Jag får lägga den åt sidan och tänka vidare. Kanske läsa vad andra skrivit om boken.
Om jag ändå ska försöka formulera något, så tror jag att Sontag ser den lättframställda fotografiska bilden, som till skillnad från äldre tiders mer mödosamt tolkande bilder kan ses och ofta anses som en föregivet exakt verklighetsåtergivning, hur hon ser denna som något som just genom sin föregivet exakta verklighetsåtergivning och framförallt genom sin explosionsartade spridning (och Sontag skrev ändå på sjuttiotalet) har kommit att ställa sig ivägen för människors omedelbara förhållande till den verkliga världen.
En alltmer komplicerad och outgrundlig värld som vi bättre står ut med skenbart fångad i bildernas frusna ögonblick.
Eller något sådant.
Några sista citat:
"...a society becomes "modern" when one of its chief activities is producing and consuming images, when images that have extraordinary powers to determine our demands upon reality and are themselves coveted substitutes for firsthand experience become indispensable to the health of the economy, the stability of the polity, and the pursuit of private happiness."
"Instead, reality has come to seem more and more like what we are shown by cameras. It is common now for people to insist about their experience of a violent event in wich they were caught up - a plane crash, a shoot-out, a terrorist bombing - that "it seemed like a movie." This is said, other descriptions seeming insufficient, in order to explain how real it was."
"...people in industrialized countries seek to have their photographs taken - feel that they are images, and are made real by photographs."
4 kommentarer:
Är inte så säker på att Synranden skulle vara lika skeptisk om han verkligen läste Sontag. Hon får en ju att se ett sammanhang som man inte sett förut.
Och samtidigt så vill jag minnas att hon tycker att familjealbumen är rätt oförargliga jämfört med den lösryckta bilden som massprids.
Även om jag samtidigt också vill minnas att hon nog ser saken som du säger: Fotograferandet har alltid en tendens att ställa sig emellan oss och det avbildade. Fotot objektifierar (använder hon inte tom parallellen "dödar"?) det avbildade. Mer eller mindre.
Det är rätt hårda ord och jag kommer inte ihåg hur hon fick ihop det, men hon fick ihop det.
Bara ett par timmar efter mitt inlägg la Henry ner Synranden... Det var inte bra.
Om du läser det här, Henry, så skriv här!
Jag blir som sagt inte riktigt klok på Sontag. Jo, hon skriver en del om fotograferandet som en aggressiv, erövrande handling. Och heter det inte "shoot"?
Framförallt tror jag att Sontag är ute i ett existentiellt, livsfilosofiskt ärende. Sken och verklighet. Hon börjar ju i Platons grotta.
Det är väl inte för inte som somliga tror att man tar deras själ om man avfotograferar dem.
I all hast: Sontag skriver om att det i fotografins barndom fanns ett motstånd mot att bli fotograferad av ungefär det skälet. Man upplevde det som att något togs ifrån en. Och det fanns också en känsla av att det var oartigt att se för länge på ett porträtt av någon. Man stirrar inte på folk...
Skicka en kommentar