Pengar

Jag läser Nina Björks pessimistiska analys av Victoria Benedictssons roman "Pengar":

"...hur relationer mellan människor i romanen förvandlas till en relation mellan människan och penningen och hur alla relationer därför blir hotande för den kvinna som söker sanningen [...]
hur det i romanen existerar enbart en ordning, den ekonomiska - en hierarkisk ordning som reducerar människans värde till värdet av hennes köpta attribut [...] hur idén om den individuella prestationens vikt i det moderna samhället visar sig vara blott en myt i ett ekonomiskt system [...] hur det äktenskapskontrakt som i romanen sluts mellan en man och en kvinna gestaltas som en försäljning. En rik man köper en fattig kvinna. "

Björk menar att romanen avslöjar "lögnerna, fraserna, skenet". Men motsatsen, sanningen? "Faktum är att sanningen inte existerar i denna roman."
Det är en skrämmande analys. Kvinnan som gifter sig för pengar förvandlas till en vara, förvandlar sig själv till ett objekt för mannens blick.

I hyllan hittar jag "Pengar" i en utgåva på Askild och Kärnekulls förlag från 1971. Den ser läst ut.

Jag läser vidare i "Fria själar"

Det är en gammal sanning att arbetet inkräktar på fritiden... Jag läser långsamt vidare.

Även hos John Stuart Mill, i en läsning av "Om frihet" och "Förtrycket av kvinnorna", visar Nina Björk på samma ideal, en oberoende och suverän människa, som "existerar som en fullvärdig och komplett individ redan innan han eller hon ingår relationer med och eventuellt börjar påverkas av andra och av samhället."
Hos Mill är mänskligt beroende något negativt.
"Mills ideala subjekt, som det framträder i dessa båda texter, är ett subjekt som bara kan existera i den liberala fantasin - en fantasi som bortser från människan som en relationell och beroende varelse."
Mer tanke än kropp.

Mills samhällssyn är intelligensaristokratisk. Medborgerlig frihet bör tillkomma endast de därtill kompetenta. Människan är en kompetent medborgare bara om han/hon är sin egen, avskild från allt inflytande, är bildad och kunnig... som Mill.

Mill förfasas över demokratins nivellerande effekt. Demokratin är en nödvändig följd av moderniteten, men den har olyckliga bieffekter - massan, pöbeln, hopen hotar.

I konsekvensens namn (människors möjligheter att bli kompetenta medborgare ska inte hindras av socialt arv eller biologi) måste Mill tillskriva kvinnorna samma medborgerliga rättigheter som männen. Men kvinnor är annorlunda, de rör sig i en värld av känslor, inte av rationellt förnuft. De, liksom den obildade massan, är en fara för demokratin.

Björk avslutar kapitlet:

"Men att Mills berättelse om den oberoende människan är just en berättelse, en fiktion utan förankring i verkligheten, innebär inte att den är en politiskt oskyldig berättelse. Att så gärna vilja framhäva människans frihet att man gömmer bort hennes givna biologiska villkor understöder ett samhälle som accepterar att vissa individer överhuvudtaget inte får dessa villkor tillfredsställda, och därför faktiskt dör av undernäring. Mills fiktion är därför en fiktion med skrämmande verkliga följder."

Björk skriver bra. Texten är öppen och perspektivrik. Man vill följa hennes uppmaning i inledningen att själv tänka vidare.
Hon nämner två inspiratörer, den italienske filologen Sebastiano Timpanaro och den engelske litteraturvetaren Terry Eagleton. "Det är med hjälp av dem som jag tänker i den här boken."
Timpanaros "On materialism" hittar jag till slut i ett danskt antikvariat med hjälp av det fantastiska antikvariat.net...

