Historien utspelas på norska Vestlandet, under ett vagt antytt 1800-tal. Den fattige fiskarsonen Asle och pigan Alida, båda 17 år, träffas, förälskar sig och Alida blir gravid. Asle har förlorat sina föräldrar, Alida sin far. Asle blir utsparkad av ägaren ur den fiskestuga där han bor, Alida drar inte jämt med sin mor och syster. De beslutar sig för att lämna det lilla fiskeläget och bege sig till den stora staden (Bergen).
Till detta behöver de en båt. Asle slår ihjäl fiskaren och stjäl hans segelbåt. För att skaffa pengar och färdkost pengar stjäl Alida mat och kontanter av sin mor. Då hon blir upptäckt av modern ber Asle henne att vänta utanför medan han tar livet av modern, oklart hur. De seglar till storstaden.
Där går de runt i den kalla, regniga höstkvällen och söker boende. Ingen vill hysa dem, med hänvisning till den gravida Alida. De möter en gammal hjälpgumma, en barnmorska, som inte heller hon vill ge dem husrum. Men de tränger sig in hos henne, Asle stryper henne och de flyttar in. När det är tid för Alida att föda lyckas de få hjälp av en annan hjälpgumma. En son föds.
Asle är orolig. För att komma undan rättvisan byter de namn och bryter sig in i ett obebott hus en bit från staden, där de kan bo. Men en dag på väg till staden konfronteras Asle av en äldre man som känner till hans hemlighet: de tre morden. Till slut grips Asle och förs till fängelse och avrättning genom hängning.
Alida och barnet tas om hand av en fiskare, blir hans hushållerska och sedan hustru och föder sex barn.
På bokens slutsidor sitter Alidas åldrade dotter ensam i köket och ser som i en dröm modern Alida röra sig i samma kök och för att komma undan minnena går dottern på samma sätt som modern en gång gjorde ner till stranden och ut i vattnet, för att undfly skulden. Är det det en ärvd skuld som sonas?
När jag först läste "Trilogin" var det som om de tre kallblodiga morden (Juha Valjakkala dök upp i minnet...) trängde undan fascinationen och störde läsningen och min förmåga att uppskatta Fosses säregna språk.
När jag sedan läste "Trilogin" en andra gång var det med en odelad uppmärksamhet. Och det är naturligtvis så man bör ta till sig Fosses språkmagi, där olika tidsskikt, minnen och drömmar sömlöst vävs ihop till en säregen text, med drag av saga och medeltida ballad. Upprepningarna, omkvädena gör texten till musik och inte för inte var Asles far spelman och lärde upp Asle och kanske går han under för att han för att få pengar säljer den fiol som han bar med sig.
Spelmanskapet lever vidare i släkten, Asles och Alida son Sigvald får en fiol av styvfadern, och på bokens slutsidor, ett par generationer senare, nämns en Jon, som ska "vara spelman han också och så ska han visst ha fått ge ut en bok med dikter" - kanske är det här en Fosses släktkrönika?
En tredje läsning skulle sannolikt vara ett lika stor läsupplevelse. Ett kännetecken på god litteratur. Men det får vänta några år.
