Man kan inte tillbringa en vecka i Normandie utan att besöka några av de många platser som påminner om invasionen 1944. Krigskyrkogårdar, muséer och monument och i vart och vartannat skyltfönster allt från vykort till militärparafernalia och musmattor(!). Så det blev en del sådant, inte bara Bayeuxtapeten, vacker natur och mycket god mat.
Krigsturismen är omfattande. Här fryses ett dramatiskt ögonblick fruset i brons vid Omaha Beach.
Den brittiska krigskyrkogården i Bayeux. Välklippta gräsmattor, perfekt kantskurna längs gångarna och så i räta linjer gravstenarna över runt 4000 döda, mest britter, men också från andra länder, däribland tyskar. 500 av de döda är oidentifierade. I pärmar i ett kapell kan man leta upp sin döde anförvants rad och nummer.
När jag går här och läser namn och ålder på dessa unga män som offrade sina liv i kampen mot Nazityskland så är det alltmer med en känsla av dysterhet och sorg. Alla dessa döda i ett europeiskt 1900-tal där vår högtstående kultur resulterade i barbari. Och vad händer i Europa nu, med nyvaknad nationalism och högervindar?
Mittemot ligger Musé Mémorial de la Bataille de Normandie där man i nästan absurd detaljrikedom, genom texter och filmer och föremål, från tandborstar till artilleripjäser, får klart för sig vad invasionen innebar, för soldater och för civilbefolkningen. I vuxen ålder har jag aldrig kunnat känna någon fascination inför Andra världskriget. Inte heller här.
Vi besökte också en tysk krigskyrkogård. Mer av en park med träd och glesare mellan stenarna. Det märkliga är att det först var en amerikansk kyrkogård, som sedan tömdes på kvarlevor och förvandlades till en tysk.
När jag ser en av de många anonyma stenarna tänker jag på Brechts dikt "Tala om vad soldatens hustru fick". Från Prag ett par handsydda skor, från Warszawa en slavisk blus, från Oslo en krage av Nerz, osv. Och till sist:
Tala om vad soldatens hustru fick
från ryssarnas ändlösa land.
Från Ryssland fick hon sitt änkedok,
sitt änkedok sedan allt gått på tok,
det fick hon från ryssarnas land.