Om Nina Björks "Fria själar"

Det verkar som om Nina Björks kritiker har rätt.
Hon har sin idé klar från början (liberalismens förnekande av den beroende, relationella människan) och sen väljer hon ut begränsade, illustrerande texter för att visa det hon redan vet.
Hon bedriver inte vetenskap, går inte hypotetiskt-deduktivt tillväga, ställer inga frågor till ett stort material och hittar sitt svar - hon har ju det redan.
Och en avhandling som börjar med att beskriva ett nyfött barns hjälplöshet - kan den vara vetenskaplig?

OK.
Men: kanske hennes svar är riktigt?
Kanske säger det något väsentligt om vår tid?

Så här långt läser jag "Fria själar" som är en stark civilisationskritik förklädd till litteraturvetenskaplig avhandling, ett försök "till en bättre förståelse av ett visst sätt att se på världen och människan".
Och överser med dess bristande vetenskaplighet.

Jag har nu läst inledningen och det första kapitlet, det om John Locke.
I det gör precis det hon berättar i inledningen. Hon läser John Lockes "Two Treatises of Government" inte för att ge en fördjupad idéhistorisk helhetsbild, utan för att genom att läsa texten som en litterär text "hitta kroppens och beroendets plats" och visa hur Locke "skriver fram människan som oberoende och okroppslig".

Björk menar att denna text, en av liberalismens urkunder, förklarar varför människor som alla är födda fria och som förblir fria ägare av sin kropp och dess förmågor, ändå kan leva i ofrihet och förtryck.
Det är just genom bortseendet från människans grundläggande fysiska behov som biologisk varelse som denna motsägelse kan upprätthållas och rentav betraktas som normal i vår liberala värld.

På ett abstrakt sätt är via alla "fria själar", som ingår frivilliga kontrakt där vi t ex säljer vår arbetskraft till dem som haft mer framgång i att skaffa sig produktionsmedel. Det gäller både för Volvoarbetaren i Sverige och den fattige daglönaren i en indisk by.

"Det är en märkligt okroppslig kropp som framträder i Lockes text. Det är inte i första hand en kropp som måste äta för att överleva - det är en kropp som kan köpslås med. Det är en ekonomisk kropp mer än en materiell: en kropp som spelar huvudrollen i ett intellektuellt fördrag mer än i ett givet biologiskt drama."

Provokatören Nina Björk

I dag kom den äntligen med posten, Nina Björks "Fria själar"...
Sällan har väl en doktorsavhandling i litteraturvetenskap väckt en sådan debatt.
Jag tänker inte som så många bloggare ha åsikter om innehållet innan jag har läst den. (Nåja, indirekt...)

Recensenterna har delade meningar. Carl-Michael Edenborg i Aftonbladet sågar den som ovetenskaplig och Per Svensson i Expressen får ett utbrott, medan Agneta Pleijel i DN tycker att den är lysande.

Bland feministiska debattörer haglar anklagelser och lovord. Karolina Ramqvist tycker att Björk är "nykonservatismens starkaste filosof, medan Petra Ulmanen och Katrine Kielos tycker att hon utvecklar feminismen.

I gårdagens Expressen skrev Katarina Kielos om Björks förmåga att reta upp liberaler, som t ex Per Svensson i Expressen.
Det som provocerar så är Björks ifrågasättande av myten om den värderingsfria liberalismen. Det kapitalistiska marknadssamhället med fria individer som fritt och rationellt väljer vad de vill konsumera är ingen ideologi, nej det är bara det helt normala tillståndet och inget att ifrågasätta - om man nu inte är anhängare av

"den känsla av varm och alltomslutande gemenskap som, för att ta några exempel, klankulturerna, nationalismen, kommunismen, fascismen och den religiösa renlärigheten kan locka med.",

som Per Svensson skriver.
Så nu vet vi vad vi är, vi som är kritiska till konsumtionssamhället och dess rovdrift på både miljö och människor...

Nu kan jag äntligen börja läsa. Jag återkommer med mitt omdöme.

