Zygmunt Bauman

I grund och botten är jag (ärke-)humanist och borde därför bara ägna mig åt själens speglingar i litteratur och tanke, gärna med en dragning åt den mystik som följer med varje djup meditation över tillvarons obegripligheter.

Ändå fastnar jag ständigt i samhällsvetenskaplig läsning. Som nu, när jag läst Zygmunt Bauman: "Living on borrowed time - conversations with Citlalj Rovirosa-Madrazo", Polity 2010.

Jag skrev tidigare om boken här.

Zygmunt Bauman är en mycket klok, insiktsfull, illusionslös och skarp samhällskritiker, still going strong och flödande produktiv vid hög ålder. Jag har läst en del av hans produktion. (Oj, jag räknar till fjorton titlar i hyllan...)

" 'Communist nostalgia' is for me out of the question", skriver han i "Living on borrowed time".

"Communism ... however attractive and emboldening it may sound in words, proves in its practical application to be a shortcut to the cemetery of liberties, and to slavery, whenever it is executed."

Däremot är han socialist.

"Socialism means to me a heightened sensitivity to inequality and injustice, oppression and discrimination, humiliation and the denial of human dignity. To take a 'socialist stance' means opposing and resisting all those outrages whenever and whereever they occur, in whatever name they are perpetrated and whoever their victims are."

I den meningen är också jag socialist, eller "vänster" eller vad man nu vill kalla det. När det gäller svensk partipolitik, däremot, är jag hemlös.

En av de många frågor som diskuteras i boken är att det i de västliga kapitalistiska ekonomierna uppstått vad Bauman kallar "a redundant population".

Globaliseringen har lett till att det inte längre finns några jungfruliga, icke-exploaterade områden i världen kvar, som kan koloniseras av väst och dit ett överskott av varor eller människor kan exporteras. När produktionsdriven ekonomi avlösts av konsumtionsdriven så blir de som inte längre behövs i produktionen, de arbetslösa, sjuka och utslagna, ett slags "flawed consumers", alltför fattiga för att fylla rollen som fullvärdiga konsumenter.

"people lacking the resources to add to the capacity of the consumer market while creating another kind of demand to wich consumer-oriented industry cannot respond and which it cannot profitably 'colonize'. Consumers are the prime assets of a consumer society; flawed consumers are its most irksome and costly liabilities."

Vi känner igen skallet mot de "bidragsberoende". Och det handlar då inte om bankerna...

Denna nya situation för kapitalismen, där allt från privat konsumtion till imperialistiska krig sker på kredit, för att hjulen inte ska stanna, har skapat en "klaustrofobisk atmosfär", med digra konsekvenser.

"These new circumstances, and the claustrophobic atmosphere they emanate, go long way towards explaining and comprehending the current proliferation of 'neighbourly imperialisms', the large number of civil wars that all to often degenerate into the kind of banditry traditioally associated with gang wars, the rebirth of rapacious nationalisms and tribal sentiments, and the multiplying inflammations of genocidal tendencies. They also go a long way towards explaining the recent invention of the 'underclass', and the widespread tendency inside the 'developed' countries to criminalize problems once defined as 'social'."

Före stormarknaderna

Det fanns en tid före massbilismen och stormarknaderna, när inköp av dagligvaror kunde ske i någon av den kooperativa handelsföreningen Framåts tre butiker. En Tvååker, en i Himle och en i Galtabäck.

Jag påminns om detta vid en städning, som rörde om i husets kulturlager.

Nå, Konsum Framåt i Tvååker finns fortfarande kvar. Det är där vi helst handlar.

Reklamen hade börjat dyka upp på påsarna. Men den känns inte så påträngande.

Konsten att hålla två tankar i huvudet samtidigt

Det borde hända lite mer här, för att vara en blogg. Kanske vårsolen kommer att väcka mig?

En notis, i all hast.

