En märklig känsla av olika tidsdimensioner uppstår när jag läser vad författaren skriver om den roman hon planerar att skriva och som hon påbörjat, "To the Lighthouse", en bok som kom ut först i maj 1927 och som jag nyss läst, hösten 2008.
Torsdag 14 maj 1926 skriver hon:
"Jag sprängs snart av lust att sluta skriva för tidningar och ta mig an To the Lighthouse. Den ska bli relativt kort: fars karaktär skulle tecknas i sin helhet; och mors; och St Ives; och barndomen; och alla de vanliga sakerna som jag försöker få med - livet, döden, etc. Men kärnan är fars personlighet, när han sitter i en båt och deklamerar Ensam ljuter vi alla döden, medan han slår ihjäl en döende makrill..."Måndag 20 juli:
"Men ämnet kan tyckas sentimtalt: far och mor och barn i trädgården; dödsfallet; seglatsen ut till fyren. (Jag ser boken för mig i tre delar: 1, vid fönstret i salongen; 2, sju år har gått; 3, utfärden.)"
Och 23 februari 1926:
"Min roman får mig att svälla som en sliten flagga. Nu är det To the lighthouse. Jag skriver snabbare och mer obehindrat än jag någonsin skrivit i hela mitt liv; ännu mer - tjugo gånger mer - än någon roman hittills. Detta pågår hela förmiddagen och jag har fullt sjå att låta bli att driva på hjärnan hela eftermidddagen också. Jag lever helt och hållet i boken, och dyker upp ur den rätt vimmelkantig och har ofta svårt att komma på något att säga när vi tar vår promenad runt parken."Genom läsandet är jag närvarande i dagboksanteckningarnas tid, som föregår den kommande romanens tid, som utspelas före dagboksanteckningarna, och som i sig innefattar olika tidsskikt, som det fantastiska andra kapitlets sju år av folktom, flyende tid - och så mitt läsandes nutid (som snabbt rinner undan, bara bristfälligt speglad i mina anteckningar).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar