka...) och så kastat in knytnävsslaget…
Det är inte en roman om finanskrisens USA. Åtminstone inte om de skikt där den slår hårdast, som de husägare som i förtvivlan tvingas lämna allt vind för våg. Husockupanterna i Sunset Park sysslar mest med sina relationer och att utröna sina sexuella preferenser. Bekymren för Miles far, som har ett mindre bokförlag, är minskad utgivningsvolym.
Nej, det är ingen bok i nivå med Austers bästa. Vilket inte hindrar att det är en bok värd att läsa. Bitvis är den rentav gripande.
Auster är ju alltid Auster, tänkte jag. Och det är han, även denna gång.
"Sunset Park" (2010), utspelar sig i finanskrisens USA. Huvudperson är 28-årige Miles Heller, som sedan sju år befinner sig på flykt undan familj och universitetsstudier. Han försörjer sig på skitjobb, flyttar från plats till plats. Det är skuldkänslor som driver honom, den skuld han känner för att indirekt, genom en olycklig slump, ha vållat sin styvbrors död.
Nu, 2008, arbetar han i Florida för ett företag som sysslar med tömma hus ("trashing out") som övergivits av ägarna sedan de inte klarat av sina amorteringar. Hans arbetskamrater stjäl ohämmat av de attraktiva kapitalvarorna; den mer kultiverade Miles fascineras av och fotodokumenterar de övergivna tingen.
Han lever enkelt, ägnar sig mest åt att läsa på fritiden. I en park träffar han en 17-årig föräldralös collegeflicka som råkar läsa samma bok som han. De inleder ett förhållande, hon flyttar in hos honom. Miles råkar illa ut när flickans äldre syster hotar att polisanmäla honom för sexuellt umgänge med minderåriga, om han inte förser henne med varor från husen. Han hotas fysiskt av hennes kumpaner och flyr till New York, där han på inbjudan av en ungdomsvän flyttar in i ett ockuperat rivningshus i Sunset Park, i väntan på att flickvännen ska fylla 18 så att de kan gifta sig. (Ja, det är ett mycket osannolikt förhållande).Miles far och styvmor har hela tiden hållits underrättade genom Miles ungdomsvän om var Miles befunnit sig och när han nu kommer till New York kommer det till slut till stånd en försoning, med fadern och med Miles mamma, en berömd skådespelerska. Styvmodern har däremot svårt att förlåta Miles.
I kapitel rubricerade med namn får vi följa skeendet ur de olika personernas perspektiv; Miles far, modern, styvmodern, de tre andra i rivningskåken, och allt ser efter olika förvecklingar ut att leda fram till en happy end för alla, men ett knytnävsslag - i bokstavlig mening - välter allt över ända och boken tonar ut i totalt mörker.
Auster är som vanlig en god historieberättare, man vänder blad efter blad, men - personerna redovisas genomskinligt och öppet i alla sina tankar och allt sitt görande, inget lämnas osagt och åt läsarens tolkning. Spännade - men spänningslöst.
Och när Auster spär ut med baseballhistoria och en långt reportage om PEN-klubbens verksamhet, då...
Austers senare romaner har skällts för att vara feel-good-romaner för intellektuell medelklass och det inte utan skäl. Så är det här också, ända fram till slutet. Det är som om Auster när han knådade till ännu en bästsäljande roman tänkt att så här kan det ju inte sluta (jag ska ju vara USA:s svar på Kafka...) och så kastat in knytnävsslaget…
Det är inte en roman om finanskrisens USA. Åtminstone inte om de skikt där den slår hårdast, som de husägare som i förtvivlan tvingas lämna allt vind för våg. Husockupanterna i Sunset Park sysslar mest med sina relationer och att utröna sina sexuella preferenser. Bekymren för Miles far, som har ett mindre bokförlag, är minskad utgivningsvolym.
Nej, det är ingen bok i nivå med Austers bästa. Vilket inte hindrar att det är en bok värd att läsa. Bitvis är den rentav gripande.
måndag 30 maj 2011
Trött repris
Är det åldern? Börjar jag bli gammal på allvar? Det har blivit så glest mellan inläggen här.
