Jag har återupptagit projektet att följa Nina Björk i spåren.
Jag har läst Terry Eagletons "After theory" och kommer att fortsätta en avbruten läsning av Sebastiano Timpanaros "On materialism". Om dessa båda tänkare skriver Nina Björk i inledningen till sin avhandling "Fria själar" (som jag skrev om i höstas, bl a här) att
Jag har läst Terry Eagletons "After theory" och kommer att fortsätta en avbruten läsning av Sebastiano Timpanaros "On materialism". Om dessa båda tänkare skriver Nina Björk i inledningen till sin avhandling "Fria själar" (som jag skrev om i höstas, bl a här) att
"Det är med hjälp av dem som jag tänker i den här boken".
Andra halvan av boken är mer intressant. I kapitel med titlar som "Thruth, virtue and objectivity", "Morality" och "Death, evil and non-being" går han till rätta med de högtflygande teoretikernas rädsla för att inse grundläggande mänskliga villkor.
Att vi alla som biologiska varelser är en del av naturen. Och att detta med nödvändighet bestämmer våra villkor mer än vad vi vill medge.
Det kan ju tyckas som om det mesta i våra liv är kulturellt och socialt bestämt.
Kanske särskilt om man teoretiserar kring kulturella och sociala bestämningar.
Är det språket som lurar oss? Teorier använder språk. Teorier är språk. Men det som i grunden bestämmer oss är inte de språkliga representationer av verkligheten, symbolerna - det är verkligheten. Den materiella verkligheten. Naturen, om man så vill.
Eagleton skriver:
"To convert the the whole world into culture is one way of disavowing its independence of us, and thus of disowning the possibility of our death. If the world depends for its reality on our discourse about it, then this seems to lend the human animal, however 'decentred', an imposing centrality. It makes our existence appear less contingent, more ontologically solid, and so less of a prey to mortality."
Det är vi som tillskriver allting mening. Vi är maniskt meningsskapande. Bristen på mening driver oss.
"But we die anyway. Death represents Nature's final victory over culture. The fact that it is culturally signified does not stop it from being a non-contingent part of our creaturely nature. It is our perishing, not our bestowals of meaning, wich is necessary."
Naturen klarade sig bra utan oss innan vi dök upp. Och det kommer den att göra efter oss. Universum skiter i oss.
Jaha, vad är det här för dystra påminnelser? Vad ska vi med dem till?
Björk skriver: "I förlängningen av den här avhandlingen ligger en önskan om att återgå till den mänskliga kroppen som grund för politiskt tänkande."
Undra på att hon möttes av ett ramaskri, både från vänster- och feministhåll.
Natur! Kropp! Vi moderna, fria människor vill minsann inte anpassa oss efter ett sådant förlegat tänkande, vi är oberoende... fria själar. Vi har andra projekt. Vi vill konsumera. Vi vill bestämma!
Jag tror att Björk har rätt. Ett tänkande som inser att människan är en "beroende och relationell varelse", som utgår från att den mänskliga kroppen har eviga behov av mat, vatten, skydd och omsorg - ett sådant tänkande kan läggas till grund för en radikal etik, en politisk etik.
Eagleton skriver:
"Behov som är grundläggande för att vi ska överleva och må bra, som att få mat, hålla sig varm, umgås med andra och åtnjuta ett visst mått av fysisk integritet, kan då bli politiska kriterier: varje social ordning som förnekar sådana behov kan ifrågasättas utifrån att den förnekar vår mänsklighet." (Björks övers., "Fria själar", s.30)Låter det som naiv idealism? Jag tycker det låter som inledningen till en materialistisk, radikal politisk etik.
