Om(läsning): Lars Gustafssons "En biodlares död"

April och våren håller oss på halster, om man nu kan uttrycka det så. Men gräset växer och stararna är här och sädesärlan. I lördags gick vi runt på Årnäs naturreservat i den kyliga vinden från havet. Ejder. Massor av vitkindade gäss. Lärkor som flög upp mot den blå himlen.

Jag har gjort en långsam omläsning av Lars Gustafssons "En biodlares död", utgiven 1978.
För vilken gång i ordningen vet jag inte, men den inte bara kan utan bör läsas om, och jag vill nog utnämna den till en av Gustafssons främsta romaner.

Om hela romansviten ”Sprickorna i muren” är ett slags sorgearbete, så är denna den avslutande delen den som bearbetar den djupaste sorgen av alla. Här finns mycket litet av den lätta tonen, av den fabulerande uppsluppenheten i de tidigare romanerna. Snarare ett vemod, men ett vemod helt utan sentimentalitet.

Och om de tidigare delarna i sviten haft mer av en samhällelig, politiskt bredd i ambitionen att, som LG själv uttryckt det, försöka

”hävda och formulera en individuell frihet och ett individuellt perspektiv i en period präglad av offentligt hyckleri, fräck maktmoral och den hemliga sektorns växande dominans över det demokratiska rättssamhället”

som lett till ”ett tillstånd där begreppen förefaller upplösas och bli undanglidande”, så koncentreras skildringen i ”En biodlares död” till en enda människa, utgörs nu av en enda människas röst.

Man ser ofta att romanen i ämnesbibliografier klassificeras som en skönlitterär skildring av cancersjukdom. Vilket naturligtvis är korrekt. Men det som är romanens ”ämne” är något annat.

På de inledande sidorna tar berättaren, Lars Gustafsson på utflykt i den texanska öknen, avsked av läsaren. Det som följer är förre folkskolläraren i Väster Våla, Lars Lennart Westins, efterlämnade anteckningar. Liksom huvudpersonerna i de tidigare romanerna heter han också Lars och delar födelsedata med författaren. Men det är allt. Lars Gustafsson är formellt inte närvarande i romanen, som i ”Herr Gustafsson själv”.

Händelseförloppet, det yttre, är lätt att snabbrelatera: Westin insjuknar i cancer, får ett besked från röntgen som han av någon anledning väljer att inte öppna, sjukdomen förvärras, han avlider.

Det är vårvintern 1975 och Westin lever ensam i ett torp i Västmanland, förtidspensionär, med trädgårdsland, hund och bikupor. Under hösten har han drabbats av en smärta som han tror kan vara ett ryggskott. Men smärtan återkommer och förvärras. Han utreds och röntgas och väntar på resultatet. När brevet kommer väljer han alltså att inte öppna det.

”När brevet från Regionsjukhuset äntligen kom lade jag det helt enkelt åt sidan och tog en promenad. Jag kände mig alldeles lugn och jag tittade mycket omsorgsfullt på alla nakna lövträd efter vägen. Jag är oerhört förtjust i sådana där nakna grenverk mot en blyfärgad himmel. De är som ett slags bokstäver i ett främmande språk som försöker säga någonting.”

Mellan de allt starkare smärtattackerna lever han sitt ensliga liv, promenerar med hunden, iakttar landskapets skiftningar, naturens förändringar.

”Bra eller dåligt, ensligt eller fint, det är mitt egentliga liv.”

Han pendlar mellan hopp under de smärtfria perioderna och insikten om sin kommande död när smärtan sätter in.

”Och varje morgon är jag lika rädd att de där smärtorna skall komma tillbaka. Hela vintern led jag av smärtor. Nu lider jag precis lika mycket av rädsla för smärtan."

Jag läser romanen som en berättelse om en människas uppgörelse med sitt liv, där det är cancersmärtan som ställer allt på sin spets. Det är först nu, drabbad denna allt mer outhärdliga smärta, som Westin känner sig verklig. Smärtan bränner bort allt oväsentligt, den är ”en form av sanning”

Westin ser tillbaka på det liv han har levt och det liv han inte har levt, det han kunde ha levat.
Smärtan väcker upp minnen. Den smärta som leder till döden och som paradoxalt nog gör att han känner sig levande i sin kropp, okluven, äntligen närvarande.

”Smärtan dramatiserade det faktum att jag har en kropp, nej att jag ä r en kropp…”

Sorgen över hur detta liv blev, över att kanske aldrig nått fram till en annan människa - hans äktenskaps stumhet, den tysta överenskommelsen om att inte se varandra, inte se den ursprungliga smärtan:

”Det var förbjudet att se varandra. Jag menar verkligen se varandra.” 

När Westin inleder att förhållande med en annan kvinna och berättar om det för sin hustru, vill hon bjuda hem henne. Och kvinnorna finner varandra. Han ställs utanför, känner sig lurad. De båda kvinnorna förvandlar honom till ”något oansvarigt, ett barn som man inte kunde räkna så noga med.”

”Problemet med de där kvinnorna var att de kände att jag ville alldeles för litet. Kvinnorna är beredda till allt om de känner att man vill det.” 

”Jag har velat alldeles för litet. Hela mitt liv. Människor har aldrig haft en känsla av att jag har haft något ärende till dem. De tre senaste månaderna har gjort mig verklig. Det är hemskt.” 

Westins anteckningar handlar ofta om språket, om det språk han levt i, det han kallar "medelklassens ängsliga språk", det som döljer verkligheten, det som gör att han aldrig riktigt når fram till andra människor, det språk som nu rämnar.

Men varför öppnar han då inte brevet med beskedet från röntgen? För att han aldrig förlorat allt hopp? För att han vägrar att förlora allt hopp?

"Om jag öppnade det, tänkte jag, hur kommer det att förändra mig? Om det står att jag bara har några månader kvar att leva, kommer jag att bli alldeles paralyserad då? Förlamad?"

"Om det där brevet innehåller min död, så vägrar jag det. Med döden ska man inte inlåta sig."

Romanen ger inget svar, som jag läser den.
De sista anteckningarna ställer frågan om gud. Westin skriver att det vanliga kätteriet förnekar att det finns en gud som skapar oss.

"Ett mycket intressantare kätteri är att tänka sig möjligheten att en gud har skapat oss och sedan säga att det inte finns något som helst skäl för oss att vara imponerade av det. Än mindre tacksamma. Finns det en gud är det vår uppgift att säga nej."

Här tonar romanen ut i teologin, en terräng som jag inte kan orientera i.

Men jag är säker på att jag kommer att läsa om boken om några år. Med nya ögon.