Marianne Höök

Jag har läst Anette Kullenbergs biografi över Marianne Höök, med den oslagbara titeln "Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet".
Det är en ovanlig biografi.
Kullenberg lärde känna och umgicks med den tjugo år äldre kollegan Höök, men efter dennas självmord och under åren efteråt förstod hon att hon inte alls lärde känna henne. Ingen lärde känna henne.
Marianne Höök var en kändis på femtio- och sextiotalen, en promiskuös kändis och en skarp skribent och journalist, som talangfullt armbågade sig fram till en position i centrum av tidningsvärlden och den politiska världen.
Denna bloggs läsare har säkert läst alla artiklar och recensioner (och rentav boken?), så jag ska inte referera boken här.
Bara redovisa den kluvenhet jag känner inför denna biografi.

Kullenbergs pladdriga, ostrukturerade prosa var först irriterande. Men efter hand växte boken i tyngd. Framför allt genom de många och långa transkriberade intervjuerna med närstående och vänner, där Kullenberg nästan maniskt och ganska hänsynslöst närgånget vill ha svar på sina frågor för att äntligen hitta det Slutgiltiga Svaret på frågan: vem var Marianne Höök?
Det får hon naturligtvis inte. Det kan vi aldrig få.
Men läsaren får inblick i ett tragiskt levnadsöde. Och i den tidens medievärld och politiska värld.

Jag vet inte vad jag ska tycka, egentligen.
Jag läste ju på, nästan sträckläste, av nyfikenhet.
Kullenbergs spekulationer om orsaken till att Höök blev den hon blev är, som flera recensenter påpekat, bara spekulationer.
Så vad tjänar det till att skriva en sådan här biografi? Den kittlar vår nyfikenhet, ja. För Kullenberg var det säkert en nödvändighet att skriva den.
Men säger den oss något väsentligt?
Jag vet inte.

I hyllan står också den tjocka urvalsvolymen med Marianne Hööks texter, "Får man vara lite tilltalande i det här samhället?". Kanske finns där andra delar av ett svar på frågan om vem Marianne Höök var. Kanske är det där man ska leta.