Jag har bara berört Vilks-debatten en gång, här. Beroende på att den, som jag ser det, tappat alla rimliga perspektiv. Om jag inte haft så stor respekt för ankor hade jag använt uttrycket "ankdamm".

I dagens DN skriver Ulrika Knutsson klokt, under rubriken "Yttrandefrihetens storhet. Lars Vilks får förnedra och jag får kritisera". (Ännu inte på nätet).

Hon använder formuleringar som jag själv använt i diskussioner den sista tiden.

"Jag förvarar Vilks frihet att förnedra vem han vill. Men jag försvarar också allas frihet att kritisera honom för detta. Det måste gå att hålla två tankar i huvudet samtidigt."

Italo Svevo: As a man grows older

Italo Svevo är mest känd för sin roman "Zenos bekännelser" (1923) (som jag skrivit om här), men han skrev tidigt två romaner, "Una vita" (1892) och "Senilità" (1898), som inte väckte någon som helst uppmärksamhet.

Men så fick Svevo en lärare i engelska hos Berlitz i Trieste, James Joyce, som läste "Senilità" och uppmuntrade Svevo att fortsätta skriva.

Någon har hävdat att Svevo stod modell för Leopold Bloom.

Jag har läst "Senilità" i engelsk översättning. (Titeln "As a man grows older" föreslogs av Joyce).

Emilo Brentano är tjänsteman på ett försäkringsbolag i 1890-talets Trieste. Han är ogift och oerfaren, snart fyrtio och lever ett inrutat och inskränkt liv tillsammans med sin syster. Han vantrivs med tillvaron och för att få något ut av livet förälskar han sig i Angiolina, en femme fatale som för att försörja sin familj odlar förbindelser med olika män.

Brentano lever i en fantasivärld, där han ska skapa om och förädla Angiolina, höja henne till sin egen nivå, samtidigt som han gör allt för att få ligga med henne. Hans mer erfarna konstnärsvän Balli ser hur han förleds och varnar honom, hans syster lider av hans ändrade liv där hon försummas, men i sitt självbedrägeri är han blind och döv och inte förrän systern ligger för döden förmår han bryta med Angiolina. Först då inser han att det är ett lugnt, småborgerligt liv utan passioner som han egentligen vill leva.

Brentano påminner om Cosimo Zeno. Samma inskränkta perspektiv, samma självupptagenhet och förvridna verklighetsuppfattning, samma pendling mellan självömkan och plötslig handlingskraft som närmar sig brutalitet. Gång på gång närmar han sig en insikt om det verkliga förhållandet, gång på gång ryggar han tillbaka, oförmögen att fatta ett beslut.

Det är en underhållande bok, med både bitande satir och humor och psykologisk insikt. Kanske, om man är otålig, lite väl långsam. Men på de avslutande femtio sidorna ökar tempot och man sträckläser.

Le Monde diplomatique

Häromdan kom mitt första nummer av Le Monde diplomatiques engelska utgåva i brevlådan. Sexton tättryckta sidor med rejäla artiklar och få illustrationer, i ett behändigt format. Kvalificerade skribenter och ett förnuftigt vänsterperspektiv.

Jag har länge läst de fria artiklarna på nätet. Och nu kommer det svåra: ska jag förmå mig att avsluta prenumerationen på den i alla bemärkelser allt tunnare Dagens Nyheter? Eller är jag fast i morgontidningsberoendet, oavsett hur tunn vällingen är? Kan man använda nätet selektivt för nyheter och slippa alla dessa mode-, mat- och nöjesbilagor?

"Reaktionära betraktelser"

Horace Engdahl publicerade i söndagens (14 mars) DN tjugo "Reaktionära betraktelser". Och visst finns det en del klassiskt reaktionärt i dessa betraktelser.

Till exempel klagomål över att skattepolitiken gör det svårt att dra sig tillbaka och leva som "privatman" (på räntor?) - men det finns väl en del som klarar det, tror jag. Eller synpunkter på en fördelningspolitik som skandalöst nog gör det möjligt för arbetslösa i glesbygd att "hålla bil". Och liknandet av bloggar i allmänhet vid tonårsflickors babbel.

