Nu faller löven från gårdens alla stora, vackra träd, lönnar, kastanjer, blodbok, och det är dags att börja räfsa undan från gräsmattor och gårdsplan. Det har jag inget emot, tvärtom. Speciellt en dag som denna, då den gråmulna himlen äntligen spricker upp och jag kan hänga ut lakanstvätt till tork. Sexton grader, nästan vindstilla och löven är fuktiga men ända lätta att samla ihop, skottkärra efter skottkärra, allt utan brådska, i långsam, meditativ takt. Det är det slags arbete som befrämjar långsamt tänkande, kanske också ett slags glömska, en flykt från denna höst då overkligheten blivit verklighet.
2 kommentarer:
Det där låter fridfullt jämfört med det oväsen jag måste stå ut med på hundpromenaden i parken här utanför om morgnarna när lövblåsarna gör sina pass.
Jag har provat med en lövblåsare, men alldeles frånsett oväsendet så är det lika effektivt att räfsa. Och tankarna störs inte.
Skicka en kommentar