Det är som om jag, för att inte avbryta vad jag hållit på med sedan 2008, bara av något slags förvänd pliktkänsla förmår mig till att då och då skriva några rader. Här kommer i alla fall några till.
Ett verkligt fynd på årets bokrea var Giorgio Bassanis "Den förlorade trädgården" (i nyutgåva på Modernista 2017, med ett fint förord av Torbjörn Elensky).
Den utspelar sig i huvudsak mellan oktober 1938 och krigsutbrottet 1939, i den italienska småstaden Ferrara, författarens hemstad.
Berättaren är en ung student som läser litteraturhistoria i Bologna, spelar tennis i den lokala tennisklubben och är förälskad, utan att få något gensvar, i överklassflickan Micòl Finzi-Contini. Bådas familjer är judiska. När raslagarna införs stängs judiska spelare ute från tennisklubben och tennisplanen i familjen Finzi-Continis stora trädgård blir en tillflyktsort för en krets av ungdomar, med tennis, politiska diskussioner och flirtande.
Den tilltagande antisemitismen inskränker steg för steg de judiska familjernas rättigheter. De noteras som kränkningar och förödmjukelser, men inte mer. Livet fortgår under nya omständigheter.
Men redan i romanens inledning utsägs att alla inblandade utom berättaren kommer att deporteras och dö i förintelselägren. Att vi som läsare vet detta färgar läsningen. Och gör boken till en mycket vemodig och drabbande läsning, där trädgården kan ses som en symbol, en sista tillflykt, som till sist går förlorad.
8 kommentarer:
Nej, kasta inte din blogg, vi är många som håller av dig.
Och - vad jag önskar att jag haffat den boken på bokrean!
Tack Gabrielle, min lutherska pliktmoral får mig nog att fortsätta...
Jag hoppas att du fortsätter skriva här. Jag läser dina inlägg med stor behållning.
Roligt att du vill läsa en trött 68-åring, Emil...
Tack Lennart, för ditt lästips. Den där boken vill jag absolut läsa.
"Luthersk pliktmoral" låter roligt. Gissar att dess värde stiger med åren. Och "trött 68-åring" måste vara et skämt.
Nej Lennart, du måste fortsätta att skriva!
Hälsar Malou
Hej Malou,
jag har något slags Överjag som ständigt lägger sig i mitt inre samtal med mig själv och som förordar den där lutherska pliktmoralen.
Och det är nog så att Överjaget vinner i de flesta situationer nuförtiden. Kanske en ålderssak?
"trött 68-åring" var en anspelning på att Emil var rädd för att han levde som en trött 65-åring, fast han inte fyllt 30. Den ungdomen...
Jag fick också fångat upp Den förlorade trädgården på rean och läste den med stor behållning. Dock fick den inte några rader på bloggen. Det har blivit allt mer glest mellan inläggen där och jag har gått i samma tankar som du - kanske lika bra att släcka ned den. Men så kanske ändå att jag ändå får tid och kraft och lust skriva något där en dag, tänker jag förhoppningsfullt och låter den ligga kvar i cyberrymden ännu ett tag. Och det hoppas jag att du också gör, det är så fint och vilsamt med en plats där långsamheten får lov att vara ledstjärnan, och det är en lisa att läsa det du skriver.
Hej Petra, tack för din kommentar! Ja, man får nog inse att livet och tiden och man själv är som man är och att man inte alltid förmår att skriva så intressant som man vill (och som man inbillar sig att man kan...). Hellre något då och då än inget alls. Och så är det ju vår nu, om än lite kyliga vindar.
Skicka en kommentar