Modiano rörde sig i unga år i de kvarter där den tragiska historien utspelade sig under fyrtiotalet och tycker sig nu ha gått "i Dora Bruders och hennes föräldrars spår. De fanns där redan, i bakgrunden."
"Man föreställer sig att åtminstone platserna behåller ett svagt avtryck av de människor som bott där. Avtryck: ett slags fördjupning eller utbuktning, något urgröpt eller i relief. I fråga om Ernest och Cécile Bruder, om Dora, skulle jag säga: en urgröpning. Varje gång jag befunnit mig på en plats där de har levat har jag fått en känsla av frånvaro och tomhet."Men vilka spår finns egentligen kvar, vilka avtryck lämnar våra levnadslopp efter sig på de platser vi bott, i de trakter vi rört oss i livet? Andra än de materiella spåren, de efterlämnade tingen, i vid mening?
Vad som finns kvar av vår existens är just tomhet - en frånvaro. Men den finns inte i platsen, i rummet, i byggnaderna, i tingen - den finns bara i de efterlevandes minnen.
Frånvaro och tomhet - därför måste Modiano knyta frånvaron och tomheten till påtagligt exakta gatunamn och adresser. Ett slags besvärjelse. Ett slags magiskt tänkande. Som om något av existensen stannat kvar på en bestämd adress.
Jag ser här en förbindelse med Giacomo Leopardi, som i en aforism skriver kritiskt om hur vi gärna knyter en händelse, en företeelse i tiden, till en viss plats - som om vi befinner oss närmare denna händelse när vi är på denna plats, vid t ex ett jubileum, en minnesdag. När händelsen i själva verket glider allt längre bort, bakåt i tiden, som allting annat som en gång var ett unikt ögonblick.
"This is like finding ourselves in places where things have happened which are memorable either in themselves or on our account, and saying that this happened here, and here this, and believing we are, so to speak, nearer to those events than when we find ourselves elsewhere."(Giacomo Leopardi: Thoughts and The Broom. Hesperus Press, 2002. )
8 kommentarer:
Man får ju betänka att alla platser finns inuti en hjärna.
Ibland tycker jag mig se en linje mellan Modianos fascination för minnet/förlusten och det faktum att han faktiskt förlorade sin familj (sin mamma) tidigt.
Ja, jag vet att det är omodernt med en psykologisk vinkel. Men det kan jag ju inte låta mig störas av.
Jo, så är det. Vi som ännu lever har de döda i minnet. Och de är lika nära - eller avlägsna - var vi än är. Å andra sidan - vem sysslar inte med magiskt tänkande, i betydelsen att uppsöka en viss plats, eller bevara saker och ting, som tycks förstärka närvaron av dem?
Tar mig friheten att citera en dikt av Ebbe Linde som jag tycker sammanfattar det hela ganska väl. Han tänker sig att åldrade kamrater långt senare erinrar sig en skidfärd på Brunnsviken:
"En midnatt ...lyhörd...med gnistrande månsken,
det ypperliga glidet, minns du?...Vi åkte skidor på Brunnsviken...
Nanny var med...och Ebbe..."
Så en språkstund, flyktigt frammanat,
faller mitt namn för sista gången.
Sedan är allt borta.
Så ungefär blir det väl.
Det är väl det vi kan hoppas på. Att någon minns en och då helst något positivt som man gjort. Att det domslut som lever kvar sedan fä och fränder dött inte är alltför negativt. Å andra sidan bleknar det nog ganska hastigt bort det också.
Min pappa - som helt okänt - skrev en del melankoliska och snapsiga sånger; hade bland annat en där omkvädet löd. "och glömd är du själv uti världen". Det var förstås föutseende av en berömd skådespelare. Men när jag hörde den igen - i ett program av Bo Bjelvenstam - så tänkte jag: Nej, käre, det är du inte.
Och så kommer andra att tänka om oss. Berömda och oberömda. Hej - efter sen natt.
Det kunde ju för resten vara värre:
"The evil that men do lives after them; the good is oft interred with their bones."
Så vi får försöka vara så snälla som möjligt.
Hej Lennart,
Längesen. Men glad att du läser Modiano och Dora Bruder, en bok jag gillade mycket, en av de bästa jag läst av honom, tror jag.
Tillåter mig att ge adressen till den text jag skrev om boken.
http://franskaromaner.blogspot.fr/2013/01/dora-bruder.html
Karin S som glömt sina lösenord här i världen...
Hej Karin! Ja, det var ett tag sen. Det är i det alltför snabba flödet på Facebook jag ser dig ibland numera... Men Jag klickar fortfarande på den sovande Blott Sverige i hopp om ett uppvaknande...
Din intressanta text om "Dora Bruder" hade gått mig förbi. Nu har jag lagt ett PS med länk i mitt inlägg.
Skicka en kommentar