I den här situationen har jag ett starkt behov av verklighetsflykt. Och vad är då lämpligare än att läsa äldre reseskildringar?
Jonas Carl Linnerhjelm, bildad godsägare på Ebbetorp i Kalmartrakten, gjorde åtskilliga resor runt om i Sverige med häst och vagn i slutet av 1700- och början av 1800-talet och skrev resebrev, vilka gavs ut i tre volymer. Han var typisk för sin tid, då upplysningens rationalitet blandades med förromantikens sentimentalitet, med stark övervikt för den senare.
Även om här finns en hel del iakttagelser av odling och jordbruksmetoder, så är det inte det Linnerhjelm är ute efter, utan pittoreska scenerier i landskapet, vyer som väcker sublima känslor hos betraktaren, ett slags besjälat landskap. Linnerhjelm ser landskapet som motiv för måleri. Något som särskilt får honom att stanna upp i hänförelse är vattenfall. Till Göta älv och Trollhättan återkommer han ett par gånger.
Han är egentligen mestadels ganska tråkig att läsa. Han stannar till på en ort eller i en stad, besöker någon prominent person, beser någon trädgård eller parkanläggning, dömer ut kyrkans utsmyckning som alltför primitiv, reser sedan vidare, förfasas över obrukad mark och gläds åt åker och äng.
Men jag fängslas ändå av att i tanken följa honom längs vägar (som ofta är mycket rudimentära) från Lund i söder till Falun i norr. Den historiskt intresserade har en del att hämta här.
Jag ska bara återge ett citat där han mer än någon annan gång (i alla fall i det här urvalet) visar sig ha en blick för den bistra verkligheten, även om känslorna tar överhanden.
Det är när han besöker Falu koppargruva i maj 1787. Han visas runt och får se det djupaste schaktet, Konung Adolph Freriks schakt.
"Ur detta svalg uppvindades tvenne karlar, just medan vi voro där invid. De stodo på brädden av tunnan eller så kallade baljan. Den ene förde ett bloss, och den andre en ovanligt lång båtshake i handen. Man kan omöjligt föreställa sig huru både majestätligt och hiskligt det var att se dem så höjas ur ett mörkt svalg, och förande en så bister spira, som hållen upprätt, steg just lika majestätligt tillika med dem. Det var som om avgrundens regent velat högtidligt resa sig ur sin grundlösa boning. Men huru hastigt försvann icke detta dystert majestätiska intryck för medlidande känslor över nöd och strängt arbete. De voro för hettans skull nere i gruvan alldeles nakna, endast med byxor och en tröja, för att ej i luften här uppe förkylas. Deras svarta ansikten, bruna kroppar och nedsölade klädnad gjorde den fasligaste sammansättning och harmoni. Efter en kort stund hissades de eller som det här heter, åkte ned igen i samma avgrund. Ögat vågade knappt följa deras förfärliga sjunkande, och för min imagination svävade blott bilder av träldom och döden; särdeles då de med avlyftade hattar gjorde bön till den allt bevarande Guden, och försvunno undan min åsyn i det djupa mörkret. Jag ryste, ömmade och gick."
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jonas Carl Linnerhjelm: Brev under resor i Sverige. Valda samt med inledning försedda av Harald Schiller. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1932.
