Jag tänkte på Rilkes åttonde Duinoelegi

Efter barnbarnspassning på förmiddagen och trädgårdsarbete efter lunch gick jag ut i skogen med kikaren och såg en orädd  rödhake och en lika orädd trädkrypare, som rörde sig i cirklar upp längs barken på en ek, och en gärdsmyg som hastigt sökte efter småkryp i en mossig stengärdsgård.

Sedan satte jag mig i lä vid växthusväggen och njöt av solskenet och tänkte på Rilkes åttonde Duinoelegi. Det var längesen sist. Jag vet inte varför den dök upp just nu. Kanske var det bara det att jag satt där i solen, avslappnad, vilande, lugn och utan tänka på något särskilt.

Rainer Maria Rilkes åttonde Duinoelegi är en vacker - och kanske skrämmande - dikt om vår existens. Den talar om hur vi människor, till skillnad från djur och kanske också barn, alltför mycket upplever världen genom vårt tänkande och därmed förlorar förmågan att leva i samklang med den natur som vi ändå är en del av. Och det mest skrämmande med den natur vi inte vill vara en del av är naturligtvis döden.

Det jag nu mest tänkte på var slutstrofen:

Vem har då så förvänt oss, att vi alltid
vad vi än gör, med vår hållning liknar
en som ger sig av. Som den på den
sista kullen, som pekar ut sin dalgång
än en gång, vänder sig om, stannar, tvekar -,
så lever vi och tar oupphörligt avsked.

I hyllan har jag både Erik Lindegrens tolkning och Camilla Hammarströms. Det är den senare jag citerar här.

Rainer Maria Rilke: "Duinolegierna". I tolkning av Erik Lindegren. Bonniers, 1967.

Rainer Maria Rilke: "Duinoelegier". Tolkning av Camilla Hammarström. Bokförlaget Lejd, 2010.

Livstecken, vårtecken

Jodå, jag lever och har hälsan. Om inte förr så nu, dessa glasklara dagar med sol och blå himmel och, trots några dagar med nattfrost, allt fler vårtecken. Träd och buskar som knoppas. Grönt gräs. De lysande gula påskliljorna. Ljuset.
                                                                       *
Men jag har svårt att komma till skrivande här i bloggen.

                                                                        *
Jag köpte en del på bokrean i år. Och nu är jag halvvägs i Peter Frankopan: "Sidenvägarna. En ny världshistoria" (Bonniers, 2017), som reviderar den europacentrerade världsbilden. En fascinerande läsning.

Om just Europas väg till ekonomisk och politisk världsdominans, från slutet av 1400-talet, skriver han:

"Den nya gryningen drev fram Europa till scenens centrum, svepte in det i ett gyllene sken och välsignade det med en rad förgyllda tidsåldrar. Men kontinentens uppgång medförde ett fruktansvärt lidande på nyligen upptäckta platser. Det fanns ett pris för de magnifika katedralerna, den fantastiska konsten och den stigande levnadsstandarden, för allt det som blomstrade från 1500-talet och framåt. Detta pris betalades av befolkningar som levde på andra sidan haven: européerna var inte enbart förmögna att utforska världen utan också att dominera den. De gjorde så tack vare de obevekliga framstegen inom militär- och sjöfartsteknik, som gav dem en obestridlig fördel jämfört med dem som de kom i kontakt med. Imperiernas tidsålder och västs uppgång byggde på förmågan att kunna tillfoga våld i omfattande skala. Upplysningens och förnuftets era, utvecklingen mot demokrati, medborgerliga och mänskliga rättigheter, var inte resultatet av en osynlig kedja som sträckte sig tillbaka till antikens Aten eller ett naturligt tillstånd i Europa; de var frukterna av politiska, militära och ekonomiska framgångar på avlägsna kontinenter."

Och historien fortsätter än idag, nu med flera kapitalistiska kärnområden och med ett större inslag av mer sofistikerade metoder. Välfärden har ett pris. Rovdrift på strategiska råvaror, dumpning av farligt avfall. Om detta ojämna utbyte skrev Alf Hornborg om i "Nollsummespelet - teknikfetischism och global miljörättvisa" (Daidalos, 2015), som jag skrev några rader om HÄR.

                                                                             *

För övrigt har vi besök av ett tranpar.