Jag får köra ett från juli 2008 i repris, lite inspirerad av att jag börjat läsa Sarah Bakewells "How to live or A life of Montaigne in one question and twenty attempts at an answer", 2010.
Jag har uppnått Montaigne-åldern...
I den tredje bokens sista kapitel, "Om erfarenheten", kommer man nära den åldrande Montaigne. Åldrande - och han är inte fyllda sextio... I sina egna ögon står han nära döden. Det är kanske inte riktigt så jag ser mig själv, men...
Här finns formuleringar som på något sätt sammanfattar hela detta verk som är omöjligt att sammanfatta - omöjligt eftersom dess ämne hela tiden är i rörelse ; författaren som iakttar sig själv och skriver fram sig själv, världen runt honom - allt är i rörelse och ständig förändring.
Essyernas Montaigne är en människa som man samtalar med. En - det medger jag - ganska tjatig och långrandig, omtuggande och mångordig människa, men en som är mycket klok och som har en livshållning som jag sympatiserar med i stora drag. Ger man honom tid, så lönar det sig. Jag har lärt mig mycket av honom.
Montaignes "budskap", i den mån man nu kan tala om det - det är att leva i måttfullhet enligt naturen, att inte tro att man vet allting, att inte tro att vi kan veta allt, att inte krångla till det, att njuta av livet så gott det nu låter sig göras och att inte låta sig brytas ner av allt det oundvikliga - sjukdom, åldrande, död...
Det viktiga är det klassiska "känn dig själv":
"I den erfarenhet jag har av mig själv finns det tillräckligt mycket för att göra mig vis, om jag vore en god elev."
Det är det där "om" i citatet som det gäller att försona sig med.
Vårt liv är ju bara en essay, ett försök.
Montaignes essayer har väntat på mig i hyllan i flera år. Nu var det dags, nu har jag uppnått rätt ålder, rätt skede i livet. Jag är i Montaigneåldern.
I den tredje bokens sista kapitel, "Om erfarenheten", kommer man nära den åldrande Montaigne. Åldrande - och han är inte fyllda sextio... I sina egna ögon står han nära döden. Det är kanske inte riktigt så jag ser mig själv, men...
Här finns formuleringar som på något sätt sammanfattar hela detta verk som är omöjligt att sammanfatta - omöjligt eftersom dess ämne hela tiden är i rörelse ; författaren som iakttar sig själv och skriver fram sig själv, världen runt honom - allt är i rörelse och ständig förändring.
Essyernas Montaigne är en människa som man samtalar med. En - det medger jag - ganska tjatig och långrandig, omtuggande och mångordig människa, men en som är mycket klok och som har en livshållning som jag sympatiserar med i stora drag. Ger man honom tid, så lönar det sig. Jag har lärt mig mycket av honom.
Montaignes "budskap", i den mån man nu kan tala om det - det är att leva i måttfullhet enligt naturen, att inte tro att man vet allting, att inte tro att vi kan veta allt, att inte krångla till det, att njuta av livet så gott det nu låter sig göras och att inte låta sig brytas ner av allt det oundvikliga - sjukdom, åldrande, död...
Det viktiga är det klassiska "känn dig själv":
"I den erfarenhet jag har av mig själv finns det tillräckligt mycket för att göra mig vis, om jag vore en god elev."
Det är det där "om" i citatet som det gäller att försona sig med.
Vårt liv är ju bara en essay, ett försök.
Montaignes essayer har väntat på mig i hyllan i flera år. Nu var det dags, nu har jag uppnått rätt ålder, rätt skede i livet. Jag är i Montaigneåldern.
tisdag 24 maj 2011
En jordebok skriven på marken
Jag läser inte så mycket sen en tid, åtminstone inte med någon reda. Lite här och lite där, aldrig från pärm till pärm. Håglöst, skulle man kunna säga. Vilket tunnar ut den här bloggen till... ja, jag vet inte.
Jag gör andra saker. En del av söndagen ägnade jag åt att läsa ett odlingslandskap.
Vi var en liten grupp under ledning av den oerhört kunnige och pedagogiske kulturgeografen Pär Connelid som vandrade runt i den vackra betesmarken till gården Joastorp i Sibbarps socken.