Mimesis

På tal om Virginia Woolf.
Erich Auerbach skriver i "Mimesis" om hur omvälvningarna i världen kring sekelskiftet 1900 och framåt fick författare som Joyce, Proust och Woolf att "upplösa verkligheten i mångfaldiga och mångtydiga medvetandespeglingar".
Ett längre citat:

"Den som framställer ett människolivs hela gång eller en följd av händelser som sträcker sig över en större tidsrymd, den som framställer ett sådant förlopp från början till slut, han klipper och isolerar godtyckligt [ ... ] Men vad några få personer upplever under loppet av några få minuter, timmar eller möjligen dagar, det finns det hopp om att man skall kunna relatera någorlunda fullständigt; och här träffar man också på den ordning hos och tolkning av livet som uppstår ur livet självt, nämligen den som bildas hos personerna själva, den som återfinns i deras medvetande, deras tankar, mer beslöjat också i deras ord och handlingar.
Ty inom oss pågår ständigt en strukturerings- och tolkningsprocess vars objekt är vi själva: ständigt försöker vi tolka och strukturera vårt liv med förflutet, nu och framtid, vår omgivning, världen vi lever i, så att det för oss får en totalgestalt - låt vara att den hela tiden förändras, mer eller mindre snabbt och radikalt alltefter hur pass nödda, hågade och kapabla vi är att ta till oss nya erfarenheter som tränger sig på. Detta är de strukturer och tolkningar som de här behandlade moderna författarna söker fånga i ögonblicket, inte en struktur och en tolkning utan många - hos olika personer eller hos samma person i olika ögonblick - som korsar, kompletterar och motsäger varandra så att resultatet blir ett slags syntetisk världsbild, eller åtminstone en uppgift för läsaren att tolka syntetiskt."

To the Lighthouse.2

Höstmörker, regn och blåst. Läsväder.

I den tredje delen av "To the Lighthouse" återvänder Mr Ramsay med dottern Cam och sonen James till sommarhuset. Första världskriget är över, Mrs Ramsay är död, liksom dottern Prue och sonen Andrew.
Fadern vill nu genomföra segelutflykten till fyren, den som James aldrig fick göra i del ett. James hatar fortfarande sin far, medan Cam är ambivalent. Fadern tvingar dem att följa med. Mr Ramsay framställs än mer som en självgod och egoistisk tyrann, som ständigt söker bekräftelse och tröst hos kvinnor, samtidigt som han föraktar dem.

Konstnärinnan Lily Briscoe, som också återvänt, är den vars iakttagelser och tankar dominerar del tre. Hon återupptar arbetet på den målning av Mrs Ramsay och James sittande i en dörröppning, som hon påbörjat före kriget. Hennes försök att fånga den flyktiga verkligheten, att förstå den, "what does it mean then, what can it all mean?", hennes tvivel och förtvivlan i skapandet, som saboteras av männens "women can't paint, women can't write" - kanske är det det som är det stora temat i "To the Lighthouse"?

I hyllan väntar "Mrs Dalloway" och "Orlando". Om jag inte besinnar mig ser det här ut som början av ett läsprojekt...
Som en liten början läser jag "Den bruna strumpan" i Erich Auerbachs "Mimesis : verklighetsframställningen i den västerländska litteraturen", där Woolfs berättarteknik i "To the Lighthouse" undersöks.

Men sen kommer jag att läsa Nina Björks "Fria själar". Den bör komma med posten i morgon.

To the Lighthouse

Virginia Woolfs "To the Lighthouse" är en fascinerande läsning.
Ännu har jag bara läst del ett och två. Jag är en långsamläsare i vanliga fall och nu går det extremt långsamt. Texten är ett flöde av tankar och iakttagelser, med en central berättare och med växlande inre monologer som bryts mot varandra. Långa, mjukt vindlande meningar, ibland på gränsen till poesi.
Jag undviker medvetet att läsa något av den omfattande sekundärlitteraturen, utan följer förordsförfattarens råd att läsa verket först.

