Jag tänkte på Rilkes åttonde Duinoelegi

Efter barnbarnspassning på förmiddagen och trädgårdsarbete efter lunch gick jag ut i skogen med kikaren och såg en orädd  rödhake och en lika orädd trädkrypare, som rörde sig i cirklar upp längs barken på en ek, och en gärdsmyg som hastigt sökte efter småkryp i en mossig stengärdsgård.

Sedan satte jag mig i lä vid växthusväggen och njöt av solskenet och tänkte på Rilkes åttonde Duinoelegi. Det var längesen sist. Jag vet inte varför den dök upp just nu. Kanske var det bara det att jag satt där i solen, avslappnad, vilande, lugn och utan tänka på något särskilt.

Rainer Maria Rilkes åttonde Duinoelegi är en vacker - och kanske skrämmande - dikt om vår existens. Den talar om hur vi människor, till skillnad från djur och kanske också barn, alltför mycket upplever världen genom vårt tänkande och därmed förlorar förmågan att leva i samklang med den natur som vi ändå är en del av. Och det mest skrämmande med den natur vi inte vill vara en del av är naturligtvis döden.

Det jag nu mest tänkte på var slutstrofen:

Vem har då så förvänt oss, att vi alltid
vad vi än gör, med vår hållning liknar
en som ger sig av. Som den på den
sista kullen, som pekar ut sin dalgång
än en gång, vänder sig om, stannar, tvekar -,
så lever vi och tar oupphörligt avsked.

I hyllan har jag både Erik Lindegrens tolkning och Camilla Hammarströms. Det är den senare jag citerar här.

Rainer Maria Rilke: "Duinolegierna". I tolkning av Erik Lindegren. Bonniers, 1967.

Rainer Maria Rilke: "Duinoelegier". Tolkning av Camilla Hammarström. Bokförlaget Lejd, 2010.