Några rader här, för att bloggens långsamhet inte ska övergå i total stiltje...
Vissa tankar, vissa insikter eller intellektuella aha-upplevelser är för mig ofta förknippade med en viss plats. Antingen dök de upp just där, eller så har de i efterhand på något sätt förknippats med just den platsen.
Nu när jag läser Arne Melbergs "
Litteratur i tid - Åtta kapitel ur tidens litteraturhistoria" (Daidalos, 2015), närmare bestämt det femte kapitlet, "
Tidsgrubbel: Augustinus, Kierkegaard, Heidegger", så ser jag för mig en viss plats, nämligen den branta, slingrande nedförsbacken på Obbhultsvägen, strax före fundamenten till den gamla järnvägsbron. För ganska många år sedan körde jag där, från Åkulla, och just där i backen var jag mitt inne i en entusiastisk utläggning om något jag då hade läst, om det paradoxala att tiden egentligen inte "finns", att det vi kallar "nu" bara är ett ständigt övergående tillstånd, omöjligt att fixera. Och det förflutna, de tidigare "nu", var finns det? Och framtiden, var finns den?
Jag minns också att mitt sällskap i bilen var måttligt intresserat av utläggningen.
Sannolikt hade jag då bland annat läst kyrkofadern Augustinus berömda ord:
"Vad är då tiden? Om ingen frågar mig om det, då vet jag, om någon frågar mig och jag vill förklara det för honom, då vet jag det inte - men jag menar ändå med tillförsikt att jag vet att det inte skulle finnas någon förfluten tid om ingenting skett, inte någon framtid om ingenting följde, inte någon nutid om ingenting pågick. Hur kan då dessa båda tider - den förflutna och den kommande - finnas, när det förflutna inte längre är och det som kommer ännu inte är ? Men om nutiden alltid vore nutid, och inte övergick i förfluten tid, då skulle den inte längre vara tid utan evighet. Om det som pågår blir tid endast genom att övergå till det som förgått, hur kan vi då säga att ens nutiden är, när skälet till att den är är att den inte längre skall vara? Säger vi då inte egentligen att tiden är just för att den strävar efter att inte vara?" *
Melberg utnämner kapitlets tre herrar till "tidsgrubblare". Och vem är väl inte det, åtminstone någon gång i livet? Om det är så nyttigt vet jag inte. Men intressant är det. Och oundvikligt så fort man reflekterar något över sin plats i detta märkliga som är tiden.
Jag har skrivit här om flera av Melbergs böcker (sök på "Melberg" i bloggens sökruta!) och kan bara än en gång upprepa vad jag skrev för väl ett år sedan:
"Melberg är professor emeritus och en lärd akademiker som kan skriva lärt på ett oakademiskt sätt, inte förenklande, men klart och redigt. Folkbildande för dem som vill bilda sig. Man känner sig mer intelligent än man är när man läser honom. Vilket alltid är trevligt."
*Augustinus:
Bekännelser. Övers. av Bengt Ellenberg. Artos, 1990. s. 275.