Första delen skildrar en dag av en välbärgad, intellektuell engelsk familjs umgänge i ett stort sommarhus, före första världskriget. Mr och Mrs Ramsay med åtta barn och ett stort antal gäster, akademiker, poeter, en kvinnlig konstnär.

Ett bärande tema är skillnaden mellan kvinnligt och manligt. En skillnad som inte talar till männens fördel.

Som här, där den sterilt intellektuelle Mr Ramsay söker tröst och bekräftelse hos sin maka, den moderliga, fertila, omhändertagande Mrs Ramsay:

"Mrs Ramsay, who had been sitting loosely, folding her son in her arm, braced herself, and, half turning, seemed to raise herself with an effort, and at once to pour erect into the air a rain of energy, a column of spray, looking at the same time animated and alive as if all her energies were being fused into force, burning and illuminating (quietly though she sat, taking up her stocking again), and into this delicious fecundity, this fountain and spray of life, the fatal sterility of the male plunged itself, like a beak of brass, barren and bare. He wanted symphaty. He was a failure, he said. Mrs Ramsey flashed her needles. Mr Ramsay repeated, never taking his eyes from her face, that he was a failure. [ ... ] It was symphaty he wanted, to be assured of his genius, first of all, and then to be taken within the circle of life, warmed and soothed, to have his senses restored to him, his barrenness made fertile..."

I den andra delen, "Time passes", skildras just tidens gång genom de mörka krigsåren. Och det är det tomma, sakta förfallande sommarhuset som skildras, årstidernas växlingar; vind, regn, sol. Människornas öden under denna tid finns bara insprängda i korta notiser, mellan hakparenterser:

"[ A shell exploded. Twenty or thirty young men were blown up in France, among them Andrew Ramsay, whose death, mercifully, was instantaneous.]"

Det är fruktansvärt bra.

Virginia Woolf och Nina Björk

På lördagseftermiddagen, under en helg dominerad av socialt umgänge, öppnar sig lite oväntat några ensamma, tysta eftermiddagstimmar, med ett grått dis utanför fönstren, sakta övergående i tidig skymning, när jag kan sitta och läsa Virginia Woolfs "To the Lighthouse".
Det går långsamt, mycket långsamt.
Woolfs prosa är inget man läser snabbt. Allt utspelas i medvetandets ström: händelser, miljöer, tankar, infall - det är mycket raffinerat och kräver uppmärksam läsning, men ger också en formidabel upplevelse av autencitet.
Och engelskan gör att läsningen bromsas upp, tvingar till omtagningar, vilket fördjupar läsningen.

Jag läser också en intervju med Nina Björk i DN, med anledning av hennes avhandling, "Fria själar: ideologi och verklighet hos Locke, Mill och Benedictsson", om motsättningen mellan den liberala ideologins tanke att vi är "fria själar", oberoende individer som kan och skall välja våra liv (dvs köpa rätt produkter på marknaden), och verklighetens människor, relationella varelser, beroende av andra, av solidaritet.

"ett slags tillvaro vi delar också med en sten"

En del böcker läser man snabbt. Kanske alltför snabbt. En sådan var Lars Hermanssons "Sitta still".
Poeten Lars Hermansson åker till Indien för att skriva om ett poesiprojekt på ett fängelse, men hans kontaktperson får svårigheter med myndigheterna och Hermansson tillbringar ett par månader i en by på landet och mediterar för en guru. Inte mycket händer.
Han mediterar och umgås mest med andra västerlänningar och gör några utflykter. Boken är fylld av indiskt vardagsliv, människor och miljöer, dofter och ljud. Hermansson skildrar sina meditationsupplevelser, men också sin skepsis mot det metafysiska i meditationen. Han läser Kant och indisk filosofi. Det dyker upp barndomsminnen. Han intresserar sig för en legendarisk bandit, som han åker med en taxichaufför till en avlägsen djungelby för att träffa. Men allt rinner ut i sanden. Det mesta i den här boken förblir oavslutat.
När han så till slut får klartecken från poesiprojektet väljer han istället att åka till badstranden söder om Goa och leva hippieliv. Och där tar det slut.
Ändå läste jag, om än något konfunderad, med intresse.

