Skapande meditation

Genom meditativt arbete i vårsolen rustar jag för kommande vinter.

Arnes kiosk

Karin Stendotters första roman "Arnes kiosk" (2004) är egentligen värd en längre text än denna.
Men arbetslivets krav och min uppsatshandledares påpekanden igår och min väl dokumenterade långsamhet gör att jag bara kastar ner några rader här.

Romanen räddade mig i helgen.
En förkylning skapade ett behov av att fly denna världen och vad är då bättre än sträckläsning?
Denna klassiska utvecklingsroman utgör verkligen en annan värld. Och det är väl det som kännetecknar en god roman.

Jag tror att författaren haft Hjalmar Söderberg i tankarna och romanen är söderbergskt vemodig ibland, men med en stor portion humor och gjord med de ingredienser som finns hundra år senare.

Vi följer den begåvade förortskillen Björns utveckling, hans studiemedelsfinansierade resa in i konstvärlden, från söderförortens tristess till Bruno Liljeforsateljén och kontakterna med konstvärldens fixare och framför allt genom den omöjliga kärlekshistorien med överklasstjejen Stella - fram till något slags försoning och mognad.
Björn är hela tiden i fokus, men den karaktär som griper mig allra mest är nog Harriet. Som... nej, jag ska inte avslöja allt. Läs boken!

The lady in the lake

Johan Asplund hävdar i boken "Angående Raymond Chandler" (2004) att de som hävdar att Chandler skriver hårdkokt och ordknappt är utsatta för en synvilla. Han var inte ordknapp utan ordrik. Han var "en otroligt utförlig skildrare av miljöer och människor."

"När Marlowe öppnar en garderobsdörr, drar ut en byrålåda eller tittar in i ett skafferi är det inte för att härigenom driva handlingen vidare. Han gör det för att kunna dröja vid det han ser, inventera och karakterisera det, likna det vid något annat."

"Iakttagelsernas precision och alla lakoniska vitsar kan tillsammans med de oftast korta meningarna skapa illusionen av en ekonomisk prosa som alltid tar den kortaste och snabbaste vägen. I verkligheten föredrar Chandler omvägar."

En förkylning tillåter mig att släppa allting annat denna underbara vårdag och ligga på soffan och läsa "The lady in the lake", som enligt Asplund är "en enda lång vindlande omväg, i sin tur full av avstickare, kring en intrig som kan sammanfattas på mindre än en sida."

Vilket är nästan sant (efter halva boken tätnar intrigen och upplösningen är mycket spännande) och bevisar att man inte läser Chandler för intrigerna, utan för omvägarna och avstickarna, det vill säga för språket.

Ett underbart exempel bara, på Chandlers (eller Marlowes) närmast fotografiskt registrerande blick.

Philip Marlowe blir nedslagen bakifrån i en lägenhet när han kämpar för att ta en pistol från en kvinna som hotar att döda honom. När han vaknar upp på golvet känner han att han är indränkt i gin och strax ska han finna kvinnan mördad.
Skulle ni ha samma iakttagelseförmåga? Skulle ert färgsinne vara lika intakt?

"My coat was off and I was lying flat on my back beside the davenport on somebody's carpet and I was looking at a framed picture. The frame was of cheap soft wood varnished and the picture showed part of an enormously high pale yellow viaduct across wich a shiny black locomotive was dragging a Prussian-blue train. Through one lofty arch of the viaduct a wide yellow beach showed and was dotted with sprawled bathers and striped beach umbrellas. Three girls walked close up, with paper parasolls, one girl in cerise, one in pale blue, one in green. Beyond the beach a curving bay was bluer than any bay has any right to be. It was drenched with sunshine and flecked and dotted with aching white sails. Beyond the inland curve of the bay three ranges of hills rose in three precisely opposed colours, gold and terra-cotta and lavender.
Across the bottom of the picture was printed in large capitals, SEE THE FRENCH RIVIERA BY THE BLUE TRAIN.
It was a fine time to bring that up."

Alla de andra som också skrev

Jag har läst Thomas Nydahls "Alla de andra som också skrev", Tusculum 2009. Det är en vackert formgiven bok som jag både uppskattar - och ser som djupt problematisk. Det är en bok att ta på allvar. Den är ett uttryck för en livshållning. Det är svårt att recensera en livshållning. Men nu finns boken där och det här är mina tankar om boken.

Den består av två delar. Den första, "Essäer och samtal", innehåller recensioner och kortare essäer om olika författare, en intervju med Karin Stendsotter och ett samtal med översättaren Ervin Rosenberg; den andra, "Dagböckerna: det är en helt vanlig dag", innehåller texter publicerade på Nydahls blogg.

De flesta av de behandlade författarna har jag inte läst, men intervjun med Karins Stensdotter, vars roman "Den gordiska soffan" jag uppskattade mycket, är intressant, texten om Jenny Diski är insiktsfull och samtalet med Gombrowicz roligt.

Thomas Nydahl är ingen förströdd läsare. Han skriver om Nina Bouraoui att hon:

"har blivit den författarinna mot vilken jag hela tiden mäter mitt eget liv och författarskap. Jag prövar giltigheten i det jag tänker och skriver mot hennes. Därför är detta inte en essä i vanlig mening, utan i lika hög grad en litterär "bikt" som bekänner såväl liv som läsning."

