onsdag 11 december 2013

Varför Facebook?

Den uppmärksamme läsaren ser i högerkanten här att jag numera också finns på Facebook.
Vilket har väckt en viss förvåning, eftersom jag alltid har sagt: aldrig!
Vilket man som bekant aldrig ska säga.

Varför Facebook?
Det enkla svaret är att jag gav efter för min nyfikenhet. Vad skriver den och den och den?
Min tanke är också att låta Facebook vara ett "skyltfönster" för Den långsamma bloggen. Och kanske en plats för ett och annat infall, som inte hinner/kan utvecklas till ett blogginlägg. Och liksom i bloggen vill jag vara personlig utan att bli privat.

Och så kan jag fortsätta med att stilla min nyfikenhet.

Efter snart två veckor har jag upptäckt lite av vad Facebook betyder (ja, ja, jag vet, långt efter att alla andra gjort det…). Mer än bloggen är Facebook ett socialt medium. Och eftersom jag är dålig på det sociala området har Facebook redan inneburit en del både väntade och oväntade kontakter, både förnyade och alldeles nya.

Jag har också upptäckt att det förs en del intressanta diskussioner på Facebook. Och att det går undan - med viss förundran följde jag nyss en diskussion i realtid allt eftersom kommentarerna dök upp. Lite för snabbt för en trög tänkare som jag. Och var finns eftertanken? Det är lätt att halka iväg med orden.

I det stora hela är jag hittills fascinerad - och lite fundersam. Ska jag verkligen ytterligare trassla in mig i nätet? Jag som kanske rentav redan är skadad ("The deep reading that use to come naturally has become a struggle.")? Hur mycket tid kommer att gå åt till klickande hit och dit? Kika på kul nonsens? Och kommer jag att försumma den långsamma läsningen? Bloggen?

Ännu överväger nyfikenheten och fascinationen. Många frågor. Vi får se hur det går.


10 kommentarer:

Gabrielle Björnstrand sa...

Jag tycker man blir lite som ett barn på ett nöjesfält (nu pratar jag twitter, jag har avstått facebook). Man går runt vimmelkantig och äter för mycket sockervadd och laddar upp med en nalle och en meter polkagris och vill ändå ha mer. Och sen med ens är det nog. Man har tröttnat på att krocka med bilar och kolla självlysande skelett.

Men - ärligt - sen finns det ju enormt mkt bra info på twitter.
Att allt detta internettande summerat gör avbräck i läskonsten råder inget tvivel om.
Jag tror ändå inte att du är typen som om två månader utbrister: Jag har 101 vänner på Fejan ; )

Lennart Erling sa...

Du är klok som vanligt, Gabrielle… Men kan jag inte både få äta kakan och ha den kvar?

Gabrielle Björnstrand sa...

Jo, det är ju det jag menar. Ät så mkt du orkar. Sen så...hehe.

Einar J sa...

Eftersom jag funnits på Facebook i ett par år kan jag bidra med mitt lilla vittnesbörd.
Huvudskälet för min del var kontakten med en del släktingar, framför allt syskonbarn som bor långt ifrån. Även en del forna arbetskamrater.
Men sen har jag också använt fb som annonstavla för min blogg, vilket bland annat medfört att jag får fler tecken på att den läses på så sätt.
Jag kollar fb flitigt, men skriver dock sällan där. Och twitter har jag bestämt mig för att hoppa över. Det räcker mer än väl med den medieuppkoppling jag redan har... Man vill ju gärna läsa böcker också! :)

Lennart Erling sa...

Einar, ditt vittnesbörd lugnar mig en smula… Vi har ungefär samma syn på fb, tror jag.

Gabrielle Björnstrand sa...

Jag tror jag har en paranoid inställning till FB, skraj att några enträgna gamla skolkamrater eller über-rara ex ska dyka upp. Samt - förstås - att hamna i ännu en klickavidare-grej.

Twitter är mer som en anslagstavla. Info.

Gustaf Erling sa...

Bara du inte går i någon av de fällor som finns, Lennart. http://www.huffingtonpost.com/wait-but-why/annoying-facebook-behavior_b_4081038.html

Lennart Erling sa...

Gustaf - jag trodde du kände mig bättre...

Gabrielle RW sa...

Facebook är bra om man använder det klokt och ett inte alls dumt sätt att hålla kontakt med vänner och avlägsna släktingar. Jag har "hittat" släktingar jag knappt visste att dom fanns och det har känts värdefullt med en lite lagom kontakt. Likaså med vänner jag inte ser så ofta. Dessutom - som du skriver, Lennart - kan man lägga länk till sin blogg. Jag gör inte det med automatik utan väljer vilka inlägg jag vill informera fb-kompisarna om.
Dessutom kan jag följa en del debatter som fb-vänner för som är mer insatta i olika samhällsfrågor än jag är. Lärorikt många gånger faktiskt. Twitter däremot...nej, jag har provat men inte fastnat där. Hittills i alla fall.

Lennart Erling sa...

Gabrielle RW,
ja, det är ungefär så det har varit dessa två veckor med facebook. Hur klokt det är vågar jag nog inte säga något om än. Men jag fortsätter.