Jag lägger ved i pannan och läser Joseph Roth

Söndag eftermiddag. Det faller ett lätt snöblandat regn. Temperaturen sjunker. Jag lägger ved i pannan och läser Joseph Roth.

Joseph Roth skrev sju romaner, mest känd är väl Radetskymarschen, men han var under hela sitt liv även verksam som journalist. Kanske redan under sin tid som frivillig i Österrike-Ungerns armé under första världskriget. (Den ständigt fabulerande Roth förde i olika sammanhang fram olika versioner om sin bakgrund, bl a att han skulle varit löjtnant och sårats i strid i kamp för dubbelmonarkin...)

Efter kriget skrev han för den wienska dagstidningen Der Neue Tag, flyttade 1920 till Berlin där han skrev för olika tidningar, kom 1923 tillbaka till Wien och bodde från 1925 i Paris som välbetald feuilltonist för Frankfurter Zeitung - en tysk mark per rad. Han företog reportageresor till Sovjetunionen, till Polen och Albanien. Efter en nya sejourer i Berlin lämnade han efter nazisternas maktövertagande 1933 Tyskland för gott och levde sedan i exil i Paris och skrev mest för franska tidningar och i exiltidningar fram till sin förtidiga död 1939.

Nu läser jag "The hotel years", en samling av sextiofyra krönikor och reportage, feuilltons, i översättning av Michael Hoffmann på förlaget New Directions 2015. Texterna spänner över hela Roths karriär. Det är en mycket fascinerande läsning.

Ett exempel bara.
I "Germany in winter", publicerad i Frankfurter Zeitung 9 december 1923, skriver Roth om fattigdom, hunger och umbäranden i hyperinflationens Tyskland. Utanför affärerna står de hungrande i kö i disciplinerade köer.

Han ser en begravningsentreprenör i strikt svarta kläder, inte i vagn bakom svarta hästar, inte i blanksvart bil, inte ens i spårvagn, nej, cyklande, med blanka cykelspännen på byxorna. Han har inte råd med annat. Roth har svårt att känna respekt för denne evighetens agent på cykel:

"If I had been a corpse awaiting burial, this undertaker would have taken away all my fear of the coming assizes."

På stationen i Chemnitz ser han en myndig, storvuxen konduktör som slukar likörfyllda praliner från en ask som någon glömt på tåget. För sex månader sedan skulle han inte slukat kvarglömda praliner, det vore oförenligt med hans värdighet. Men nu är han hungrig. Och han måste äta.

Roth hamnar i samspråk med en arbetslös polis i Dresden. För en vecka sedan var han utan pengar. Han tog en ryggsäck och begav sig ut på landsbygden - för att tigga. En hund trasade sönder hans sista par byxor, nu är de lagade med ett snöre, i brist på sytråd.

Detta är vad som sker i Tyskland, skriver Roth. Sådan är verkligheten. Och det som är Roths kännetecken är att han ser till det konkreta i sina texter. Han rör sig längst ner, bland människor i det dagliga livet. Det är där historien utspelar sig. Han ser också framtiden:

"In the West End of Berlin I saw two high-school kids. They were walking along the wide, busy road, arm in arm, like a pair of drunks, and singing:

Down, down, down with the Jewish republic,
Filthy Yids,
Filthy Yids!

And passers-by got out of their way. No one stopped to slap their faces." 

På andra håll hade de mött motstånd. Men i Tyskland kliver man åt sidan.

"That's how law-abiding people are in Berlin. And that discipline is heading for a tragicomic ending."

PS: Joseph Roth är en ständigt återkommande läsning....  Sök på "Joseph Roth" i sökfältet här till höger!

En fråga får två svar

På morgonen ser jag genom fönstret hur en nötväcka systematiskt håller på att söka av stammen på en av lönnarna på andra sidan gärdsgården, i sin outtröttliga jakt efter föda. Solen har kommit upp, men ännu är allt fuktigt efter regnet igår. Själv letar jag efter formuleringar.

"Såväl djur som människor tröttnar i längden på att utföra en och samma aktivitet. En mättnadsprocess sätter in, och ett behov av omväxling inställer sig."

Så inleds baksidestexten till en bok som en gång i tiden gav mig en stor aha-upplevelse. Det rör sig om sociologen Johan Asplunds "Om mättnadsprocesser" (Argos, 1967), där författaren applicerar fysiologiska och psykologiska teorier om mättnadsprocesser på sociala förhållanden.

Jag tog fram den ur hyllan nu när jag funderade på mitt läsande och mitt bloggande.

I januari fyller Den långsamma bloggen tio år. Om man ser till antalet blogginlägg så tyder det på en inledande entusiasm som höll i sig några år, men som sedan minskat år efter år. Och jag ska erkänna att numera känns bloggskrivandet alltmer som ett tvång. Undantag finns, men motståndet finns där.

Det är inte så att jag läser färre böcker och inte har något att skriva om. Nej, det är steget till skrivandet som är problemet. Vad tjänar det till? Mitt motiv till att börja blogga var ju att jag skulle läsa mer uppmärksamt och eftertänksamt, att skrivandet skulle få mer av det lästa att stanna kvar. Och att eventuella läsare skulle finna det jag skrev intressant.

Och så har det väl varit. Det sistnämnda i någon, mycket blygsam mån. Men nu vet jag inte. Har ett slags naturlig, oundviklig mättnadsprocess nu kommit så långt att det bästa jag kan göra är att sätta punkt?

Nu är det redan sen eftermiddag och solen står lågt bakom de kala träden. Jag hittar inga andra formuleringar än ovanstående. Och jag har två svar på den avslutande frågan. Ja. Och nej.