Imre Kertész är en annan författare med vilken Nydahl delar avskyn för totalitära ideologier och det moderna samhällets ytliga konsumtionshysteri, och om Thomas Bernhard och Kertész skriver han att

"I misantropin och den intill äckel gränsande misstron mot moderniteten delar de grundhållning, och det de ser av den "demokrati" som följde på det nazistiska tyska riket och det kommunistiska ungerska, kunde lika väl ha varit en beskrivning av konsumtionskulturens allra sämsta sidor, en kultur där allting, också människan själv, förtingligats i så hög grad att prislappen blivit människans enda riktigt påtagliga kännetecken."

Ett genomgående tema hos Nydahl är det radikala avståndstagandet från dessa konsumtionskulturens sämsta sidor, och "misantropin och den intill äckel gränsande misstron mot moderniteten" i citatet ovan kan ses som en självkarakteristik.

Nydahl tar avstånd från allt organiserat arbete för att bryta detta massamhällets förfall, ser alla ideologier som lika falska och bekänner sig till det solitära livet, till flykten in i privatlivet, till uthärdandet - fastän även det är en chimär. Ingen kommer undan:

"Simrishamn en hel dag. Maken till dumheter får man leta efter: på bussen, på gågatan, på varje café väller dumheterna ur munnarna på "människor". De verkar alla tillhöra begåvningsreserven och vara på väg till Kiviks marknad för att pröva kunskaperna. Jag önskar jag hade varit döv."

Det är rader som de ovanstående som jag finner problematiska.
Att beröva andra människor deras mänsklighet genom att sätta dem inom citationstecken uttrycker en människosyn som jag inte delar.

Det finns ett slags belägringstänkande i Nydahls texter - han ensam med några få valfrändskaper tvingas till inre exil undan modernitetens tarvliga okultur, han ensam vet vad som är rätt och äkta - och det är inte lätt att komma med synpunkter:

"De små kritikerna, de små litteraturvetarna de gnager på ens ben, de sliter i ens armar och de tror att de kan segra. Men det gör de inte. De går bara under - sig själva - de går under och de gurglar sig i skiten. Där ligger de, fulla av text och tankar, men de går under. Jag sörjer inte."

Nydahl citerar Suzanne Brögger, som skriver om den sociala atomiseringen under moderniteten:

"Varje atom för sig. Aldrig ett sammanhang, aldrig ett kollektivt eller ett socialt skeende; allt är individ och jag, allt är nedbrutet till minsta mänskliga enhet som aldrig samspelar med andra."

Bröggers ord kan vändas mot Nydahl, som en kritik eller som en påminnelse om att människan, på gott och ont, är en social varelse och att inget samhälle byggs av solitärer, att ingen förändring kan komma till stånd utan människor och mänskliga handlingar, utan solidaritet mellan människor.

Nydahls språk är ofta vackert på ett ödsligt sätt och har en suggestiv svärta, kongenial med utsagans dystra innehåll. Och jag håller med i långa stycken.
Men så passeras en gräns och misantropin blir bara intolerant fördömande, sluten i sig själv och tragiskt ofruktbar; den drar sig undan kommunikation och man frågar sig varför inte det sista logiska steget tas - det in i tystnaden. Varför tala, när det inte tjänar något till?

Hårda ord, kanske. Men jag tar Nydahl på allvar. Det är därför jag skriver det här. Jag vill att han inser det omöjliga, det motsägelsefulla, i sin hållning. Och hoppas att han fortsätter tala.

Påskliljebrev

Jag avslutar temat "Vad blir kvar?" - med risk för att bli klassad som "halvprillig" av mer mondäna, fransöska bloggare... :-)


Av den andra gård som vid laga skiftet 1852 fick rivas ner och flyttas och byggas upp igen sjuhundra meter bort finns inte en sten synlig. Men på platsen där den en gång låg blommar i kanten av gärdsgården påskliljorna, som ett brev avsänt för längesedan som vi kan läsa år efter år.

Vad blir kvar?

Vad blir kvar?
År 1852 genomfördes laga skifte här och två av gårdens tre bönder fick riva sina hus och flytta ut till nya lägen. En av de nya gårdarna kom att ligga trehundra meter bort, i det som nu är en beteshage.
Den köptes så småningom in och revs i början på förra seklet.
Jag går förbi platsen så gott som dagligen och ser spåren.
Vad blir kvar efter oss?

Glad påsk alla :-) läsare av denna blogg!

Scopofili (PS till Sontag)

Karin Johannisson skriver i en intressant krönika i dagens DN (i skrivande stund inte på nätet) om "scopofili" - vår visualiseringsbesatta tids (sjukliga) begär att bli sedd. Bildmedierna dominerar vår verklighetsuppfattning, till den grad att vi till slut inte kan uppleva oss själva annat än utifrån, som en bild: "slät yta utan sprickor".
Hon skriver om "bildfetischismen", om privata ultraljudskliniker som erbjuder föräldrabio med fostret i tredimensionella rörliga bilder, om hjärnscanning som visar "tankar, känslor, minnen lögner och sexuella preferenser som vackert infärgade fält."
Men vad är det som synliggörs? Skapar bilderna mening bara för att vi kan se dem?

Johannisson frågar om det inte är bättre att använda våra scopofila böjelser till något enklare: till att se andra. Verkligen se dem.

"Även om ögat alltid varit kungen i sinnenas hierarki och förknippats med intellekt och rationalitet, har det samtidigt varit nyckeln till känslor som empati.
För den ambitiöse medborgaren i 1700-talets Europa var förmåga att uppfatta andras lidande centralt. Att se en tiggares sår och bölder skulle vara som att känna samma sår på sin egen kropp. Det var just denna känslans blick som födde dåtidens stora tolerans- och jämlikhetstanke."

Den sista meningen kan jag inte riktigt hålla med om. Och hur är det i dag, när vi översköljs av mediernas bilder av lidande?