Meditation handlar om att glömma sig själv, det där ständigt pågående tänkandet. I "Sitta still" strök jag för:

"Varje människa som mediterar har förstås sina personliga skäl. Men kanske har vi det gemensamt, föreställer jag mig (ja, jag föreställer mig) att vi längtar bort från våra inre liv, och därför, i alla fall momentant, vill montera ner hela den inre representationsapparaten, glömma allt som inte är sinnligen för handen, bli mer och mer orm, och slutligen försöka vistas även hitom sinnesförnimmelsen, försöka erfara ett slags tillvaro vi delar också med en sten."

Mötesfrihet

I lördags satt vi i den milda höstsolen på
Café Gustav Adolf i Malmö och åt en lunchmacka. Från en gågata hördes talkörer och visslingar. Vi gick dit för att se vad det var.
En bil med en högtalaranläggning och några Sverigedemokrater som försökte hålla ett möte. Och 100-150 motdemonstranter som omringade dem och med oväsen, visslingar och enligt tidninguppgifter spottloskor och kastade pappmuggar och mynt effektivt omöjliggjorde mötet.
Spontant var det inte svårt att vissla med.
Men vid närmare eftertanke blev det svårt.
Sverigedemokraterna utnyttjade den grundlagsfästa mötesfriheten. Motdemonstranterna berövade dem rätten att hålla ett opinionsmöte, en rättighet de för egna syften säkert anser helig. Och det är väl där svårigheterna kan uppstå. Sverigedemokraternas politiska inflytande växer, det är ett reellt hot. Martyrskap är det sista man ska ge dem. Om SD vinner anhängare bland folket så är det en viktig politisk uppgift att förstå varför, och vinna dem tillbaka. Motdemonstranterna tänkte rätt, men handlade fel.

Personlighet under konstruktion

Avslutar äntligen läsningen av Arne Melbergs "Självskrivet". Som jag skrev tidigare är boken mycket rapsodisk, men jag tycker ändå att Melberg visar på intressanta linjer, tendenser och likheter i olika författarskap som ägnar sig åt självframställning.
På slutet kommer han in på bloggar och även om han lämnar frågor obesvarade och öppna, så gör han denna intressanta distinktion mellan olika personligheter och självframställningar i en jämförelse mellan Anaïs Nin och Martina Lowden:

"Den traditionella personligheten reserverar sitt autentiskt privata jag till dagboken; medan den blogg-presenterade personligheten framstår som ett resultat av estetisering, stilisering, design. Ingen misstänker Anaïs Nin för att "bakom" sin dagbokspersonlighet hysa ett eller flera obeskrivna blad; men just den misstanken är oundviklig vid läsningen av Lowden. Hennes Allt kan inte vara allt. Kanske hon därmed hjälper oss att inse att också den traditionella privatpersonen har starka inslag av konstruktion? Eller demonstrerar hon personlighetens historiska förvandling?"

Lowden, menar Melberg, eftersträvar närvaro, men hon

"verkar faktiskt sikta till att konstruera sig själv som litteratur: en litterärt förmedlad och förvandlad närvaro. Hennes manifest personliga text är samtidigt egendomligt distanserad och opersonlig; jag tror att hon därmed illustrerar en tendens: att den klassiska distinktionen mellan privat och offentlig person lämnar plats för en privatiserad offentlig person, som i det här fallet är en litterärt stiliserad persona."

Recensenter har ironiserat över att Melberg använder en förlagsutgiven bok, Lowdens "Allt", som sitt blogg-exempel. Men jag tror att den kan användas i det principiella resonemanget.
Och för mig som självframställande bloggare håller det frågorna vid liv: vad är det jag gör? Vad är det jag konstruerar?