Här finns en mängd bronsåldersgravar, odlingsrösen och stenar med skålgropar.
Och - om man skärper blicken - fullt skönjbara rester av äldre odlingssystem.
Från en terrasskant som utgör gränsen för en åkerteg som odlades fram till 1800-talet (nu betesmark) löper parallella linjer, svaga upphöjningar markerade med stenar, ner längs en sluttning. De visar kanterna på de medeltida tegarna, kanske femton meter breda, klassiska s k bandparceller. Kanske från yngre järnålder eller tidig medeltid.
På eftermiddagen satt jag ute i växthuset hemma medan en åskskur drog förbi, såg på och lyssnade till det häftiga regnet och läste i första bandet av "Det svenska jordbrukets historia" om övergången från fluktuerande till fasta åkerindelningar, hur detta kom att lämna spår på marken, spår som vi ännu kan se.
Röjning och markering av nya åkrar var naturligtvis en ekonomisk investering. Men det var också en symbolisk.
Ett dokument, en text som alltså ännu kan läsas.
(Det svenska jordbrukets historia. [Bd 1], Jordbrukets första femtusen år : [4000 f. Kr.-1000 e. Kr.] / [Stig Welinder, Ellen Anne Pedersen, Mats Widgren]. - 1998.)
Jag gör andra saker. En del av söndagen ägnade jag åt att läsa ett odlingslandskap.
Vi var en liten grupp under ledning av den oerhört kunnige och pedagogiske kulturgeografen Pär Connelid som vandrade runt i den vackra betesmarken till gården Joastorp i Sibbarps socken.
Här finns en mängd bronsåldersgravar, odlingsrösen och stenar med skålgropar.
Och - om man skärper blicken - fullt skönjbara rester av äldre odlingssystem.
Från en terrasskant som utgör gränsen för en åkerteg som odlades fram till 1800-talet (nu betesmark) löper parallella linjer, svaga upphöjningar markerade med stenar, ner längs en sluttning. De visar kanterna på de medeltida tegarna, kanske femton meter breda, klassiska s k bandparceller. Kanske från yngre järnålder eller tidig medeltid.
På eftermiddagen satt jag ute i växthuset hemma medan en åskskur drog förbi, såg på och lyssnade till det häftiga regnet och läste i första bandet av "Det svenska jordbrukets historia" om övergången från fluktuerande till fasta åkerindelningar, hur detta kom att lämna spår på marken, spår som vi ännu kan se.
Röjning och markering av nya åkrar var naturligtvis en ekonomisk investering. Men det var också en symbolisk.
"... genom synliga spår som rösen och stensträngar markerar en folkgrupp eller en individ sin närvaro i ett område och sitt hävdande av marken. [ ... ] Åkersystem kan i den meningen ses som en jordebok skriven på marken. I denna tolkning ligger en väsentlig del av förståelsen för de gotländska, västgötska och danska stora åkersystemen. [ ... ] Fastläggandet av hävden har lett till att man i flera generationer efter den första röjningen haft ett minne, ett dokument, skrivet i marken efter den som först röjde."
Ett dokument, en text som alltså ännu kan läsas.
(Det svenska jordbrukets historia. [Bd 1], Jordbrukets första femtusen år : [4000 f. Kr.-1000 e. Kr.] / [Stig Welinder, Ellen Anne Pedersen, Mats Widgren]. - 1998.)
fredag 20 maj 2011
Kärleken är blind (och jag är slarvig)
Strandpromenaden i Varberg, tidigt fredag morgon. Den uppvaktande koltrasten blir snabbt lämnad ensam med sin sång, men fortsätter ändå.
PS dagen efter: Här blev det mycket fel i hastigheten. Först jag skrev stare i stället för koltrast. Sen kan jag visst skilja en hane från en hona när det gäller koltrastar. Så hela grejen med det här inlägget faller. Men jag låter filmen vara kvar. Sången är i alla fall vacker. Kanske var det en yngre koltrast som lyssnade till en äldre, ville plocka upp några gångbara strofer?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
