söndag 28 oktober 2012

"denna egendomligt tryckande och hetsande känsla av att alltid behöva vara någon särskild"

I natt var det fem minus. Sedan värmde solen upp och det blev fem plus. Klarblå himmel. När jag räfsar löv stör jag koltrastarna som kalasar på nedfallna päron. Vi klipper ner vinrankan och städar ur växthuset. Jag kör in ved. Blir trött, men det känns skönt att äntligen hugga i med praktiska ting igen. Och under tiden tänker jag på vad jag ska skriva om Lars Gustafssons nya roman "Mannen med den blå cykeln".

Lars Gustafsson gör en W. G. Sebald, dvs illustrerar en roman med fotografier. Fast egentligen tvärtom, för till skillnad från Sebald så utgår han från fotografierna och låter, som han skriver i ett efterord, "en spontan berättelse flöda fram ur bildernas djup".

I boken finns nio fotografier, alla i sepia, alla tagna på 1920-talet av den unge amatörfotografen Einar H. Gustafsson (1907-1992), Lars Gustafssons far. 

Mannen med den blå cykeln är Jan Viktor Friberg, försäljare av hushållsmaskinen Electrolux Assistent i distriktet Västerås-Mälaröarna-Hamre. En höstmorgon 1953, efter ett gräl med hustrun, som förklarar att det vore lika bra om han inte kom hem mer, tar han den gula rälsbussen från Västerås station 7.40 till Kolbäck, för att sedan med demonstrationsapparaten på pakethållaren cykla ut på den västmanländska landsbygden.

Hans liv känns meningslöst.
"Han var, blev det sagt, en odugling och skulle förbli en odugling. Med allt hade han misslyckats. För honom fanns det inget hopp."
Han har ringa framgång med försäljningen. Och till slut en sådan otur att han cyklar omkull och skadar handleden i den grusade allén på väg fram till en herrgård. Han kommer in i ett kök där tre kvinnor är sysselsatta med att koka in svamp och att skala kanelpäron. De tar först knappast någon notis om honom och när han talar ber de honom tala tyst, för en gammal dam ligger och dör i huset. Han har svårigheter med att hantera situationen. Hur ska han ta sig till Kolbäcks station i tid? Borde han inte presentera hushållsmaskinen för kvinnorna i köket? Men handleden smärtar och på något sätt tar detta märkliga hus honom i besittning. 

Han visas in i en salong. Nu inleds en kväll där hans verklighetsuppfattning svajar och husets folk ständigt tar honom för någon annan. Han somnar till i en fåtölj. Han möter gårdens ägarinna som tror att han är pianostämmare och ett förvirrat samtal utspelar sig. Han blir åter sittande ensam i rummet med kristallkronor och med eld bakom kakelugnsluckorna och med vinden ristande i de höga fönsterna. På ett bord ligger ett fotoalbum som han bläddrar i. Det innehåller fotografier från tjugotalet, tagna av den fiktive poeten Oswald Grane, ägarinnans farbror.

Han slumrar till igen och fotografierna tycks utlösa bokens olika berättelser. Är de ett slags flykt? Friberg har ju sedan barndomen gåvan att kunna "flyga bort, avlägsna sig, upphäva sig själv ... [N]är en situation blev alltför komplicerad att förstå eller alltför plågsam för att utstå kunde han bli en annan person, på väg någon annanstans, i en annan tid och i ett annat rum."
"Det enda han just nu ville var att förbli djupt nedsjunken i denna fåtölj, att glömma var han var och vart han var på väg, kort sagt att ett ögonblick befria sig från denna egendomligt tryckande och hetsande känsla av att alltid behöva vara någon särskild, som föreföll honom vara den största olägenheten med att vara människa."
Ju mer jag funderar på det, desto mer tror jag att kärnan i den här romanen handlar om den avgrund som kan öppna sig om vi inte längre riktigt kan hålla fast vid det som vi förmodligen alltför mycket tar för givet: att vi är den vi är. Eller om vi ifrågasätter det trots allt nödvändiga fasthållandet vid en identitet. Om vi inser att meningsfullhet inte riktigt ingår i existensens villkor.
"Varför var han här? Varför måste han låtsas att han var försäljare? Måste han över huvud taget låtsas att han var någon särskild?"
Jag nöjer mig med detta. Trots sitt ringa omfång är det en roman som kan beskrivas på flera sätt. Läs t ex vad Einar J. skriver på Rapsodi. Och som tål, nej kräver, mer än en läsning.

