Klage-Wijsa/ Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr

Man ska inte klaga, i synnerhet inte på vädret, jag vet. Men i morse när jag gick en av mina vanliga rundor, runt Kärragärde, rakt mot den iskalla vinden från havet, då kunde jag inte låta bli att försöka recitera Lars Wivallius Klage-Wijsa för mig själv. Det gick lite sisådär, eftersom min förmåga att minnas texter är något begränsad.

Hemkommen konsulterade jag Runeberg: 

1.
En tor och kall wåhr/gör Sommaren kort
Och Wintrens föda fördrifwer/
Gud hielpe/ som råer/ sij Wåhren går bort/
Och liten glädie oss gifwer/
Sool warma/ förbarma/
Hoos Wädreth tort/
Nu kölden Sommaren rifwer.

2.
Godt Maijeregn giff/ lät dugga tätt neer/
Lät warm Dagg Örterna fuchta/
Oss torckan bortdriff/ låt frostet ey meer/
The späda Blomsteren tuchta/
War nådigh/ war nådigh/
för them iagh beer/
Som HERran tiena och fruchta/

3.
Lät Wäderet kolt/ och torckan oblidh/
Ey twinga Rosorna röda/
Lät Åkeren stolt/ ey läggias så nidh/
At han ey Bondan kan föda/
Bewara/ från fahra/
I allan tijdh/
Then späda Jordenes gröda. 

Och så vidare i 22 strofer. Om något ska ingå i en svensk kanon, så är det denna dikt. Den skrevs 1641, efter att Wivallius frigivits från fångenskapen på Kajaneborgs fästning i Finland och utkom av trycket 1642. Längtan efter vår och värme och grönska är sig lik, nu som på 1600-talet.

Jag har tidigare skrivit några rader om Wivallius -  här och här - och passar på att länka.

Och så lurade jag skjortan av ett par av mina bloggläsare här.

Två sporadiska anteckningar

När jag sitter och läser på morgonen slumrar jag till i fåtöljen. Hamnar i en dröm. Plötsligt blir allt där intensivt ljust. Jag vaknar till av att solen skiner in genom fönstret rakt i mitt ansikte. Solljuset är så starkt att jag måste blunda. Jag sitter så en stund och tänker på drömmen.

Lite senare går jag en av mina vanliga rundor. Det är fortfarande sol. Höstsådden på fälten är intensivt grön. På vägen genom skogen mot Bjällemad hör jag en fågel sjunga högt upp i en trädtopp. Jag går försiktigt vidare och får syn på den. Det är en trastfågel, men ingen koltrast. Kanske en taltrast. Vinden får trädet och fågeln att gunga fram och tillbaka. Jag står där och lyssnar till den melodiska och rikt varierade sången. Tänker inte på någonting. Jag bara är där jag är.

Den här taltrasten sjöng i en grantopp vid Öströö förra året vid den här tiden.