lördag 5 januari 2013

Jag läser Imre Kertész

När jag hade läst Imre Kertész "Mannen utan öde" och "Dossier K - en självbiografi" la jag dem åt sidan. På något sätt överväldigad - jag hittar inget bättre ord. Hur i all världen skulle jag kunna skriva något vettigt om dessa böcker? Jag borde läsa "Galärdagbok" först. Och åtminstone något av sekundärlitteraturen.
Men det här är ju en blogg. Det här är ju bara nedkastade, spridda anteckningar efter läsning.

Kertész poängterar i "Dossier K - en självbiografi", vilket gör intervjuaren lite misstrogen, att "Mannen utan öde" inte är en självbiografi, trots att den grundar sig på Kertész eget liv, utan en roman, en skapad fiktiv värld, och, säger Kertesz:
"redan från den allra första meningen kan du känna att du träder in i en underlig, suverän värld, där allt, mera exakt vad som helst kan ske. Och i takt med att berättelsen fortskrider tilltar hos läsare känslan av att vara förlorad, han känner mer och mer hur han mister fotfästet..." 
Precis så var det. Det är det jag menar med överväldigad.

Jag ska inte relatera handlingen i boken här, mer än att huvudpersonen György Köves som fjortonårig jude deporteras från Budapest till förintelselägret Auschwitz-Birkenau och sedan till ett koncentrationslägret Buchenwald,  där han överlever trots alla umbäranden och räddas som levande död till ett slags lägersjukhus och där han befinner sig när allierade trupper befriar lägret.

När Köves så efter ett år återvänder till Budapest träffar han på spårvagnen en journalist som vill skriva en artikelserie om hans upplevelser i koncentrationslägrens helvete.
Men han menar sig inte ha upplevt något helvete. Fasor - ja, naturligtvis. I ett koncentrationsläger är fasor något naturligt. Men där liksom överallt annars går tiden steg för steg och om man överlever klarar man av ett steg i taget, når en insikt i taget och det är tiden som gör att man i bästa fall kan klara sig -
"om den här tidsföljden inte fanns och hela insikten drabbade oss med en gång där på ort och ställe är det möjligt att varken vårt huvud eller vårt hjärta skulle orka med det" 
Kan man skildra Förintelsen som något annat är en obegriplig ondska? Kertész är i intervjuboken kritisk mot vad han kallar den "till ett biblioteks storlek uppsvällda ... lägerlitteraturen." Om jag förstår Kertész rätt så vill han visa att även Förintelsen har sin rationalitet, sin "normalitet". Man kan inte förstå den som sprungen ur en obegriplig ondska, ett drabbande öde. Det obegripliga är begripligt. Det ofattbara är fattbart. Och Kertész vill inte se sig som offer för ett obegripligt öde.

Imre Kertész

Georg och Eva Klein menar i bokens förord att det är romanjagets totala illusionslöshet som får honom att överleva. Han ser vad som sker och noterar och berättar, lågmält och till synes lidelsefritt. Som här:
" ... i grund och botten kunde det inte heller ha gått så mycket annorlunda till - åtminstone var det vad jag föreställde mig. När allt kom omkring hade man också här satt sig ner, så att säga slagit sina kloka huvuden ihop; visserligen var det inga skolpojkar, naturligtvis, utan vuxna, mogna män, eventuellt, eller - om jag tänker efter - alldeles säkert herrar i respektingivande kläder, med cigarrer och medaljer, idel befälhavare som inte fick störas just nu - så föreställde jag mig det. Så tänker en av dem ut det där med gasen; en annan kommer genast på badet; en tredje tvålen; en fjärde lägger till blommorna, och så vidare. En del förslag kanske de diskuterade mer ingående och bättrade på, men andra blev de genast glada åt och hoppade upp (jag vet inte varför men det var så jag ville ha det: de hoppade upp) och smällde ihop handflatorna - allt det där var mycket lätt att föreställa sig, åtminstone för mig. Sedan blev befälhavarnas fantasier omsatta i verklighet av många ivriga händer, under mycket spring och flängande, och jag var tvungen att medge att uppvisningen otvivelaktigt var en framgång."
Men är det en medveten illusionslöshet, en medveten hållning?
Eller är det inte naivitet, bristande insikt, en barnslig tillit till att allt skulle ordna sig? Som Kertész uttrycker det i intervjuboken:
"en ofördärvad naivitet som skyddar honom från känslan av total prisgivenhet och total hopplöshet. En vuxen människa kan man knäcka mycket snabbare."
Köves söker upp lägenheten där han bott med sin far och styvmor och finner att den, som så mycket av judisk egendom, har tagits över av främmande människor. Han blir inbjuden till grannar och i ett samtal med två gamla män, på romanens sista sidor, utspelas det Kertész kallar
"det katharktiska ögonblick i vilket Köves inte bara genomskådar utan även är i stånd att förklara sitt öde".
Han blir bjuden på mat och männen berättar om vad som hänt i Budapest, om de svåra förhållandena där och att de inte kunnat göra något, att de är offer. Men Köves invänder att det för dem, liksom för alla och alltid handlar om att de tog steg efter steg och att det bara i efterhand framstår som färdigt och oåterkalleligt avslutat, som ett på förhand givet öde.
"Det gick inte, det måste de försöka förstå, det gick inte att ta ifrån mig allt, det kunde inte vara så att jag varken var vinnare eller förlorare, att jag inte fick ha rätt och inte heller kunde ha misstagit mig, att jag varken var orsak till eller ett resultat av någonting, jag kunde helt enkelt inte - försök inse det, nästan bönföll jag dem - svälja den löjliga bitterheten att bara vara oskyldig."
"varför ville de inte inse detta: om det finns ett öde är friheten inte möjlig; om däremot, fortsatte jag, och jag blev själv alltmer förvånad, talade med allt större hetta - om däremot friheten finns då finns det inget öde, det vill säga [ ... ] det vill säga då är vi själva ödet".
Jag har läst de här avslutande sidorna flera gånger. Men jag vet inte om jag egentligen förstår vad Kertész menar. Kanske kommer "Galärdagboken" att hjälpa mig.