Bokens berättelser är fantasifulla - kapitlet "Irene möter Vemsomhelst" får mig att associera till Alice i underlandet - men som så ofta hos Lars Gustafsson också djupt förankrade i den västmanländska geografin. Här finns kanalskeppare, sjön Åmänningen och den oändligt djupa Bo gryta. Och på ett lekfullt, men ändå oroande, sätt vävs existentiella frågor in i berättelserna och det uppstår märkliga förbindelser mellan tidsskikt, personer och händelser.
Kort sagt: varje Lars Gustafsson-fan har fått en tidig julklapp.

6 kommentarer:

Gabrielle Björnstrand sa...

Ska läsa noggrannare senare. Men - vet inte varför jag genast kommer att tänka på Olle Ljungströms låt: Jag spelar vanlig.

Den titeln är bra!

Einar J sa...

Jag tycker du tar fatt i en viktig del av den här berättelsen när du nystar i identitetstråden, eller frågan om varför man måste vara någon särskild. En rik och underfundig bok är vad det är.
Johan Lundbergs recension i Expressen är också mycket insiktsfull, faktiskt den bästa jag läst av dem jag hittat i dagspressen (på nätet). Finns här:
http://www.expressen.se/kultur/lars-gustafsson-mannen-pa-den-bla-cykeln/

Björn Nilsson sa...

Undrar om det är samma sorts hushållsassistent som fortfarande finns i mitt kök? Tung jäkel, stabil. Från 1949, efter drivremsbyte för drygt tio år sedan går den ännu - lite trögt men troget. Är tydligen självsmörjande också. Jag använder den vid brödbak ibland. Snacka om kvalitet på dåtidens grejor!

Gabrielle Björnstrand sa...

Efter att ha läst Lennarts roliga, och kongeniala anmälan, så kan den - som inte är urgammal Gustafsson-fan - också provläsa lite cykel på Gustafssons egen blogg, här: http://larsgustafssonblog.blogspot.se/2012/09/mannen-pa-den-bla-cykelnett-lasprov.html

Lennart Erling sa...

Einar,
jag läste Johan Lundberg och kan bara hålla med dig.
Det är inte lätt att skriva om den här boken, ens efter en omläsning. Jag kommer att återvända till den, som man gärna gör när det gäller LG.

Björn
1949 skulle grejerna hålla. Nu ska de snabbt gå sönder.

Gabrielle,
tack! Kan du förresten förstå varför LG envisas med vit text på svart botten? Jag såg att även du uppmanat honom att ändra...

Lars sa...

Hej,

Besökstoppen är en helt ny bloggtopplista som har fiffiga funktioner som att kunna knyta etiketter till sitt konto och en sökfunktion på sidan. Detta för att bloggläsare ska kunna hitta nya bloggar på ett enkelt sätt. Hela idén med Besökstoppen är att sidan riktar sig främst till bloggläsare och inte bara bloggare, som andra topplistor riktar sig till.

Medlemmar får en lättillgänglig och snyggt presenterad statistik och självklart kommer det generera mer besök till er blogg eftersom fler kommer att uppmärksamma den via Besökstoppen. Medlemskap är så klart gratis.

Vi kommer att satsa mycket på Besökstoppen så att den kommer att nå en bred publik, så missa inte chansen att vara med ifrån början. De 100 första bloggare som registerar sig kommer även att få synas i reklamspotten under en veckas tid när Besökstoppen har börjat bli populär. Detta som ett tack till Er som är med ifrån början.

Mvh
Besökstoppen