En stugsittare i Berlin

För en stugsittare som jag var det första berlinbesöket naturligtvis överväldigande. Berlin är en stor stad. Alla dessa hus, alla dessa breda, trädkantade gator, trafiken och myllret av människor, trängseln på tunnelbanan, det mångkulturella utbudet i butiker och restauranger och ansikten, ansikten - fler ansikten än jag ser på ett par år. (Man ska inte se på ansikten i en stor stad). Överhuvudtaget informationstätheten, oöverskådligheten.

Ändå kändes staden inte helt främmande. Brandenburger Tor, Checkpoint Charlie och resterna av muren fanns där, precis som jag läst och sett. Jag såg också staden delvis genom litteraturen. Det var här Johannes och Lämchen Pinneberg kämpade för sin överlevnad. Det var här makarna Quangel la ut sina handtextade lappar i sin modiga men utsiktslösa kamp mot nazismen. På var och varannan gata påminns man om nazismen och kriget.

Stolpersteine på Rosenthalerstrasse

Med mig från dagarna i Berlin har jag en rejäl förkylning. Så jag ägnar mig mest åt läsning, bland annat, återigen, Joseph Roth. Nu fortsättningen på "Radetzkymarschen", "Die Kapuzinergruft" i en engelsk översättning. Och Roths märkliga livsbana mellan de två världskrigen, från vänsterjournalist till konservativ nostalgiker (eller allt på en gång...) fick mig att börja läsa en bok som stått oläst i tjugo år, Eric Hobsbawms "Ytterligheternas tidsålder : det korta 1900-talet 1914-1991".

Hobsbawm liknar 1900-talet vid en sandwich. En Katastrofernas tidsålder från 1914 till andra världskrigets efterdyningar, följd av Guldåldern, runt 25 eller 30 år av "förbluffande ekonomisk tillväxt och social omvandling som förmodligen förändrade det mänskliga samhället mer i grunden än någon annan lika kort period" och så, från 70-talet Jordskredet, en ny period av sammanbrott, osäkerhet och kriser, en "oviss och problematisk men inte nödvändigtvis apokalyptisk framtid".

Inte "nödvändigtvis apokalyptisk". Nej, men, som Hobsbawm redan här 1994 skriver, "De krafter som har alstrats av den teknisk-vetenskapliga ekonomin är nu så starka att de kan föröda miljön, dvs de materiella grundvalarna för människans tillvaro."

Född i början av Guldåldern (och i rätt land) och efter att nu ha levt större delen av mitt liv under i global jämförelse extremt privilegierade förhållanden befarar jag att Jordskredet alltmer kommer att prägla min tillvaro.

Kulhål från slutstriden 1945 finns ännu kvar på Grosse Hamburger Strasse.

Agnes Lidbeck: "Finna sig"

Jag har läst en nyutkommen svensk roman. Det händer inte så ofta.

Agnes Lidbecks roman "Finna sig" (Norstedts 2017) är nog den mest pessimistiska skildring av ett kvinnoliv som jag läst.

Huvudpersonen Anna lever ett svenskt medelklassliv i livsroller som maka, mor, älskarinna och till slut som vårdare av den cancersjuke älskaren. Och hon spelar dessa roller, på det sätt som normen föreskriver. Lidbecks ganska torra, sakliga skildring av Annas liv interfolieras av korta, ironiskt skruvade stycken som anger villkoren för den roll som är aktuell, de "regelverk [som] måste följas för att samhället ska fungera."

Hon lever i dessa roller, ständigt ängsligt betraktande sig själv utifrån; hur ser andra mig?, hur ser männen mig? Hon har inget liv utanför dessa roller. För att hon inte kan? För att hon inte vill?

I dessa roller kan hon skildras, men när älskaren till slut dör står hon där vid kistan, utanför rollerna.

"Vid begravningen rör hon sig runt kistan, den är en punkt att definieras mot. När även kistan har transporterats bort är hon utan konturer."

Det är en tragisk skildring. Jag hoppas innerligt att Anna inte finns.