Eftersom jag har svårt att läsa disciplinerat sen en tid, så blev jag glad när jag hittade Paul Austers senaste roman i bokhandeln.
Auster är ju alltid Auster, tänkte jag. Och det är han, även denna gång.
"
Sunset Park" (2010), utspelar sig i finanskrisens USA. Huvudperson är 28-årige Miles Heller, som sedan sju år befinner sig på flykt undan familj och universitetsstudier. Han försörjer sig på skitjobb, flyttar från plats till plats. Det är skuldkänslor som driver honom, den skuld han känner för att indirekt, genom en olycklig slump, ha vållat sin styvbrors död.
Nu, 2008, arbetar han i Florida för ett företag som sysslar med tömma hus ("trashing out") som övergivits av ägarna sedan de inte klarat av sina amorteringar. Hans arbetskamrater stjäl ohämmat av de attraktiva kapitalvarorna; den mer kultiverade Miles fascineras av och fotodokumenterar de övergivna tingen.
Han lever enkelt, ägnar sig mest åt att läsa på fritiden. I en park träffar han en 17-årig föräldralös collegeflicka som råkar läsa samma bok som han. De inleder ett förhållande, hon flyttar in hos honom. Miles råkar illa ut när flickans äldre syster hotar att polisanmäla honom för sexuellt umgänge med minderåriga, om han inte förser henne med varor från husen. Han hotas fysiskt av hennes kumpaner och flyr till New York, där han på inbjudan av en ungdomsvän flyttar in i ett ockuperat rivningshus i Sunset Park, i väntan på att flickvännen ska fylla 18 så att de kan gifta sig. (Ja, det är ett mycket osannolikt förhållande).
Miles far och styvmor har hela tiden hållits underrättade genom Miles ungdomsvän om var Miles befunnit sig och när han nu kommer till New York kommer det till slut till stånd en försoning, med fadern och med Miles mamma, en berömd skådespelerska. Styvmodern har däremot svårt att förlåta Miles.
I kapitel rubricerade med namn får vi följa skeendet ur de olika personernas perspektiv; Miles far, modern, styvmodern, de tre andra i rivningskåken, och allt ser efter olika förvecklingar ut att leda fram till en happy end för alla, men ett knytnävsslag - i bokstavlig mening - välter allt över ända och boken tonar ut i totalt mörker.
Auster är som vanlig en god historieberättare, man vänder blad efter blad, men - personerna redovisas genomskinligt och öppet i alla sina tankar och allt sitt görande, inget lämnas osagt och åt läsarens tolkning. Spännade - men spänningslöst.
Och när Auster spär ut med baseballhistoria och en långt reportage om PEN-klubbens verksamhet, då...
Austers senare romaner har skällts för att vara feel-good-romaner för intellektuell medelklass och det inte utan skäl. Så är det här också, ända fram till slutet. Det är som om Auster när han knådade till ännu en bästsäljande roman tänkt att så här kan det ju inte sluta (jag ska ju vara USA:s svar på Kafka...) och så kastat in knytnävsslaget…
Det är inte en roman om finanskrisens USA. Åtminstone inte om de skikt där den slår hårdast, som de husägare som i förtvivlan tvingas lämna allt vind för våg. Husockupanterna i Sunset Park sysslar mest med sina relationer och att utröna sina sexuella preferenser. Bekymren för Miles far, som har ett mindre bokförlag, är minskad utgivningsvolym.
Nej, det är ingen bok i nivå med Austers bästa. Vilket inte hindrar att det är en bok värd att läsa. Bitvis är den rentav gripande.
Han lever enkelt, ägnar sig mest åt att läsa på fritiden. I en park träffar han en 17-årig föräldralös collegeflicka som råkar läsa samma bok som han. De inleder ett förhållande, hon flyttar in hos honom. Miles råkar illa ut när flickans äldre syster hotar att polisanmäla honom för sexuellt umgänge med minderåriga, om han inte förser henne med varor från husen. Han hotas fysiskt av hennes kumpaner och flyr till New York, där han på inbjudan av en ungdomsvän flyttar in i ett ockuperat rivningshus i Sunset Park, i väntan på att flickvännen ska fylla 18 så att de kan gifta sig. (Ja, det är ett mycket osannolikt förhållande).