Men även tänkvärda ting.

I en av betraktelserna minns han Willy Kyrklunds förklaring till att denne aldrig skrev tidningsartiklar: när han kom till slutet av sin argumentation fann Kyrklund alltid att han lika gärna kunde tycka tvärtom.

Betraktelsen avslutas så här:

" ... Vad anser jag då egentligen? Oftast ingenting. Att anse är en social rit jag underkastar mig för att inte bli betraktad som ett fån. För all del, jag har väl ett litet antal solida övertygelser på områden som jag studerat under ett halvt liv, men det är sällan de efterfrågas i offentligheten eller ens i det privata umgänget. Jag förmodar att det är likadant för de flesta. Men om människor bara yttrade sig när de hade en välgrundad uppfattning, skulle det mänskliga samtalet avstanna. Kulturdebatten skulle torka ut, den politiska diskussionen i stort sett upphöra. Det lösa tyckandet är i vårt samhälle näst intill en medborgerlig plikt, och i trevligt sällskap det minsta artigheten kräver. Den som vägrar att yttra sig om sådant han inte begriper får finna sig i att bli betraktad som asocial eller i de flesta fall som ofattbart högdragen."

Jag tror att jag hör hemma i kategorin "de flesta".

Är det då inte motsägelsefullt att jag på tredje året skriver på min blogg, och där anser ett och annat? Jo. Men jag hoppas att jag aldrig får uppleva den dag då jag inte uppfattar mig själv som motsägelsefull.

Yttrandefrihet i Sverige och i världen

För att få perspektiv på Lars Vilks som yttrandefrihetens yttersta apostel i världen kan det vara lämpligt att lyssna till Peter Löfgren i Amman i dagens Godmorgon världen. Programinslaget bör ligga kvar 30 dagar från dagens datum.

Baumanläsning

Zygmunt Bauman intervjuas, kanske lite väl hovsamt, i en ny bok och svävar ut i långa essäsvar om snart sagt alla aktuella politiska och sociala frågor i vår globaliserade värld. Mycket intressant och spännande läsning - i små portioner.

"In the time of globalization it is the way resentment is directed towards migrants that particularly catches the eye and the imagination, and so is politically profitable. In some perverse way, migrants represents everything that breeds anxiety and stirs up horror in the new variety of uncertainty and insecurity that has been and continues to be prompted by the mysterious, impenetrable and unpredictable 'global forces'. Migrants embody, bring 'into one's backyard', render palpable and all too visible the horrors of destroyed livelihood, enforced exile, social degradation, ultimate exclusion and relegation to a 'non-place' outside the universe of law and rights - and so they incarnate all those halfconscious or subconscious or unconscious existential fears that torment men and women in a liquid modern society. Chasing the migrants away, one rebels (by proxy) against all those mysterious global forces that threaten to visit on everybody the fate already suffered by the migrants. There is a lot of capital in that illusion that can be (and is) adroitly exploited by politicians and markets alike."

(Min kursivering)

Zygmunt Bauman: Living on borrowed time - conversations with Citlali Rovirosa-Madrazo. Polity Press, 2010.

Paul Auster: Invisible

Läsningen av Paul Austers senaste roman, "Invisible" (Faber and Faber, 2009), får mig att fundera på verklighet och fiktion. Vilket väl inte är så underligt. Hela Austers författarskap är en labyrint där verkligheten ofta visar sig vara fiktion och fiktionen (kanske) är det närmaste verkligheten vi kommer.

I romanens första delen är berättarjaget Adam Walker, en tjugoårig student vid Columbia University i New York, en "know-nothing boy with an appetite for books and a belief (or delusion) that one day I would become good enough to call myself a poet."

Året är 1967, "Summer of love", Vietnamkrig och hotande inkallelse.

