I maj skrev jag, med en viss entusiasm, om Hartmut Rosas då just utkomna "Acceleration, modernitet och identitet. Tre essäer" (Daidalos 2014).
Jag skrev att mitt intresse för generella teorier om samhällsutvecklingen hade falnat med åren, men att jag fått ett återfall.
Boken har nu fått en betydligt mer kvalificerad läsare, Hans Ruin, som skriver intressant i DN i dag. Rosas huvudtes, att samhällstempot i vid mening ständigt accelererar, med olika negativa följdverkningar, har som Ruin skriver "en intuitiv attraktionskraft, i synnerhet som den fångar en utbredd känsla hos många av att befinna sig i en värld som hela tiden rusar snabbare".
Men Ruin pekar på många luckor i Rosas analys. Den är "en lite myopisk samtidsspaning som omfattar Europa och USA", den blir rentav i vissa avsnitt till "ett dystert bokslut över Frankfurtskolans kritiska teori" och "blottar [...] en dystopisk socialkonservatism som kanske alltid legat latent i denna tanketradition", osv.
När jag tar fram boken nu minns jag att jag bara läste de tre första kapitlen. Jag hann inte mer, innan något annat fångade min uppmärksamhet. Jag misstänker att det är symtomatiskt.
7 kommentarer:
Frankfurtskolans dystopi - om man i huvudsak tänker på Adorno - är också min. Det blir fulare, ytligare och mer förvirrat för varje år som går.
Vilket "det". Delar av kulturen, besattheten av uppmärksamhet, selfies, konsensus-tänket mm mm. Jag blir snart Sven Stolpe. Men intill dess förblir jag er goda halvsocialist.
Att förbli halvsocialist är i dessa dagar en god sak...
Sen har vi nog alla utrymme för olika tänkesätt och tendenser. Jag läste i yngre år "Minima Moralia" med många förstrykningar, ser jag, så redan då var jag nog dystopiker. Kanske än mer i dag. Men någon Sven Stolpe blir jag aldrig...
Det där med Sven Stolpe är ett av mina stående (ev nattståndna) skämt. Men jag gillar folk mot strömmen. Även om de är lite tokiga, som han. Dessutom rätt briljant, på sitt katolska vis.
Men vi tar av hela vårt hjärta halvsocialismen ; )
Nyutkommen bok: "Pressed for Time: The Acceleration of Time in Digital Capitalism" av Judy Wajcman (Chicago UP)105
"She [Wajcman] argues that we are not mere hostages to communication devices, and the sense of always being rushed is the result of the priorities and parameters we ourselves set rather than the machines that help us set them."
Jo, i grunden är det nog så. Det gäller att välja och att ha "karaktär"...
Ett intressant inlägg och bra kommentarer som man dessutom kan fundera länge och långsamt på.
Speciellt har jag intresserat mig för Hans Ruins artikel. Vad jag tagit till mig från hans artikel är
"Det är som om de tekniker som syftar till ekonomisk effektivisering av arbetslivet (ytterst drivna av vinstsyfte) kryper in i och absorberas av det individuella medvetandet.. Den frihet som består av att styra sig själv och att ta sitt liv i sina egna händer kan då genomgå en inre perversion där människan blir sitt eget självreglerande projekt". Resultatet kan då bli att "Plötsligt ett liv som nyss var så lyckligt och perfekt???.. framstår som en dyster öken där själen jagas av en dold och skoningslös tyrann".(bilden är lite kuslig)
Jag tänker mig att man måste vara medveten om att det kan ske för att i frihet välja och ha karaktär att stå emot. Kanske även hjälp av bloggar som denna.
Birgitta
Tack för den avslutande meningen, Birgitta... Om det i någon mån är sant, så vore jag glad.
Skicka en kommentar