11 kommentarer:

Karin S sa...

Han är inte helt lätt att förstå alla gånger, den gode Kertész, men jag minns de sista orden i Mannen utan öde (i Maria Ortmans översättning): "Ja, det är om det, om koncentrationslägrets lycka jag borde berätta för dem nästa gång de frågar. Om de frågar. Och om jag själv inte glömmer det."

Det är, vad jag minns, en rätt märklig utsaga, efter det att man läst boken. (Jag borde läsa om den.)
Kanske en enkel tolkning, men om allt inte ska vara förgäves, så måste bokens jag liksom vara en del av det samhälle som också kom att frambringa Auschwitz?
Det är så jag minns min läsning, hur den unge (mycket unge!) pojken liksom identifierar sig med förövarna, inte med offren.
Han vill helt enkelt, kosta vad det kosta vill, vara herre över sitt eget öde, eller åtminstone ha ett visst inflytande över det. Det vill säga - det finns inget öde. Vi formar våra öden.
Jättejobbig inställning hos vem det än vara månde.
Och särskilt hos en författare som gått igenom Auschwitz.

Hur som, du måste också läsa Haffners bok En tysk mans historia. MÅSTE.

Jag vill minnas att Primo Levi i någon text förklarade något i stil med att Auschwitz var hans universitet. En helt barock grej för mig, men han fick det att låta naturligt. Här träffades (under omständigheter där de allra flesta dog) unga människor från Europas alla hörn. Här talades alla språk, här var liksom en sorts campus. Förutom att du då - för att överleva - måste bli en del av systemtet och bidra till morden, förutom då att allt var helt hårresande så var det HÄR och ingen annanstans han formades.

Folk frågade honom ofta senare var han hade lärt sig så bra tyska. I Auschwitz, svarade han.
Man måste kunna tyska och/eller polska för att ha ett minimum av chans. Han kunde tyska innan, han lärde sig mer, han var kemist och det blev hans räddning. Men han blev, i och med det, en del av själva dödsmaskinen.

Ja, när du läst Haffner kan du läsa Levi, om du inte gjort det.
Jag tycker att han är lika bra som Kertész, fast på ett helt annat sätt.

Lennart Erling sa...

Tack för blixtsnabb kommentar, Karin! Dessutom en kommentar till ett inte riktigt färdigt, kanske virrigt inlägg... En grej i det du skriver måste jag fundera på. Återkommer.
Men Haffners bok har jag beställt. Den är på väg. Jag lydde ditt råd redan förra gången...

Karin S sa...

Bra! (Haffner)

Och jag håller med dig, man fattar inte allt när man läser Kertész. Den senaste jag läste tyckte jag nog att jag begrep rätt väl, dagboken på från Budapest till Berlin. Men sen har jag ett minne av en bok (inte vilken) där han håller på och diskuterar mest och det jag minns är att han inte "säger ett jude-nej" till att få barn. Han är visst lite olycklig med en kvinna.
I alla fall, den grejen har jag aldrig begripit.
Bara som ett exempel.

Å andra sidan, så glad man blir då man tycker att man faktsiskt fattar och man ser något från ett helt nytt håll!?

Jag borde nog läsa om en del, inser jag.

Bengt O. sa...

Nu har jag ju inte läst boken och kommer väl knappast att göra det men de allra sista raderna som du citerar tycker jag är utomordentligt viktiga också -och kanske framför allt- i vardagligare situationer. "om det finns ett öde är friheten inte möjlig; ...om däremot friheten finns då finns det inget öde, ..-det vill säga då är vi själva ödet".

