På papperet lämnar pennan bara spår av kråkfötter efter sig, på tangentbordet halkar fingrarna omkring, ständigt på fel tangenter. Meningslöst.
Herr von Hancken uttrycker det väl:
"Och jag kan icke fatta, varför just jag skall vara en sådan, om vilken man säger: det går tretton på dussinet. Varför just jag? Hur ofta har det icke inträffat, att jag plötsligt känt mig stå inför någonting stort. Nu kommer det! Nu är det här! Nu föds en märklig tanke i din hjärna! Men den har uteblivit i sista minuten och lämnat ett fasligt styggt tomrum efter sig."
Viloläge, alltså. Men mer än elvahundra inlägg ligger kvar. Kanske blir jag så småningom utvilad och motiverad.
