Vilket kan bilda en osökt övergång till att berätta att jag så småningom läste klart Martin Hägglunds "Vårt enda liv. Sekulär tro och andlig frihet" (Volante, 2020). Den inledande entusiasmen försvann. Det var alltför många sidor som hamrade hem poängen att vi har ett enda liv där det är vårt ansvar att göra gott och att inte göra ont och att evigt liv är en logisk omöjlighet och att ett antal stora tänkare tänkt fel.
Som materialist är jag inte rätt målgrupp för den grundläggande argumentationen.
Sen kom kapitlet om demokratisk socialism. Där målas upp en utopi, en världsomspännande falangstär där ett "vi" bestående av altruistiska framtidsmänniskor diskuterar hur "vi" ska fördela arbete och välstånd, av var och en efter förmåga och till var och en efter behov. Inget fel i att tänka sig en bättre framtid. Men det finns ett stort glapp här. Vad talar för att världen rör sig i denna riktning? Ingenting. Tvärtom. Den stora och svåra frågan är vad vi kan göra nu.
Detta var en orättvis betraktelse som inte tar upp det som ändå är intressant. Symtomatiskt kanske, för en som lagt ännu ett decennium bakom sig och som i de stora frågorna bara ser i svart.
För övrigt flyr jag in i skönlitteraturen. Mest behållning har jag fått av Klas Östergrens Österlentrilogi, "Ankare", "Handelsmän och partisaner" och "Under i september". Eller "fylletrilogin", som jag hellre kallar den. Böcker utan ett nyktert ögonblick, som Östergren sa i en intervju, om jag inte minns fel. Inte helt enkla att läsa, men jävligt bra. Stream of near-unconsciousness.