Determinismen eller känslan av att allt är ödesbestämt är en villfarelse och egentligen en feg undanflykt från det ansvar som läggs på våra axlar från det att vi växer upp. En uppgivenhet: "det finns en mening med allting som sker." Den är skuld till mycken olycka, främst kanske genom den organiserade religionen, något vi kan se nu varje dag i mellanöstern och nordafrika.

"Jag har aldrig förstått, sade Rostfria Karlsson, vad det skulle tjäna till att livet hade en mening. Alltsammans skulle bara bli ännu mera arbetsamt." (Torgny Lindgren).

Meningen skapar vi själva.

Insh'allah.

Lennart Erling sa...

Karin,
i din förra kommentar skrev du att Köves i Mannen utan öde liksom identifierar sig med förövarna, inte med offren. Men så tycker jag inte att det är. Att han inte vill se sig som ett oskyldigt offer - fastän han är det, som jude - det är klart. Han säger att han inte vill "svälja den löjliga bitterheten att bara vara oskyldig".
Jag vet inte om det är en riktig tolkning, men offerrollen tar ifrån honom hans människovärde, det att det är han själv som tar stegen, oavsett var han befunnit sig.
Som sagt, jag måste läsa mer av Kertész och läsa om, det är nödvändigt om jag ska kunna förstå detta väsentliga författarskap.

Lennart Erling sa...

Bengt O.,
jag är av samma åsikt: det är meningslöst att söka en ödesbestämd mening med våra liv. De blir vad vi under givna omständigheter gör dem till. Men hur spritt är inte ödestänkandet? Livets öppenhet i varje ögonblick kan ju vara outhärdlig. Så tryggt då att hitta förutbestämda, meningsfulla mönster. Och helst det rätta svaret på varje fråga.

Karin S sa...

Både Bengt och Lennart,
Men just i förhållande till Auschwitz blir ju tanken att man själv skapar sitt öde närmast omöjlig? Samtidigt som det är lite det han ändå försöker säga?
Jag vill minnas att han även fick kritik för den här berättelsen, just av den anledningen.

Öht har man väl börjat ta fasta på judiskt motstånd, att det faktiskt fanns, eftersom offerbilden varit så totalt dominerande.

Mest Lennart,
Som jag minns det så är det framför allt i början av berättelsen den identifikationen finns, sen hänger den inte kvar.

En annan grej man kan fundera på, särskilt om man tänker på det Primo Levi säger (också) är väl hur den här erfarenheten då, dödslägret, blir liksom det som danar de (unga) överlevande. Det tycker jag nästan är det svåraste med alltsammans på något vis. Kan låta knäppt, jag vet, men det är liksom inte en parentes i de här människornas liv, det är den erfarenhet de får med sig av vad det är att vara en människa.

I Kertész författarskap är det otroligt närvarande, liksom då den andra diktaturen han sen befinner sig i, men senare.
Men hans revolt består liksom i att vara jude. Att framhärda i att vara jude. Och att aldrig låta sig snärjas, att behålla ett inre rum där text och musik gör honom fri.

Det här blev också en lite virrig kommentar.

Det jag minns som den stora aha-upplevelsen med Mannen utan öde är att författaren lyckades göra hela skeende "normalt" och begripligt. Innan hade jag mest läst saker som att "det finns inte ord", det går inte att förstå osv.
Kertész visar att det visst finns ord. Allt människan kan hitta på finns det ord för, men i just den här romanen är det faktiskt han som uppfinner orden, hela den världen - och gör den just begriplig.

Jag tänker också på mina egna föräldrar, ungefär jämnåriga med Kertész och hur de beskriver sina barndomar. Man lydde. Det fanns en samhällshierarki och man kom liksom inte på tanken att ifrågasätta och säga emot.
Det är också det - som jag minns det dåligt - som Kertész lyckas visa i den här romanen.

Det enda som fortfarande återstår som lite obegripligt är hur tyskarna resonerade och agerade, och svaret på det får man alltså i Haffners bok-
Och voilà: det finns ord.

Lennart Erling sa...

Karin,
jag får återkomma när jag sluppit ut ur grottekvarnen...

Bengt O. sa...

Ett värdefullt meningsutbyte. Givetvis har man inte full kontroll över sitt öde, ibland kanske ingen kontroll alls. Man kan vara hjälplöst utlämnad till omgivningens orkanvindar. Men det betyder inte att det är förutbestämt. Och framför allt inte att det finns en mening med allt som sker.

Lennart Erling sa...

Karin,
jag har bara börjat läsa "Galärdagbok", så jag ska nog inte säga så mycket mer just nu.
Ang"hur tyskarna resonerade och agerade" så damp Haffners bok ner här idag. Det är en annan vinkel. Och Götz Aly: "Hitlers folkstat" har tagit några steg framåt i Att läsa-hyllan... Det här börjar likna ett större projekt...

Karin S sa...

Lennart: Kör på och återkom när/om du känner för det.

Bengt: :D (jag kör med smileys, till mina barns förskräckelse)