Bloggen har mer och mer blivit som en båt som jag en gång sjösatt (2008, herregud!) och som jag därför måste ro iland. I betydelsen se till att den är sjövärdig, hålla flytande i alla fall. Det märkliga är nu att antalet nedladdade sidor har ökat markant i början av det här året, trots få nya blogginlägg.
Fast, inte så konstigt kanske. Ju större mängd gamla blogginlägg, desto större träffyta när folk söker. Och det är ju roligt att mina rader om Hjalmar Söderberg, Albert Camus och andra fortfarande läses.
Jag får väl idéer och uppslag till att skriva ibland, men det mesta rinner ut i sanden. Energin saknas. Eller är det tyngden av pandemin, en allt mer nedslående nyhetskonsumtion, årstidens seghet, som fått min allmänt dystra personlighet att nå ett bottenläge?
Trams! skulle nog min farfarsmor Johanna Maria Persdotter säga. Född 1849 blev hon 1890 genom makens död lämnad att ensam ta hand om ett magert jordbruk och elva barn i olika åldrar, det yngsta ännu inte årsgammalt. Henne har jag lärt känna på senare tid, genom det som jag ändå uträttat.
På initiativ av en ungdomligt entusiastisk nittiotvåårig släkting, har jag arbetat med en släkthistorik, ambitiöst utarbetad i ett antal tryckta häften. Ett av häftena har jag skrivit, men framför allt ansvarar jag för layout och utformning, ett område som jag inte behärskar, men som jag lärt mig en del om.
Alltid något.