(Inte alls tjuv-)läsaren på Hamrelius bokhandel

Vi tog en välbehövlig höstsemester och tillbringade några dagar i Skåne.
Fredagen i Malmö var en mulen, men ändå ganska varm dag, som mest ägnades åt - jag höll på att skriva "shopping" - men nej, det handlade om inköp, behovsstyrda, inte begärsstyrda.
På Hamrelius bokhandel satt denne skamlöst tjuvläsande äldre gentleman som jag inte kunde låta bli att smygfotografera.
Jag föll för ett köp-fyra betala-för-tre-erbjudande på Wordsworth Classics (hmm... behov eller begär?) och köpte en Edgar Allan Poe-antologi och tre Virginia Woolf, bl a "Orlando", som Nina Björk skriver om i "Under det rosa täcket".
Läsning föder läsning, runt hörnet väntar alltid något nytt. Bildning är ett oändligt äventyr.

För en lantis är Malmö något av en internationell storstad.
Jag hann också med att sitta med en dubbel espresso och se på folk och lyssna till olika språk i denna Sveriges kanske mest mångkulturella stad.
Kvällen avslutades kring en fantastisk persisk lammgryta hos goda vänner.

Skånsk resa

Bloggen ligger nere på grund av en liten höstsemester i Skåne.
Efter några fina dagar hos vänner i Malmö körde vi i dag genom ett regnigt och blåsigt Österlen till Simrishamn. Till tröst blir det en bättre middag i kväll hos Mårten Byckare på Storgatan.
Och i morgon, när solen återvänder, åker vi till Stenshuvuds nationalpark.
Några ord och bilder från Malmö kommer så småningom.

Självskrivet

Det går långsamt med läsandet. Jag gör verkligen skäl för epitetet "trögtänkt långsamläsare".
Några sidor då och då blir det dock, mest i Arne Melbergs "Självskrivet". (Bilden: Arne Melberg)
När jag läste inledningen, om självframställningens teori och fenomenologi, blev jag entusiastisk. Melbergs käpphäst är att författare som skriver om sig själva i någon mening sysslar med vad han vill kalla "självframställning", och den kan se ut hur som helst. Från klassisk självbiografi och memoarer till att författaren "visar sig genom att dölja sig" på olika sätt i sin text.
Biografisk sanning och ren fiktion kan fritt blandas och något renodlat subjekt som kan friläggas på något objektivt sätt tror inte Melberg på:

"Det skrivande jaget är oftast det färdiga jaget medan det beskrivna jaget är det ofärdiga; men beskrivningen leder till upptäckter, förändringar, tolkningsproblem, justeringar av alla förhandsbilder och alla berättelser vi har om oss själva. Beskrivningen av vår egen ofärdighet kan kort sagt fresta oss till att förändra våra liv likaväl som att bekräfta våra liv, justera våra berättelser likaväl som uppfinna nya berättelser..."

Sen skriver Melberg om en mängd författarskap ur denna självframställandets synvinkel: Montaigne (självfallet!), Rousseau, Nietzsche, Strindberg, Proust, Gertrude Stein, Walter Benjamin, Czeslaw Milosz, Ondaatje, Thomas Bernhard, Pamuk, Nabokov, Canetti, Naipaul, Sebald... osv, osv.
Låter det mastigt? Det blir ibland lite rapsodiskt och synvinkeln är snäv och jag är böjd att hålla med Fabian Kastner i SvD:

"Jag önskar att Melberg hade bemödat sig mindre om att koka ner alla författarskap till ett, och istället försökt förmedla något av deras särart – Nabokovs finess, Gombrowiczs egensinne och Thomas Bernhards ursinne."

Ändå, efter halva boken, läser jag vidare med intresse och en sak väcks i alla fall vid läsningen: lusten att läsa alla dessa författare, en del som jag läst för länge sedan och glömt, en del som jag inte alls läst. Och det är väl en bra egenskap hos en bok.