I somras gick jag här längs en dammig grusväg, på vandring både i ett yttre landskap och i ett inre.
Det finns en tidlöshet eller en möjlighet att befinna sig i olika tider längs den här vägen, liksom man i det inre landskapet kan röra sig mellan olika tider, blanda samman dem och förlora den självklara förankringen i nuet.
Nu är det vinter och när jag ser ut genom fönstret virvlar löven runt på marken under kala träd. Jag försöker följa ett lönnlöv när det blåser iväg bland de andra upp mot gärdsgårdens stenar och ner igen. Det är omöjligt, det går inte.
Den här hösten och vintern liknar inte förra årets höst och vinter. I det lilla livet finns förvisso källor till glädje och förtröstan. För övrigt ser jag få ljuspunkter. Snarare tycks allt gå åt helvete. Nyhetsflödet har alla namnen.
Det är inte utan att jag likt en sentida Wu Tao-tzu skulle vilja kliva in i bilden och fortsätta längs grusvägen och försvinna bortom kröken.
Så slutar denna sporadiska anteckning.
