I natt var det fem minus. Sedan värmde solen upp och det blev fem plus. Klarblå himmel. När jag räfsar löv stör jag koltrastarna som kalasar på nedfallna päron. Vi klipper ner vinrankan och städar ur växthuset. Jag kör in ved. Blir trött, men det känns skönt att äntligen hugga i med praktiska ting igen. Och under tiden tänker jag på vad jag ska skriva om Lars Gustafssons nya roman "
Mannen med den blå cykeln".
Lars Gustafsson gör en W. G. Sebald, dvs illustrerar en roman med fotografier. Fast egentligen tvärtom, för till skillnad från Sebald så utgår han från fotografierna och låter, som han skriver i ett efterord, "en spontan berättelse flöda fram ur bildernas djup".
I boken finns nio fotografier, alla i sepia, alla tagna på 1920-talet av den unge amatörfotografen Einar H. Gustafsson (1907-1992), Lars Gustafssons far.
Mannen med den blå cykeln är Jan Viktor Friberg, försäljare av hushållsmaskinen Electrolux Assistent i distriktet Västerås-Mälaröarna-Hamre. En höstmorgon 1953, efter ett gräl med hustrun, som förklarar att det vore lika bra om han inte kom hem mer, tar han den gula rälsbussen från Västerås station 7.40 till Kolbäck, för att sedan med demonstrationsapparaten på pakethållaren cykla ut på den västmanländska landsbygden.
Hans liv känns meningslöst.
"Han var, blev det sagt, en odugling och skulle förbli en odugling. Med allt hade han misslyckats. För honom fanns det inget hopp."
Han har ringa framgång med försäljningen. Och till slut en sådan otur att han cyklar omkull och skadar handleden i den grusade allén på väg fram till en herrgård. Han kommer in i ett kök där tre kvinnor är sysselsatta med att koka in svamp och att skala kanelpäron. De tar först knappast någon notis om honom och när han talar ber de honom tala tyst, för en gammal dam ligger och dör i huset. Han har svårigheter med att hantera situationen. Hur ska han ta sig till Kolbäcks station i tid? Borde han inte presentera hushållsmaskinen för kvinnorna i köket? Men handleden smärtar och på något sätt tar detta märkliga hus honom i besittning.
Han visas in i en salong. Nu inleds en kväll där hans verklighetsuppfattning svajar och husets folk ständigt tar honom för någon annan. Han somnar till i en fåtölj. Han möter gårdens ägarinna som tror att han är pianostämmare och ett förvirrat samtal utspelar sig. Han blir åter sittande ensam i rummet med kristallkronor och med eld bakom kakelugnsluckorna och med vinden ristande i de höga fönsterna. På ett bord ligger ett fotoalbum som han bläddrar i. Det innehåller fotografier från tjugotalet, tagna av den fiktive poeten Oswald Grane, ägarinnans farbror.
Han slumrar till igen och fotografierna tycks utlösa bokens olika berättelser. Är de ett slags flykt? Friberg har ju sedan barndomen gåvan att kunna "flyga
bort, avlägsna sig, upphäva sig själv ... [N]är en situation blev alltför komplicerad att förstå eller alltför
plågsam för att utstå kunde han bli en annan person, på väg någon
annanstans, i en annan tid och i ett annat rum."
"Det enda han just nu ville var att förbli djupt nedsjunken i denna fåtölj, att glömma var han var och vart han var på väg, kort sagt att ett ögonblick befria sig från denna egendomligt tryckande och hetsande känsla av att alltid behöva vara någon särskild, som föreföll honom vara den största olägenheten med att vara människa."
Ju mer jag funderar på det, desto mer tror jag att kärnan i den här romanen handlar om den avgrund som kan öppna sig om vi inte längre riktigt kan hålla fast vid det som vi förmodligen alltför mycket tar för givet: att vi är den vi är. Eller om vi ifrågasätter det trots allt nödvändiga fasthållandet vid en identitet. Om vi inser att meningsfullhet inte riktigt ingår i existensens villkor.
"Varför var han här? Varför måste han låtsas att han var försäljare? Måste han över huvud taget låtsas att han var någon särskild?"
Jag nöjer mig med detta. Trots sitt ringa omfång är det en roman som kan beskrivas på flera sätt.
Läs t ex vad Einar J. skriver på Rapsodi. Och som tål, nej kräver, mer än en läsning.
Bokens berättelser är fantasifulla - kapitlet "Irene möter Vemsomhelst" får mig att associera till Alice i underlandet - men som så ofta hos Lars Gustafsson också djupt förankrade i den västmanländska geografin. Här finns kanalskeppare, sjön Åmänningen och den oändligt djupa Bo gryta. Och på ett lekfullt, men ändå oroande, sätt vävs existentiella frågor in i berättelserna och det uppstår märkliga förbindelser mellan tidsskikt, personer och händelser.
Kort sagt: varje Lars Gustafsson-fan har fått en tidig julklapp.
