onsdag 5 februari 2014

Den siste essäisten?

Den avsutande essän i antologidelen i Arne Melbergs "Essä" är Horace Engdahls "Den enskildes form" och den är så bra att jag måste skriva några rader om den. Detta kan även ses som ett litet svar på Bodils inbjudan att läsa Horace Engdahls "Ärret efter drömmen" tidigare i år. Det var i den boken som essän ursprungligen publicerades.

Engdahl utnämner här Freud till en av den moderna tidens främsta essäister .

Han skriver om Sigmund Freuds "Das Unheimliche" (1919) och visar på den essäistiska metod som Freud använder för att analysera "det kusliga". Det är en intressant läsning. Engdahl att menar Freuds "vindlande väg genom ämnet" är mer än ett framställningssätt. "Den är själva forskningsredskapet." Det är ingen traditionell vetenskaplig metod. Freud ger inte en färdig teori, "utan ett fält för eftertanke".

Och här börjar Engdahl att uttrycka sig så som bara Engdahl kan:
"För essäisten är de vetenskapliga begreppen kommandoord som han vägrar att lyssna till, eftersom han rivit av sig gradbeteckningarna. [ ... ] Essä är insubordination."
                                                                   *

Det är ingen tvekan om att Engdahl från sin kulturkonservativa position anser att den traditionella essäns dagar är över.
"Tyvärr har den intellektuella essän idag i många fall övergivit denna öppna hållning och lagt sig till med en hårt polerad briljans, effektiv som konkurrensmedel på den litterära prestigens fält men farlig för genrens hälsa."
Detta till skillnad från Melberg, som visserligen ser essän som hotad av den moderna  medieutvecklingen med bloggar, twitter och facebook, men som ändå lämnar frågan öppen om nya medier kan förnya den essäistiska traditionen.

Engdahl avslutar med dessa njutbara formuleringar:
"Essän är en kvarleva från lantjunkarnas värld, den sista återstoden av en gammal samtalskultur, som fick sin dödskyss när planeringskalendern blev var mans och kvinnas egendom. I databasernas och tvåminutersinslagens epok gör essän ett lika egendomligt intryck som en hästdragen kaross."
"Texter som inte går att sammanfatta! Det är den sista tillflyktsorten för en ålderdomlig, tidsödande, personbunden och svåröverförbar meningsstruktur, som bär det ringaktade namnet kunskap."
"Essän är den enskildes form. Att skriva den är att samtala med sig själv utan att bli störd av de andra. Essäns eufori är av samma art som den lättnad man känner när man lämnar ett sällskap, hur angenämnt det än har varit. Äntligen ensam!"

Kanske är Horace Engdahl själv den siste essäisten?


8 kommentarer:

Einar J sa...

Onekligen lysande rader av herr Engdahl. Låt oss hoppas att han inte är den siste.

Dessutom tror jag att han slår huvudet på spiken angående Freud, som ju aldrig blev gladare än när han fick det litterära Goethe-priset.

Anonym sa...

En liten lagom och lättläst bok av Horace Engdahl följer med mig på alla tågresor sedan jag köpte den på Bok & bibliotek -99. Full av funderingar och luftiga spekulationer, därav titeln; Meteorer. Exempelvis: "Frågan "Har du tänkt på hur du gör när du går?" är nog för att få en människa att snubbla. Av det slaget är filosofernas makt." Härligt!

Lennart Erling sa...

Einar, norbergianblue:
ja, Horace Engdahl är ett salt, alltid läsvärd, ibland (för mig) obegriplig, ibland odräglig, men sällan ointressant.

Bodil Z sa...

Ursäkta min lite sena reaktion, Lennart, men här kommer i alla fall ett sidospår:

När jag läste den här essän - för några veckor sedan - fastnade jag i en småsak. Jag gör lätt det, fastnar i småsaker alltså. Jag tänkte på det tyska ordparet ”heimlich” (hemlig) och ”unheimlich” (kuslig), på vad de betyder och hur de hänger ihop med ”Heim” (hem). Sedan fick tanken gå över till den svenska sidan av just det här språkstaketet. Först velade den lite kring ”hemlig”, som ju betyder det det betyder, men som också kan fresta en att tänka på något ”hemlikt”. Och sedan var jag framme vid ”hus” och ”huslig” och så vred jag lite på det ordet tills det betydde ”hemlig”. Och ”kuslig” verkade besläktat med ”huslig”, fast som en motsats. Vi vet ju att motsatser ligger väldigt nära varandra - liksom skavfötters -i våra huvuden.

Lennart Erling sa...

Bodil,
ingen orsak till ursäkt - det här är Den långsamma bloggen.
Jag läser med intresse din kommentar, en gång och sen en gång till och ytterligare en gång, och försöker hänga med i vridningarna. Du är något på spåren här (mycket passande en svensk fredagskväll), men jag ger upp och hoppas på att en känd etymologi i London tar sig an detta...

Bodil Z sa...

Äsch, Lennart, jag har nog fortfarande lite feber, så det här hänger nog inte riktigt ihop. Jag kanske i stället skulle läsa om den här essän?

Trevlig kväll!

Hanneles bokparadis sa...

då ska du läsa Sara Danius, ex om Prost o Benjamin

Lennart Erling sa...

Jag har läst henne i DN och vägt "Den blå tvålen" i handen, men inte kommit längre. Hon verkar klok.