På ett party uppmärksammas han av en fransk gästprofessor Rudolf Born och dennes sambo Margot och helt osannolikt erbjuds han ett frikostigt arvode för att bli redaktör för en ny litterär tidskrift. När professorn är i Paris tillbringar Walker nätterna med den erotiskt mer erfarna Margot.

På väg till ett restaurangbesök för att diskutera tidskriften utsätts Walker och Born för ett rånförsök och Born knivdödar rånaren. Walker vill anmäla saken, men hotas av Born och när han till slut går till polisen har Born och Margot lämnat USA.

Händelsen sätter djupa spår hos Walker. Som så ofta hos Auster, slumpen, tillfälligheten, som får livet att ta en annan bana.

I andra delen dyker plötsligt ett nytt berättarjag upp: det visar sig att det vi läst var inledningen till en bok som Walker, nu 2007 i sextioårsåldern och döende i leukemi, skickat till Jim, en studentkamrat som nu är framgångsrik författare, för att denne ska bedöma manuset och hjälpa honom vidare. Han vill berätta sin historia innan han dör.

Jim får sig tillsänt ytterligare ett kapitel, med varningen att det kan vara frånstötande läsning. Det handlar om hur Walker och hans ett par år äldre syster Gwyn, som flyttat in hos honom, under en sommarmånad lever i en intensiv erotisk gemenskap. (Systern avfärdar senare det hela som en önskedröm, en fantasi, när hon får läsa Walkers manus.)

Walker hinner dö innan Jim får chansen att träffa honom.

Jim fortsätter att bearbeta Walkers manus, som nu mer är osammanhängande anteckningar.

Walker åker till Paris som utbytesstudent. Han bor på ett sunkigt hotell och självfallet återupptar han relationen med Margot, som nu dumpats av Born.

Born planerar att gifta sig med en annan kvinna. När Walker oväntat stöter på Born får han idén att som hämnd berätta för kvinnan och hennes dotter Cécile om Borns dåd i New York, för att skada denne.

Men planen misslyckas och Born, som har kontakter, hämnas genom att få Walker utvisad.

Till slut reser Jim med sin hustru till Paris och han möter den nu snart sextioåriga litteraturforskaren Cécile och genom samtal och en kopia av hennes dagbok får han veta att Born nu lever ett isolerat liv på en ö i Karibien. Hon har besökt honom och han framstår som en bisarr, reaktionär galning.

Och här, aningen abrupt, slutar romanen. Man blir sittande med några ganska osammanhängande berättelser, som visserligen knyter an till varandra, men som lämnar många frågor obesvarade. Vad hände egentligen? Vad var verklighet och vad var fiktion?

Auster skriver som vanligt med till synes lätt hand, språket flyter, man dras med, fängslas och hålls i spänning. Det här är naturligtvis inte något annat än god underhållning. Auster har skrivit med större tyngd och mer svärta i sina tidiga romaner. Bäst är nog den självbiografiska "Att uppfinna ensamheten" från 1982.

En vanligt förekommande kritik mot Auster är att han numera skriver samma bästsäljande Auster-roman gång på gång. Och det kan ligga något i det. Men jag kommer nog att läsa nästa Auster-roman också. Den är redan aviserad för utgivning i september.

Varm sol, iskall vind

Lördag eftermiddag. Stranden vid Björkäng. Blått, vitt. Varm sol, iskall vind.

If winter comes, can spring be far behind?

På vägen från Halmstad igår eftermiddag låg snötäcket på fälten som glänsande keramik i det låga solljuset. Jag lyssnade på Rigmor Gustafsson som i en underbar ballad försökte övertyga mig om att jag måste tro på våren och kärleken, "You must believe in spring... and love".

Hon hade också knyckt några rader från Shelley (?): "If winter comes, can spring be far behind?"

Jo, visst.

Men innan min intellektuella medeltemperatur når ett dygnsgenomsnitt över 0 grader kommer det inte att hända mycket i denna blogg.