söndag 25 januari 2009

"...vår klokhet börjar där författarens slutar..."

Jag deltog nyss i ett meningsutbyte på Blott Sverige om läsningens eventuella förtjänster. Passande nog kom jag att i går kväll läsa en liten vacker volym av Marcel Proust, "Om läsning", som är ett förord till Proust franska översättning av John Ruskins "Sesame and Lilies" (1865).

Om Ruskin var odelat övertygad om läsandets betydelse, så hade Proust en del intressanta invändningar. Han varnar för läsningen som självändamål. Den ska utlösa kreativitet, sätta fart på vårt eget andliga liv, inte ersätta det.
"Läsningen befinner sig vid tröskeln till det andliga livet; den kan leda oss in i det: den utgör det inte."

"Vi känner mycket väl att vår klokhet börjar där författarens slutar..."
Proust diagnostiserar
"vissa så att säga patologiska fall, av andlig depression, där läsningen kan bli en sorts vårdande disciplin med uppgiften att genom ett upprepat sporrande ständigt återinföra ett trögt intellekt i det andliga livet. [ ... ] Det finns vissa sinnen ... sådana här sjuklingar ... som en sorts lättja eller lättsinne hindrar från att spontant ta sig ner till de djupaste områdena av sig själv, där det sanna andliga livet tar sin början."
Jag kan bara böja mig för den diagnosen...
"Läsningen blir däremot farlig när den i stället för att väcka upp oss till intellektets personliga liv tenderar att ta dess plats..."
Det finns inte, skriver Proust,
"något materiellt som placerats mellan böckerna blad likt honung som framställts helt och hållet av andra och som vi bara behöver bemöda oss om att hämta på bibliotekets hyllor och sedan passivt avnjuta i en fullkomlig kroppslig och andlig vila."
Det goda läsandet, som jag ser det, är just ett läsande där man läser av behov, för att man kan använda sig av det som andra skrivit, till nya insikter och tankar, där med Prousts term det egna "andliga livet" berikas och utvecklas av det lästa.
Då finns det inga böcker som man måste ha läst och bocka av. Då behövs inte, som Proust skriver, "denna fetischistiska respekt för böcker". Då finns det bara böcker som man behöver eller inte behöver.

3 kommentarer:

emptyflow sa...

Du skriver fint om läsande i detta (och andra) inlägg.

Prousts lilla skrift om läsande har jag inte läst, men nu får jag lust att göra det. Jag hade inte ens hört talas om den. Efter att ha läst fem volymer av På spaning... är mitt intryck att Proust åtminstone inte idealiserar läsandet. I många passager citerar karaktärerna i På spaning... litteratur på ett salongsmässigt sätt som mera handlar om att hävda sig i ett socialt spel än om ett genuint intresse för litteratur.

Lennart Erling sa...

Tack!
Själv är jag en normalläsare av "På spaning...", dvs jag har nått fram till madeleinekakan några gånger genom åren...
Men det kan ju vara böcker jag verkligen behöver ändå.
Hmm.. jag ser nu på din blogg att jag missat din läsning av Musil. "Mannen utan egenskaper" läste jag för ganska många år sedan och blev väldigt fascinerad.

disa sa...

楓采,荷蘭村,亞士頓,湖水岸,水月雅緻,風緻主題,城市水棧,麗緹,簡愛,沐蘭,悅豪,高登,四季,愛莉園,微風,楓采,紅樓,麗景,七星,歐悅,楓采,桂冠,震點樂,歐悅,微風,沐夏,遊桐花,101,真善美,長青,港賓,甜蜜蜜,百老匯,箱根,碧雲天,采舍,涵碧園,愛情海,楓林,悅萊,花園,喜來登,春風,楓采時尚,麗緹,谷關明,圓緣,夢田,亞曼尼,花鄉,璽朵,允頌,春風,河堤,綠驛,御宿,激點,布拉格,青森,凱撒,柏克,國妃鷹堡,長興,花嫁情境,威尼斯,峇里島,日光花園,四季,春天,伊甸風情